Önskan
Igår gick jag genom det rimfrostiga gräset, jag gick ett extra varv, trots att jag bar på bökiga kassar med klappar. Jag njöt av frosten och de få flingor som låg kvar – och mörkret som låg tätt. Nästan alla fönster har tända stjärnor, ljus och prydnader och det är så fint. Någon måste ha trott att jag var galen, där jag trampade genom gräset, men det var bara så fint. Den kom ändå. Julstämningen. Mysigheten. Den är här nu!
Och bebblorna blev nio månader igår. Tänk, vi har överlevt nästan ett år med tvillingar, som mamma påminde mig om. Och det har faktiskt gått över förväntan. Nu ska vi fira deras första jul och Williams femte. Fantastiskt. Det blev lite klappar ändå. Ja, man ska inte förköpa sig och det har jag inte gjort, men jag skulle gärna det om jag kunde! För att det är kul med klappar.
Ha en magisk, alldeles underbar sagojul med favoritmaten, njut av dina vänner, din familj och alla du har runt dig. Det här är din jul, glöm inte bort det. Dansa som en galning och älska av hela din kropp. Livet är den största gåvan och låt julen påminna om det. Det – och familjen, gemenskapen! En stor kram från oss! ♥
Får man önska sig en sandfri jul?
Jag tänker applådera mig själv lite grann idag. Just för att det är sådär icke-österbottniskt och ante-jantigt. För att vi är ganska duktiga, när vi lägger manken till, twinsen och jag (för övrigt är Mika och William det också, men eftersom jag ser mest av min egen och twinsens vardag, skriver jag mest om det).
Vi har lyckats göra mat, städa, tvätta och duscha, med två bångstyriga, men ganska glada barn. Jag har röjt bland Williams leksaker och hittat gubbar, bussar, bollar och klossar som blev till stor glädje. Isaac och Milja satt nästan knäpptysta på kvällen och petade, tryckte, bet och testade de ”nya” sakerna. Det är en ny utmaningen att t.e.x hålla den ena borta från den sandiga golvsilen, medan kan byter en bajsig blöja med andra handen. Men allt går.
Jag är så glad för Williams skull också. Han gav ifrån sig sakerna utan några större protester. Hade väntat mig mer.
Dagens bilder får tala för sig själva, alla förutom en. Milja är jätteduktig på att sitta på knäna. Jag har inget minne av att William gjorde så. Han ragglade på som en liten fyllekaja när han kom upp, men hon sitter som gjuten, den lilla söta surikaten. Eller så är det bara jag som ser den likheten.
Godmorgon
Det är en fin morgon, trots väldigt få sovtimmar inatt. Solen tittar fram bakom skogskanten och speglas i fönstren i husen mittemot. Twinsen och jag ser på Nyhetsmorgon och vädret. -27 har det varit vid Idrefjällen som kallast inatt. Vi har några få minusgrader, men de försvinner tyvärr till julafton. Nåja, det kommer ju fler dagar än själva aftonen. Snö lär vi få i år ändå.
Dagens knasiga nyhet: I ett par stora köpcentrum i Sthlm, finns en kamera som läser av registerplåten, för att se vad man har för bil. Det finns sedan fem olika klasser, från lyx till budget och beroende på vad du kör för bil, får du olika reklamerbjudanden på skyltar i garaget. Knas eller bra? Lite knas, säger jag, men intressant idé.
Till alla dem, som brottas med trotsåldersungar
Det här inlägget är till alla dem, som tycker att dagar är ändlösa, tröstlösa, ett evigt rännande efter ungarna, de lyder icke-absolut-inte, de drar bara fram saker när man just har fått plockat undan.
Det blir bättre! Det kommer inte på en gång, men det kommer snart.
När William var två år, vaknade han halv fem eller fem varje morgon. Och jag trodde jag skulle gå under och dö på fläcken, att jag skulle förgås och vaporisera. Det enda jag längtade efter var nästa gång han skulle somna, förhoppningsvis på dagen, då jag brottade omkull honom i sängen.
Muminland '10 med härliga systersonen och den springande sonen
När han skulle fylla tre år, gick vi också till Muminland i Nådendal. William blev LIVRÄDD för alla Mumintroll och det gick inte att förhandla om saken. Det enda han egentligen gjorde var att springa så långt han bara kunde ifrån mig. Jag blev ju rädd och sprang efter – han blev hysterisk. Jag stod där i matkön med bricka och sonen var i andra ändan av restaurangen, det var nästan 30 grader och jag ville bort, bort, bort! Döden dö, tänkte jag. Hur kan det vara såhär facking hopplöst?!
Det hela löste sig när min svåger tog över en stund, spände fast William i vagnen, gav godis och så gick vi runt på sagopromenaderna.
När vi åkte båt, vi var ute, och överallt skulle det springas, klättras och vara.
Men det lugnar sig. Så småningom. Idag hamnar jag visserligen att hela tiden tillrättavisa honom, till exempel när vi äter, för han studsar runt som en boll, men egentligen vet han hur man ska göra. Och han lyder ofta. Han har så mycket roliga idéer, han säger så sköna saker! Han är rolig, på riktigt!
Isaac har en tröja som det står ”älskling” på. W frågade vad det stod, jag svarade och sen sa jag: ”Du kanske kan sjunga Är du min älskling än, får jag komma hem igen?” – en låt från nån dansbandsdänga. Och hör och häpna, sonen som brukar tycka allt sånt där är så piiinsamt och avvisa det med ett snabbt NEJ.
Han sjöng och jag var tvungen att se bort för att inte flabba, för jag skojade ju bara!
Sen berättade han om att han vill att tandtrollen ska rinna ut genom armarna och genom fingrarna, därför måste man tvätta händerna. ”Men man kan inte se tandtroll, de är så små att man måste ha stetoskop.”
Senare undrade han om broiler kommer från levande kycklingar. Jag svarade ja och nej, att dom inte lever när man tar köttet. Sen ville han ha en djupare förklaring hur man GÖR biffar av hönor, men jag var inte så bra på det.
Visst hamnar vi att tillrättavisa honom och be honom akta ungarna hundra gånger. Men det är inte alls samma sak som förut. Tack och lov att de växer! Ofta säger folk att de saknar bebistiden. Jag saknar inte bebistiden FÖR FEM ÖRE med William, men jag vet helt säkert, att jag kommer att sakna den här fyraårstiden.
Dan för dan för.. och nåt
Idag blev vår promenad lite längre än jag hade tänkt. Jag gick en extra bit, för att se ”vart man kommer”. Svaret var: ännu längre bort hemifrån. Fast det gjorde inte så mycket. Det enda tråkiga var att det var ganska mörkt och speciellt Milja verkade inte gilla det. Eller så blev hon hungrig. Eller så kliande mössan eller så var det för trångt i vagnen. Det kändes som om vi stannade var tionde meter.
De somnade båda två, i alla fall. Där gick jag och tänkte att det här är kaamos. Vi gick ut halv fem och det är mörkt som i graven. Jag kollade runt på folks julbelysningar. Vissa har slarvigt uppslängda turkslingor, andra har värsta juleljusen, en massa lyktor och vackra stjärnor. Andra inget alls. Några har klagat via Facebook, på att grannarna har blinkande blåa ljus. Inte här i alla fall. Jo, blått, men inte blinkande.
Idag lyckas jag gå runt alla mörka vattenpölar och slippa slaskande skor. Skuggan av mig springer före mig, när jag går förbi gatlyktor och stora, upplysta parkeringsplatser. Allt är orange, lila, orange. Milja har slutat korva sig och sjunkit ner, med mössan nästan över ögonen. Sover. Jag går förbi ett äldre hus, det är mörkt, det ser slitet ut och jag undrar om nån verkligen bor där. En kort, gul ljusslinga är slarvigt längd över en liten gran. Så nån bor kanske här ändå?
Ungarna har varit rätt glada idag. En del av mig längtar efter att få en hel dag för mig själv, att nån gång sova eller göra precis vad jag vill, medan en annan del är sjukt glad över de här små underverken och njuter av att de är söta, så kramgoa, så busiga, så små och bara så tvilling-iga.
Mika och William kommer hem senare än vanligt, släpande på stora matkassar. Ljudvolymen höjs med 10 dB och allt är som vanligt i höga huset igen. Jag har till och med hunnit sticka några centimeter idag. Wohoo!
Födelsedagen
Jag fick ett mail idag av en vän. Det stod bland annat såhär:
Varje dag är en gåva,
glöm inte bort!
Varje dag den är din, varje dag.
Just idag tog jag kanske till mig orden extra mycket. De berörde mig mycket. Man tar ofta för givet, att var ny vardag kommer, speciellt då man går och lallar här hemma. Och man tar hälsa för givet, tills den dag man själv eller ungarna är sjuka.
Så den här dagen har jag tänkte extra mycket på tacksamhet. Och glatt mig över att jag nått den ärofyllda ålder 36. Jag har överlevt, det är det inte alla som gör! Det är väl värt att fira? Visserligen firade vi ju i helgen, men ikväll blev det lite till. Fammo och faffa var hit med ett ovanligt stort, ganska lätt paket. Jag har utökat kamerautrustningen, hurra! 😀
Superfammo läser saga för två av tre. Fast Milja var sådär halvt intresserad. Jag måste passa på att rekommendera en jättebra bok på finska; den heter Sukkahukka och är charmig och lättläst och finurlig! Jag lärde mig också att hukka står för varg, det visste jag inte.
William har varit i Hesa i helgen och charmat släkten. ^^ Han kommer hem och är full med nya tankar och roliga uttryck. Och så minns han klart och tydligt sånt som jag sagt förut, kom det fram ikväll. Efter kvällssagorna, visor och en massa pussar går jag upp.
– Veit du mamma, vaför kan int pappa komma?
– För att han lägger bebblorna, de måst också sova. Man kan inte bara säga åt dem att de ska sova, de förstår inte än.
– Men kan han int lägg dem med tromant*?
Jag kan inte låta bli att le, men säger att det nog inte går så. Jag pussar honom lite extra och bäddar ner honom. Fina killen. Jag är så glad att han finns. Och att bebblorna finns. Visst klagar man ibland på att man vill sova mera, äta i lugn och ro eller vara för sig själv och det behöver man stundvis. Men jag skulle aldrig, aldrig någonsin kunna lämna bort eller vara utan nån av dem. Jag hoppas jag aldrig behöver det heller. ♥
Nu, nu blir det TANGO TAAS – igen! 😀 De är så roliga, de här KAJarna! Och jag smyger ut med nya presenten och testar den lite. 😀
*) Tromant sade vi hemma skämtsamt när man gör nåt med lite milt våld. Vet inte om det är jätte-österbotten eller inte.
Regnigt
Det är full rulle i bebisbubblan och ändå har William varit på språng hela helgen. Jag fattar liksom inte att det är jul nästa vecka. Julafton.. what?! Milja har kopplat på fyrhjulsdriften och kryper snabbt och drar sig upp längs mina ben, längs soffan och över dammsugaren.
Isaac har en tand på gång! Han jämrar sig – eller rättare sagt illvrålar – jag vet inte om det är för att vi hamnar att ta Milja i famnen så ofta eller om det är av att något gör ont. Jag hade nästan rätt då jag gissade att han skulle få tänder till jul.
Och regnet det fortsätter komma ner – regnform. Vi vill ju ha en vit jul, ju. 🙂
Jag vimsar runt och försöker handla klappar, snabbt. Det funkar inte så bra. Jag tycker att allt är dyrt och undrar hur man ska överleva när ungarna blir större och säger ”jag måste ha det DÄR för ALLA andra har det!”. Än så länge är det ingen fara. Vi satsar på ett par större saker åt William och åt de små – tja, det vet jag inte. De begriper ju sig inte så mycket av julen än. Det är skönt.
I klappsvängen noterar jag att Hemtex har börjat sälja muggar och … garn? Deras eget, det här och ett annat, som heter Krull (fniss!). Det på bilden är ett akrylgarn som är gjort av återanvänd plast. Coolt!
Snart har vi i alla fall sparat ihop till en badrock vid Liberoklubben. Jee! Det kostar inget, om man ändå ska ha blöjorna. Åt William minns jag att jag sparade till en pyjamas, som han faktiskt hade länge.
En så mycket bättre lördag
Ja, amen för en bra dag, trots lite ledsna barn. William fick åka på äventyr med fammo, han är i Helsingfors och upplever julkultur tillsammans med Drama och teater, som bjöd på gammaldags jul och en massa skoj! Vi som var hemma, fick se deras five minutes of fame på tv-nyheterna. 😀
Vi är hemma, vi har städat och fejat. Mika tog ut bebblorna en sväng, jag hann dammsuga halvvägs. Senare blev Milja rädd, för hon fick på dammsugaren och blev superrädd, lilla tjejen.
Två små har badat. Mamma blev blötast! Men hjälp vad de var söta när de satt där båda två. Och vad de stänkte. Jag fick avbryta, för jag var rädd att de inte får luft!
Den inte-så-lilla tjejen har precis rest sig upp vid soffor och bord. Det här har jag inga rutiner för! Det går ju bra så länge vi är två hemma, men var ska jag sätta henne när jag ska byta Isaacs bajsblöjor eller nåt annat som tar lite tid? Nåja, det ordnar sig. Jag är i alla fall glad för hennes skull, för hon är väldigt nöjd. Fart ska det va!
Vi smygstartar mitt födelsedagsfirande, som egentligen inte är nåt firande, mer än att Mika kokade mat och överraskade mig med en klocka. Jag som precis hade tänkt att jag borde skaffa en finklocka, inte bara ha mina bauta-digitalklockor hela tiden.
Så kollar vi på sista avsnittet av Så mycket bättre och jag tycker Ledin och Jason är så bra! Många av de låtar de har gjort om, har varit bra. Och Laleh, hon är bara bra. Alltid. Tillsammans med Eva gjorde de bra ifrån sig också!
Den barmhärtiga samariten
Alla borde ha en Nora! En vän som kommer med en kasse mat och säger: Jag är hungrig, jag ställer mig och lagar mat!
Tidigare har jag skrivit ”av vänner blir man varm i hjärteroten och vacker, som musik” och mer passande finns inte. Tack Nora, för sällskapet, för den goda maten och för att du är du. Och tack för att du lagade mat och lämnade lite choko till oss, sånt är ju guld värt. I owe you one. ^_^
Twinsen var nöjda och lite förbryllade av att det plötsligt är nån annan i huset också. Milja blev blyg och jättemammig. Jag kom genast att tänka på en episod, när vi var i Österbotten över sommaren och jag skulle gå ut med vännerna. Nix pix, jag hamnade att mata William kvällsgröten innan jag över huvud taget kunde gå någonstans. Ingen annan fick mata. Nu vet jag hur fort det går över, så egentligen är det lite charmigt.
En ytterst tacksam, glad och naturell mamma idag. 😀 Det här, om nånting är Christmas spirit.
Akrobaten och pussgurkan
Trots att det har utlovats noll soltimmar de närmsta dagarna, har vi sett lite ljusglimtar på morgonen och förmiddagarna. Det hurrar vi för! Det är alltid roligare när det är ljusare. Och hundra gånger roligare att fotografera.
Milja Turboknakkis har kommit på att man måste krypa under alla bord eller sånt som ser ut som bord. Alternativt sitter hon på knäna och försöker komma upp överallt. Vilken fart hon har den här bruden! Det är ingen annan i vårt släkte som varit såhär gymnastisk.
Isaac är som en söt smällkaramell. Han vill pussas – eller ja, bita och suga – på kinden när man kommer nära. Han öppnar munnen som en liten fågelunge och tar tag i hår eller ansiktet. Lilla pussgurkan. Igår kom han dessutom på att han faktiskt kan klappa i händerna, i sina egna.
Och bröd, hur kan man inte älska bröd? De måste vara skrivet nånstans djupt i alla ungars gener, att bröd är nåt man överlever länge på. Brödsmulor är det bästa som finns.
Sen kan man faktiskt leka tillsammans också. Så länge det betyder att man snor varandras saker jämt och ständigt, klappar varann på huvudet, Milja kryper oftast över brorsan, om det bara går, för det är extra roligt. Eller så är det bara kortast väg så.
