Årets näst sista
Nu börjar jag få ganska svår bebbloabstinens. Samtidigt hade vi som mål att försöka stanna ett tag, det kostar ju att ta sig såhär långt med tåg. Men imorron är vi alla fem igen. Det blir bra!
Jag har inte avgett några nyårslöften. Jag har lite svårt att förstå att det är nyår imorron. Det kom bara liksom. Det har hänt så mycket. Idag har inte varit nån rolig dag, dels på grund av mina egna bravader, dels för att William startade med att börja storböla redan på morgonen, för att jag inte orkade bygga lego med honom just då. Det löste sig senare, när vi var ute och skojade i snö, drog runt pulka och sopade snö – det som är kvar av den.
Men ja, det här med löften. Jag hade tänkt mig två saker i år. Nej tre.
1. Att åka med hela familjen till Ruka och klara av hela resan och några dagars vistelse där med storfamiljen.
2. Att kunna åka snowboard en av dagarna eller i alla fall en eftermiddag.
3. Att sminka mig, lacka naglarna eller platta håret, en liten liten del av dagen. Att ta den tiden för att känna mig lite fräschare, när man är hemma. Jag har tittat på gamla bilder av mig och Wili, när jag var hemma med honom och ibland räcker det med sådär små saker för att man ska känna sig gladare och mer uppåt i vardagen.
Det låter ju som nåt man borde kunna hålla. Plus förstås att vara en massa med familjen och få fira bebblornas första årsdag – snart. Det är häftigt!
Idag hittade jag nåt som jag tyckte var extremt vackert. Isen hade format små blommor, det såg ut som frusna rosor på en av plankorna vid altanen. Naturens konstverk är så fascinerande. Ett tag undrade jag om det var nåt som hörde till plankorna, men nej, mönstret smälte vid beröring.
Vi har ränt runt lite här och där. William älskar att åka bil, men vi höll på att bli lite tokiga när han far runt som ett svettigt jehu och trissar upp sina kusiner dessutom. Hur ska man överleva nåt sånt, ifall man dessutom ska stanna i en stuga i Lappland några dar? Och hur blir det när tvillingarna blir större? Får vi tinnitus och nervkollaps om den där ljudnivån håller i sig? Eller vänjer man sig gradvis? Nästa år lär visa oss en hel del.
Älskade J-syrran, fattar du hur korkar jag är ibland? ♥ (tydligen såpassa att jag även skriver ordet fel:P)
Det nystas garn till en sjal, jag försöker (förgäves?) få William att sluta bita på naglarna och vi har köpt Stopp&Väx, men han äter upp det också. Är det bättre att han äter hud och naglar tills fingrarna blöder eller han kräks när vi är på nån offentlig plats och han fått i sig tillräckligt med skit? Jag vet inte längre. Ibland saknar man en manual eller nåt slags föräldrakörkort. Fast det där får bli ett annat inlägg. Det finns för mycket att orera om.
Slasket
Är det så, att man antingen hatar eller älskar snön? Eller finns det nåt mellanting? Slask, räknas det till snö?
Inatt kom det en del snö och William och jag var i alla fall glada över det. Det – och pannrum där man kan torka kläder, hurra för utrymme! Självfallet tyckte William det var alldeles-mest-roligt att springa i diken. Eller köra med lilla traktorn. Vi har införlivat nya ord: rapalandi, bliido och måko. Idag tog moffa upp katten i famnen och sa: ”Loft, ha loftar möulo på hövo”, varpå William for som en raket till kusinen och mommo och sa: ”Moffa sa att katten doftar melon!”
Ljudnivån höjdes ett snäpp när vi parade ihop en fyraåring och en femåring och jag får öva mig på att medla i konflikter. Det har jag (ännu inte) så mycket erfarenhet av. Men jag är ju inte ensam. Huset är fullt av liv och bland annat en sovande tonåring.
Dagens konstaterande: Ju mer man slappar, desto slappare blir man. Det är bra att ibland tvingas göra en massa saker.
Här
Idag, på vägen hem från stan, tänkte jag:
Jag är här nu. Just här där jag är. Jag lutar inte framåt eller bakåt, trots att bilen rör sig. Min känsla av att njuta av nuet ger sig bara till känna konkret Jag längtar inte framåt till något roligt som ska hända, jag saknar inte något i forntiden, jag finns bara just här och nu.
Det är en fantastisk känsla. Bara vara. Katten sover med mig i sängen. Jag fick köra syrran och hennes tre kompisar till stan ikväll (ja, jag skriver får för de är ett privilegium att duga och få vara en del av deras liv, på sidan om). Jag klappade garn med Mikka och Ch, jag kom hem till en nöjd mamma/mommo med sovande barn och fick sitta och sticka.
Ute vräker det ner snö och jag gosar med katten och tänker att det blir en skoj dag imorron då jag får träffa min andra syrra och systersonen. Det här borde alla få uppleva. Det här är det ljuva livet. (och nu kryper jag ner i syrrans säng, som hon utan att klaga alltid överlåter till mig. <3). Tack Liv, för min familj och alla de runt mig. 😀
Ps! De där strumpstickorna jag håller i, är fyrkantiga och jättebra om man, som jag, vill bara testa, eller om man har ledproblem eller artros!
Till slut
”Det är vägen som är mödan värd”, heter det. Ja idag har vägen varit väldigt lång. Vi startade lite före klockan ett och var framme strax innan åtta. Rätt glada, men smått trötta på det här resandet och för egen del, med en skrällande huvudvärk.
– Är vi redan framme, sa William när tåghögtalaren basunerade ut Bennäs.
Du måste skämta mig aprilo, unge!
Jag måste bara applådera William och truga mig djupt. Den gossen är en baddare på att resa. Han är så duktig. Och det får mig att tänka på det här med trotsålder och hur sjukt mycket lättare det är att resa med honom nu, än för ett år sen. Nu är det faktiskt ett nöje! Det jobbigaste var våra tre tunga kassar/väskor, som jag släpade på och drogs med under väntetiden, biljettbyten och sånt. Dessutom var servicen från VRs sida urkass! Sug! Ingen talade om att vi skulle byta biljetter eller vad vi över huvud taget skulle göra när vi kom ut ur den där bussen i Tammerfors. De tog för givet att man bara skulle veta det och fråga sig fram. Jag tycker inte man ska bara anta sånt.
Vi tog däremot med oss den där snålblåsten på resan. Det började redan i bussen, som svajade fint på vägen. Ändå klagade William inte. Och tåget hade ingen lekvagn, han klagade inte över det heller. Jag hann till och med ta fram stickorna och nästan göra klart den där halsduken. Egentligen passar jag inte i såna där stora scarfar, men en annan del av mig tyckte bara det är så coolt, så jag måste bara pröva hur man gör! Om ni vill ha tag i garnet, kan ni kolla hos Garnstugan, där finns Rico Loopy i flera färger. Eller kika in hos Mikaela, som är king på att sticka!
Lillkillen var så glad att få komma till mommo och leka med Lego och få en liten klapp, som jultomten hade glömt – trafikmärken! Han glömde till och med bort att säga att vi måste vara med och leka, när jag vecklade ut en stor bilmatta.
Men huu, va det blåser! Det är som om träden skriker och det låter som om ett litet flygplan landar – hela tiden. Katten sover i stolen, William med moffa och jag vet att bebblorna har det bra med Mika. The good life.
Och så hoppas vi att den här vinden inte river ner fler sladdar eller träd, så vi slipper åka buss hem också. Hellre fem än sju timmars resa, trots allt.
Saker jag är extra tacksam för, inte bara idag, men som jag blivit påmind om idag:
* en god måltid, inte bara mackor
* en varm säng med tak över huvudet
* värme
* familjen
* internet, tv, el, allt som funkar
Tack, tack VR
Två timmar kostar stormen oss i tid. William är så duktig. Han tyckte det var kul att se på trafikmärken från bussen, vi äter risifrutti och mackor. Kalasar med lite chips och Byggare Bob-godis. Nu bjuder VR på kvällsmaten i form av 14 euro matpengar. Aaah, äntligen kaffe, säger mamma och W gillar rågmacka med paprika. Det blev en och en kvarts timme väntetid, vi har fått nya platsbiljetter och laddat om. Det är ganska okej faktiskt.
Ett tågäventyr
Det blev en annorlunda start på vår resa norrut. Efter att ha väntat en halvtimme i snålblåsten, får vi äntligen rulla mot Tammerfors i den tredje bussen som VR skickade. Det var allmänt kaos utanför stationen och ingen som stod och informerade. Busschaufförerna var i alla fall väldigt trevliga och skojade med William. Nu hoppas jag bara att killen inte blir åksjuk och jag tackar min skapare för att vi inte hade bokat in twinsen på den här resan också.
Ner och upp
Jag befinner mig i nåt slags upp-och-ner-packningslimbo och jag tycker inte om det. Det är en sak att packa åt sig själv, men att det funkar inte alltid att packa åt alla ungar och sig själv. Man kan bli sur och irriterad över att ha glömt schampot eller t-shirts, byxor eller underkläder. Nåja, imorron behöver jag inte packa åt mer än William och mig, men i alla fall. Jag tappade gnistan. Den återkommer väl.
Helgen har varit trevlig, även om det räcker med julmat nu. Fast den där lutfisken har pappa lovat laga åt mig, den väntar jag på. Och kanske det blir en och annan risgrynsgröt, det skadar inte heller. Så hoppas vi att stormen inte har ställt till med alltför mycket trassel mellan Toijala och Tammerfors, så att vi slipper ersättningsbussen imorron. Visserligen går det ju så också, men jag skulle helst slippa.
Isaac vill inte sova. Inte äta som vanligt heller. Han rullar, snurrar och biter och sliter i nappen. Kanske han är i det stadium som Milja var i för en och en halv månad sedan. Att man vill upp, upp och dessutom har hundra tänder på gång, som inte vill komma ut. Miljisen somnar för det mesta, men när hon är vaken, är hon lite överallt och slår det där stackars huvudet här och där. Kan man inte paketera in det? Jag är så rädd att det går sönder.
Jag kom förresten ihåg att man brukar gå ut på juldagen – eller förr i världen på annandagen – men det känns så otroligt långt borta just nu, att jag faktiskt hade glömt det innan jag blev påmind via nån facebookuppdatering.
Och julen den kom
Enligt William har den redan gått. Fammo önskade den övertrötta och glada sonen god jul, men han replikerade med att den ju redan är slut! I ett barns ögon har man ju nått kulmen. Och vi som inte skulle ha så mycket presenter. Hmm, det säger man varje år.
En jättemysig jul har vi haft och nu fortsätter njutandet. Julfriden, träffa sköna människor, flera famnar åt twinsen, the good life. ^^ Ni vet, från oss alla, till er alla och allt det där. 😉 Ha det gott, det har vi!
Hah!
Jag tänkte att jag inte skulle blogga så mycket under julen. Hah! Så fel det blev. Ikväll somnade jag med ungarna och vaknade två timmar senare, jättepigg! Så, här sitter jag och vakar in julen med mitt Loopy-garn. Jag som inte skulle hålla på med det här ”garnet”. Det är kul, men väldigt pilligt!
Om lycka; barn och jul
Jag vet inte om det är julen som rör upp känslor eller bara livet i allmänhet. Idag är jag så otroligt tacksam och glad över mina barn så jag skulle vilja lipa och krama sönder dem.
Vem hade trott att det skulle gå så bra att till exempel gå på stan och julhandla med härliga tvillingar? Trodde jag det för ett år sedan – eller anade jag? Är det bara något man bestämmer, att det ska gå bra, eller gör det det ändå?
Jag hade några ställen jag ville gå till och de hann jag med utan varken brådska eller tårar. Regnet piskade ner, men det bekymrade inte oss. Jag packade ner ungarna varmt i vagnen och visste att de hade det bra där. Tog på en jacka som tål lite vatten, mössa och handskar och drog regnskyddet över vagnen.
Vi pausade, åt mellanmål och delade bröd-erligt på min macka (är alla småbarn såhär brödgalna?). Sen somnade de små en stund och jag stretade vidare. Det är sjukt bra att kunna åka buss! Nån annan kör, det är gratis med barnvagn, man hamnar att gå en liten bit och fixar samtidigt lite vardagsmotion! Tack för kollektivtrafiken.
Och tack livet för mina barn. Mina underbara, älskade barn. Ikväll la jag twinsen att sova, igen, en stund innan natten och Milja somnade på min arm. Då kom tårarna. Jag höll om det lilla livet, kände hennes lugna, varma andetag i den lilla kroppen. Jag har sett så mycket bloggar, så mycket videon med barn, speciellt tvillingar, som det inte gick sådär bra med. Eller de som föddes för tidigt och det blev komplikationer. Det gick ju bra, jag är så fruktansvärt glad att jag bara vill gråta.
Miljas hår blir lite vått och hon måste tycka att morsan är tokig. Precis som på stan, när jag pratar för fullt med ungarna. Det har hänt flera gånger att folk har vänt sig om, för det verkar kanske lite knasigt att jag pratar som om en annan vuxen vore med. Men de gillar det och jag tycker det är kul! (Å andra sidan vänder sig folk om för att man drar på twins också. En dag sa en dam: Oi elämä, voi elämä! med stor inlevelse, när jag gick förbi).
Älskade, söta ungar. Tack för att ni finns. Jag önskar att jag kunde skydda er från allt ont, att jag hade läkande tårar, som Fenixfågeln. Å andra sidan vet jag att man måste gå genom livet med viss smärta, att det också lär oss saker, men jag vill inte det ändå!
Milja ynkar och vänder sig bort från mig. Som om hon sa: Okej morsan, jag fattar. Blabla, låt mig sova ifred. Den lille tjejen. Isaac sover redan och har kurat ihop sig vid min kudde. Mina små barn, whiii!
Nu är det bara jul och mys och julsånger och vi som är på väg att fira jul med fammo&faffa och äldre sonen och redan är där och fixar – supermys och jag som gråter för att allt är så bra och färdigt. Nu får det vara slutsnyftat, fast jag är fortfarande sådär löjligt lycklig. Tack livet, tack julen, tack allt, för att allt finns, för att mina barn finns och för att det är svårt ibland. Svårt, hårt men underbart.
Sen sover de och det är jag också väldigt glad åt. 🙂
Milja har förresten lärt sig att ge ifrån sig saker och ta tillbaka. ”Tataaa”, säger hon lyckligt. Den lilla charmören! Isaac bara kastar. Det är också nåt man ska lära sig. Tids nog hinner han både ge och ta. Det kan han förresten redan. Med ögonen.
