Sensommarkänslan

Hej bloggen!

Hur gör man det här? Vad skriver man?

Nä, skämt åsido, jag har inte alls glömt hur man bloggar, jag har bara inte hunnit. Mitt liv är fullt av just Liv; heltidsjobb, fast anställning (det vet ni som har följt och grattat mig på FB), giftermål, sälja lägenheten och lägga bud på radhus och tre kids som ropar, lockar, pockar och frestar på. Och som älskar, tar och ger.

William har börjat tvåan i höst. Ett par av mina vänner som följt mig sedan bloggen.fi-tiden, tyckte det var otroligt hur snabbt tiden går. Jag tycker man märker tidens gång allra bäst när man följer med andras barn – egna ser man ju hela tiden. Någon i skolan sa att William hade växt så otroligt mycket den här sommaren. Jag har inte sett det, men när jag tänker efter har jag märkt det på hans skor och byxor. Förr gick det ju med 122 på tröjor, eller 31-32 på skorna och nu är det bara 134 resp skostorlek 34 som gäller! Jösses.

Idag är det veneziansk/villaavslutning/forneldarnas natt, men vi ligger lågt. Vi har varit i Nagu och det var trevligt. Men i år är vi en mer dessutom; min syster Jennie har flyttat till Åbo. Och i och med att jag arbetade till 22 på fredagen kunde vi inte kasta loss, utan nöjde oss med en trädsgårdsfest och grillning. Det blev bra det!

Ja, före det hann vi krångla med cyklar, men det är en annan historia. Det ordnade ju sig. Fixar-Faffa ställde upp och bytte innerdäck på Jennies cykel, så nu läcker inte ventilen längre! 😀 Tack!

Fammo hade laddat upp med korv, biffar, halloumi, blomkålspizza(!), grönsaker, potatissallad och allt möjligt gott! Vi hade mat till ett helt kompani! Och förresten tycker jag Milja liknar mig som liten (för en gångs skull) på den övre bilden. Ungarna hällde ut mjölk, kladdade med burgarna, William åt som en häst, Isaac vägrade äta nästan nåt, Milja och Mika grälade om att man MÅSTE äta och jag försökte få i mig mat för brinnkära livet innan nästa ropade på mig. Men sen var det bra! Då grillade vi marshmallows och Milja tyckte det var den bästa trädgårdsfesten nånsin!

Pojkarna hade vi lyckats få ut också. De skulle bygga en koja och fick låna fackelbärarna som markering för sitt arbetsområde. Annars vill de helst spela Terraria tillsammans. Döden dö, va trötta vi är på allt prat om bästa svärdet, rustningen, alla bossar och grejer i det spelet! Och då är Mika och jag ändå föräldrar som själva gillar att spela! 😀

I år har jag haft en riktig semester för första gången sedan William blev född. En betald, härlig semester, som jag delade upp på två bitar för att kunna vara hemma med ungarna också. Även om man blir skvatt galen när man är hemma med dem, är det ändå värt det, de stunder då de faktiskt stannar upp, är stilla så man hinner krama dem och LYSSNA på vad en av dem säger – inte alla tre på en gång. Och än är det så varmt att man kan gå utan skor, utan långärmat och njuta av solen.

Dagens dubbelspråkiga:

– Mamma! Titta, du kan int ARVAA vad jag såg!

Dagens braiga låt:

”Vart jag än går, fast jag flyttar till London,
är det samma huvud som följer mig, 
från bar till bar.
Mitt egna, krångliga liv.
Jag klagar och vill byta till det ett nytt.

Men det följer och förföljer mig,
Mitt alldeles egna, krångliga liv!”