Skip to content

Att vara arg

26 november, 2015

Det är länge sedan jag skrivit. Orsakerna till det är flera. Jag har varken haft lust eller ork och mycket av det som jag velat skriva om eller berätta har varit sådant som man inte kan berätta, fast det är något positivt. I jobbet har vi ju sekretesslagen också.

Just nu känner jag i alla fall att jag måste lufta sinnet. Jag har inte velat skriva så mycket om familjen heller för att det många gånger inkräktar på barnens integritet. Nu önskar jag däremot råd, om det finns någon i samma sits.

Jag förstår mig inte på min son. Innerst inne är William en snäll och cool grabb, som är smart och duktig. Han förstår matte och språk bra, han har lärt sig engelska via Youtube och kan numera föra en konversation på tre språk. Men skolan går annars trögt. Det är så tråkigt, tycker han. Han har svårt att koncentrera sig och får hjälp av en handledare ibland. Tyvärr finns det inte heller resurser att hela tiden ha någon övervakare, men William klarar inte av att koncentrera sig så fort arbetet blir lite mer friare. Jag hade ingen aning om att det var så, innan vi hade samtal med skolan för ett tag sedan. Eller jo, han hade haft tillgången att delta i Lilla Klassens undervisning i ettan, men den finns inte för tvåor. Han har en skärm som han kan dra framför sig eller intill sig och således koncentrera sig bättre. Först tyckte jag att det känns lite som om de utesluter honom, men han har själv haft nytta av både den och de hörselskydd han får använda vid behov.

 

Den trevliga är att skolan och familjen har bra kontakt. Man får hänga med och ta del av det de gör, eftersom man vill höra mer än ”jo det var bra i skolan idag”. Nackdelen är att man hela tiden undrar ”vad har han gjort nu?” när det kommer meddelande från skolan.

Det händer också ofta att William reser sig och går runt i klassen eller vägrar att göra en uppgift. Förut vägrade han gå ut på rasterna, andra gånger vägrade han att gå till fotograferingen eller delta i nåt rollspel där de ska återge en saga.

Hur mycket vi än försöker förstå, prata, förklara och förbereda, så går det inte. Periodvis går det bra, men så kommer det dagar då han knuffat andra barn, visat finger åt de vuxna eller till och med måttat slag mot dem. Och jag bara vet inte längre vad jag ska göra!? Jag vet själv att jag är impulsiv, men det räcker inte längre med det vi gör eller inte gör. Jag frågar William varför han handlar som han gör och det enda svar jag får är att han ”bara blir så arg”.

Vi har pratat med kurator och skolpsykolog och det fortsätter vi göra. Psykologen frågade mig senast om jag kände till Aspergers syndrom. Och det gör man ju i och med alla Tourette och ADHD-utredningar jag själv harvat mig igenom. Men ändå inte så bra. Kan det vara drag av det som ligger i grunden för hans beteende? Och vad gör man sen då?

Ibland blir jag bara så ledsen och less på alltihop. Varför ska han behöva ha det så? Varför just vi? Och ska mammor med Tourette skaffa barn över huvud taget, när man har fullt sjå med sig själv? Jag tänker inte alltid så, för jag tycker att barnen är det bästa som hänt mig, men ibland vill jag bara krypa ihop till en liten boll, slänga mig på tåget norrut och vara bara dotter eller syster ett tag. Men jag vet ju att det inte går.

Hej och hå, man bryter ihop och går vidare. Det som irriterat skiten ut mig ovanpå allt detta, är folk på jobbet (de som inte själva har barn) säger; Jaja, har man skaffat barn får man stå för det – det är ingen retur! Och då är jag bara tyst, för de ord som skulle komma ut mig då skulle varken passa att skrivas ner eller höras.

Dagens länk: Om autism och medicinering 
image

Annonser
4 kommentarer leave one →
  1. 8 barnsmamman permalink
    26 november, 2015 07:55

    Jag tycker att det låter som han kan ha drag av någon diagnos, vilken vågar jag inte gissa och ofta är det en kombination av olika. Jag har några i min bekantskapskrets som har barn med drag av någon diagnos, typ adhd, add eller aspergers syndrom. Jag har också två barn med koncentrationssvårigheter. Att få en diagnos är alltid bra för då kan skolan ha rätt till mera resurser för barnet och så kan man som förälder få handledning. Kram och lycka till!

  2. Anonym permalink
    28 november, 2015 03:51

    Har du läst Tina Wimans blogg M som i underbar. Hon skriver och beskriver helt underbart om barn ”inte alltid passar in”. Bo Heilskov -Alen har också kloka tankar typ att det är inte barnet som är problemet utan ramarna,förväntningarna,kraven…Jag jobbar på dagis o när man kommer i kontakt med dessa underbara barn som inte bara följer gruppen kan man inget annat än förvånas,förundras o bara älska dem mitt i allt krångel!Kämpa på o njut av allt det fina William ger!

  3. 4 barnsmamma permalink
    1 december, 2015 09:43

    Din beskrivning av Williams skoldag låter ungefär så som en pojke på min sons klass har det. Han har en form av autism. Nu påstår jag inte att er son har autism, men hans verklighet i skolan har onekligen vissa likheter med denna pojkes skoldagar. Tyvärr har denna pojke inte blivit beviljad personlig assistent utan endast en gruppassistent, som hjälper till efter bästa förmåga. Även här är det en skärm och öronskydd som hjälper till att upprätthålla koncentrationen. Problemen uppstår främst på rasterna, då denna pojke har svårt att tyda det sociala samspelet och har svårigheter med att se och tolka känslor. Också om skoldagen inte följer det välbekanta schemat, så uppstår det svårigheter. I vår sons klass har pojkens föräldrar tydligt och informativt berättat för oss andra vad sjukdomen innebär. Vi har också fått lyssna på en neuropsykolog, som har berättat för oss om just denna pojkes svårigheter. Det har gjort att det varit lättare för oss att prata med våra barn och förklara för dem varför denna pojke beter sig som han gör. Det har också underlättat för barnen, då de istället för att t.ex. visa att de är ledsna (dra sig undan), nu klart kan säga att ”nu gjorde du mig ledsen”.

    Hoppas att ni finner en lösning för att hjälpa William. Kram och lycka till.

  4. hemmamamman permalink
    1 december, 2015 10:32

    Jag trodde att det skulle bli många kommentarer så jag ville inte skriva så lång kommentar förra gången men jag lämnade att fundera på en sak. I Jakobstad finns Camilla Söderlund, född Marklund och hon brukar kolla om barnen har några reflexer som inte är integrerade och i så fall får man övningar att göra hemma så att de integreras. Jag vet många barn med liknande problem som har fått hjälp när de jobbat med reflexerna, kanske inte så att de blir helt utan problem men nog så att de har dem under kontroll. Ring henne om du är intresserad av att försöka. Kanske hon vet om någon i Åbotrakten som också jobbar med det här eller så kanske ni kan fara till henne nån gång när ni far norrut. Man tränar ju själv så hon kollar bara upp barnet några gånger per år.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: