Hallå Valborg!
Jag har inte glömt bort bloggen, den har bara legat i träda, precis som våren gör under hela vintern. Och hela den här våren har liksom legat inbakad i frost och iskalla vindar, tills nu. Det är som sägnen säger, att man ger plats för det nya – för sommaren, förnyelsen och livet. 16 plusgrader visade temperaturen, som på beställning idag och både hundar och ungar vad glada och folk for man ur huse för att fira våren.
Redan mitt i stan var alla busslinjer omdirigerade för att få allt att löpa smidigt. Vi kom oss av en belamrad buss, svettiga och varma och begav oss upp mot Vårdberget. I år var vi i tid!
Vissa verkade ha bunkrat upp för morgondagens picknick eller spänt upp en hängmatta. Varför har ingen tänkt på det förut? 😀
Andra hade perukfest!
Yle ställer igång för direktsänding!
Och så får vintern RASA ut medan vi tar på oss studentmössorna – HURRA! Brahe Djäknar sjöng in våren som vanligt.
Och det var solsken, sång, söta barn, skumpa, pompa och ståt!
Lycka är att ha en pappa eller mamma att sitta på!
På hemvägen hittade vi en trappa som vi aldrig förr använt. Tänk, i Åbo! Fast man bor här! Trappan leder nästan direkt ner till Biblioteksbron.
Åstranden var full av festande människor, glada upptåg och solskensdyrkande människor i alla åldrar.
Okej, kanske lite mer halare än vanligt! 😀
På uteserveringarna har terrasserna öppnat! Hurra för våren och vappen!
Mika och jag åt middag ute på Fontana, där vi faktiskt fick plats utan att ha beställt bord eller nåt. Sen var vi hemma ganska tidigt, medan de yngre vi hängde med, for vidare på fest med vänner på lönnkrogar.
Okej, nu räcker det med fotandet, tyckte Mika! 😀
Att vara arg
Det är länge sedan jag skrivit. Orsakerna till det är flera. Jag har varken haft lust eller ork och mycket av det som jag velat skriva om eller berätta har varit sådant som man inte kan berätta, fast det är något positivt. I jobbet har vi ju sekretesslagen också.
Just nu känner jag i alla fall att jag måste lufta sinnet. Jag har inte velat skriva så mycket om familjen heller för att det många gånger inkräktar på barnens integritet. Nu önskar jag däremot råd, om det finns någon i samma sits.
Jag förstår mig inte på min son. Innerst inne är William en snäll och cool grabb, som är smart och duktig. Han förstår matte och språk bra, han har lärt sig engelska via Youtube och kan numera föra en konversation på tre språk. Men skolan går annars trögt. Det är så tråkigt, tycker han. Han har svårt att koncentrera sig och får hjälp av en handledare ibland. Tyvärr finns det inte heller resurser att hela tiden ha någon övervakare, men William klarar inte av att koncentrera sig så fort arbetet blir lite mer friare. Jag hade ingen aning om att det var så, innan vi hade samtal med skolan för ett tag sedan. Eller jo, han hade haft tillgången att delta i Lilla Klassens undervisning i ettan, men den finns inte för tvåor. Han har en skärm som han kan dra framför sig eller intill sig och således koncentrera sig bättre. Först tyckte jag att det känns lite som om de utesluter honom, men han har själv haft nytta av både den och de hörselskydd han får använda vid behov.
Den trevliga är att skolan och familjen har bra kontakt. Man får hänga med och ta del av det de gör, eftersom man vill höra mer än ”jo det var bra i skolan idag”. Nackdelen är att man hela tiden undrar ”vad har han gjort nu?” när det kommer meddelande från skolan.
Det händer också ofta att William reser sig och går runt i klassen eller vägrar att göra en uppgift. Förut vägrade han gå ut på rasterna, andra gånger vägrade han att gå till fotograferingen eller delta i nåt rollspel där de ska återge en saga.
Hur mycket vi än försöker förstå, prata, förklara och förbereda, så går det inte. Periodvis går det bra, men så kommer det dagar då han knuffat andra barn, visat finger åt de vuxna eller till och med måttat slag mot dem. Och jag bara vet inte längre vad jag ska göra!? Jag vet själv att jag är impulsiv, men det räcker inte längre med det vi gör eller inte gör. Jag frågar William varför han handlar som han gör och det enda svar jag får är att han ”bara blir så arg”.
Vi har pratat med kurator och skolpsykolog och det fortsätter vi göra. Psykologen frågade mig senast om jag kände till Aspergers syndrom. Och det gör man ju i och med alla Tourette och ADHD-utredningar jag själv harvat mig igenom. Men ändå inte så bra. Kan det vara drag av det som ligger i grunden för hans beteende? Och vad gör man sen då?
Ibland blir jag bara så ledsen och less på alltihop. Varför ska han behöva ha det så? Varför just vi? Och ska mammor med Tourette skaffa barn över huvud taget, när man har fullt sjå med sig själv? Jag tänker inte alltid så, för jag tycker att barnen är det bästa som hänt mig, men ibland vill jag bara krypa ihop till en liten boll, slänga mig på tåget norrut och vara bara dotter eller syster ett tag. Men jag vet ju att det inte går.
Hej och hå, man bryter ihop och går vidare. Det som irriterat skiten ut mig ovanpå allt detta, är folk på jobbet (de som inte själva har barn) säger; Jaja, har man skaffat barn får man stå för det – det är ingen retur! Och då är jag bara tyst, för de ord som skulle komma ut mig då skulle varken passa att skrivas ner eller höras.
Dagens länk: Om autism och medicinering
Vardagslunket
Så kom vardagen med en smäll. Med buller och brak och griniga barn som inte vill gå upp på morgonen. Och griniga mamman som absolut inte heller vill gå upp. Det enda jag är bra på, är att gå upp till min egen buss, eftersom jag vet att jag måste gå – att bussen åker utan mig och jag måste till jobbet.
Måndagar är klurigast.Jag måste hinna göra mat snabbt, eftersom twinsen ska på jumpagrupp. Eftersom jag jobbade hela helgen hade jag ledigt idag, jee!. Sov ut, tvättade, dammsög, tvättade kläder, lagar mat. Jag grävde bakåt i min blogg (hur var det nu jag gjorde de där lådan? Vad hade jag i?) och hittade mitt recept på Makaronlåda Extra Allt. Den är ganska lätt att göra och man kan stoppa i allt man själv vill ha. Perfekt att servera till kyckling i ugn, om man vill ha det. Själva kör vi vegetariskt, förutom till barnen, som fick biffar till. De vill inte äta ”något hoprört” heller, så jag sparade kokta makaroner åt dem. Tack och lov får man färdiga biffar från Citymarket, för så prutthurtig är jag inte, att jag orkar fixa allt.
Sen skeppade jag iväg två glada hurtbullar till ÅKG Palästra och Mika passade på att gå och springa, medan twinsen var på gruppen. De var så glada åt sina nya kläder, speciellt Milja. Hon gjorde små piruetter, åh jag tycker det är så sött. Isaac är också ivrig och det är jag förvånad över – men glad! Måste bara komma ihåg att uppmuntra honom lika mycket också, inte bara puss (fast han är min minsta kille, min lilla Isaac Ris, gosegris som man bara måste killa under fötterna och pussa en massa).
När Mika kom hem åkte jag iväg fort som attsingen för att hinna hämta Jennie och vi åkte iväg till Kuppis Citymarket och Posten. Hämtade ut hennes matta, handlade ett ”Forulma Strykjärn” och pratade tjejsnack. Ni vet, när killarna är med i affären ska det gå fort! Då kan man inte diskutera tjejsaker vid sminkhyllorna! Min yngsta syrra Jennie har alltså flyttat hit till Åbo i höst, för de som inte visste det, hon studerar svenska på ÅA. Jag tycker hon är så rama, det är mycket som ska fixas och trixas och det är en stor omställning när man bott på landet hela sitt liv, att flytta till en större stad och till virrvarret här. Ändå är Åbo en ganska lugn och charmig stad.
Nu sover tre av tre barn och jag petar med mina garn. Funderar på trädgård och och drömmer om ett hobbyrum. Önskar oss ett större matrum eller rent av större kök! Planerar nya stickprojekt. Det ovanför är en sjal på gång. Har sjalfeber just nu. Inte för att jag behöver det, utan för att jag vill sticka det. Och såna känslor ska man ta vara på.
Fnissar åt det som William sa idag, när han kom hem från skolan och eftis. Jag frågadevad det hade gjort idag, i sedvanlig föräldraton och han svarade glatt:
”Visat rumporna för varann! Hahaaaaa! Fast inte så att vuxna såg!”
Jahaaa! Just så!
Sensommarkänslan
Hej bloggen!
Hur gör man det här? Vad skriver man?
Nä, skämt åsido, jag har inte alls glömt hur man bloggar, jag har bara inte hunnit. Mitt liv är fullt av just Liv; heltidsjobb, fast anställning (det vet ni som har följt och grattat mig på FB), giftermål, sälja lägenheten och lägga bud på radhus och tre kids som ropar, lockar, pockar och frestar på. Och som älskar, tar och ger.
William har börjat tvåan i höst. Ett par av mina vänner som följt mig sedan bloggen.fi-tiden, tyckte det var otroligt hur snabbt tiden går. Jag tycker man märker tidens gång allra bäst när man följer med andras barn – egna ser man ju hela tiden. Någon i skolan sa att William hade växt så otroligt mycket den här sommaren. Jag har inte sett det, men när jag tänker efter har jag märkt det på hans skor och byxor. Förr gick det ju med 122 på tröjor, eller 31-32 på skorna och nu är det bara 134 resp skostorlek 34 som gäller! Jösses.
Idag är det veneziansk/villaavslutning/forneldarnas natt, men vi ligger lågt. Vi har varit i Nagu och det var trevligt. Men i år är vi en mer dessutom; min syster Jennie har flyttat till Åbo. Och i och med att jag arbetade till 22 på fredagen kunde vi inte kasta loss, utan nöjde oss med en trädsgårdsfest och grillning. Det blev bra det!
Ja, före det hann vi krångla med cyklar, men det är en annan historia. Det ordnade ju sig. Fixar-Faffa ställde upp och bytte innerdäck på Jennies cykel, så nu läcker inte ventilen längre! 😀 Tack!
Fammo hade laddat upp med korv, biffar, halloumi, blomkålspizza(!), grönsaker, potatissallad och allt möjligt gott! Vi hade mat till ett helt kompani! Och förresten tycker jag Milja liknar mig som liten (för en gångs skull) på den övre bilden. Ungarna hällde ut mjölk, kladdade med burgarna, William åt som en häst, Isaac vägrade äta nästan nåt, Milja och Mika grälade om att man MÅSTE äta och jag försökte få i mig mat för brinnkära livet innan nästa ropade på mig. Men sen var det bra! Då grillade vi marshmallows och Milja tyckte det var den bästa trädgårdsfesten nånsin!
Pojkarna hade vi lyckats få ut också. De skulle bygga en koja och fick låna fackelbärarna som markering för sitt arbetsområde. Annars vill de helst spela Terraria tillsammans. Döden dö, va trötta vi är på allt prat om bästa svärdet, rustningen, alla bossar och grejer i det spelet! Och då är Mika och jag ändå föräldrar som själva gillar att spela! 😀
I år har jag haft en riktig semester för första gången sedan William blev född. En betald, härlig semester, som jag delade upp på två bitar för att kunna vara hemma med ungarna också. Även om man blir skvatt galen när man är hemma med dem, är det ändå värt det, de stunder då de faktiskt stannar upp, är stilla så man hinner krama dem och LYSSNA på vad en av dem säger – inte alla tre på en gång. Och än är det så varmt att man kan gå utan skor, utan långärmat och njuta av solen.
Dagens dubbelspråkiga:
– Mamma! Titta, du kan int ARVAA vad jag såg!
Dagens braiga låt:
”Vart jag än går, fast jag flyttar till London,
är det samma huvud som följer mig,
från bar till bar.
Mitt egna, krångliga liv.
Jag klagar och vill byta till det ett nytt.
Men det följer och förföljer mig,
Mitt alldeles egna, krångliga liv!”
Kasnäs!
Hej bloggen! Och tack alla som orkat titta in då och då! Jag är upptagen med hemmet, ungarna, 100 procent heltidsjobb och livet! Jag har känt att jag fotat alla bilder, sagt det jag brukat och ältat gamla saker och då behöver man sina pauser. Jag finns även på instagram, men där sätter jag mest upp bilder av mina stickerier. Det känns också trevligt när folk frågar mig vad jag gör och inte säger att de redan läst det på bloggen! Har ni sett den där reklamen från DNA? Den går lite såhär:
”Vi föds, vi lär oss gå, prata och skriva, räkna. Du tror du vet allt om världen, du blir kär, du gifter dig. Du går till jobbet, tar lån, du byter arbetsplats, går till jobbet, köper ett hus, skaffar barn, tar mera lån, du klagar över stressen men du jobbar ännu mer och så märker du att dina barn har flyttat hemifrån. Du köper ett mindre hus, en mindre bil och ja, vad är livet egentligen?”
(Vill ni se den finns den på finska här – Elämä on)
Livet är alla de där guldkornen där mittemellan, alla små minuter, alla stunder som blir till värdefulla minnen (såvida man inte blir dement, haha! Ja, jag skrattar nu, men när jag blir äldre kommer jag inte att minnas varför jag flabbade!). Idag var det en sådan där dag, som man blir glad av. Vi hade TYHY med jobbet, alltså työhyvinvointipäivä. Friskvård, må-bra-dag och denna gång var vi inte på nån kryssning utan i Kasnäs, som ligger en bit bortom Kimito, i skärgården.
Vi möttes av ganska kalla vindar och sju plusgrader, men solen dök upp när vi lämnade Åbo i en hyrd buss. 
På förmiddagen var det för kallt att njuta på några bryggor, men vi tog en svängom där i alla fall, för att andas havsluft och kolla läget. 
Kasnäs är en typisk skärgårdsby, men med några extra plus i kanten. De hade utsökt god mat i restaurangens buffé. Mycket fisk, men även kyckling i underbar sås, nötter, sallad, nudlar och frukt. Jag tryckte i mig melon så det stod det härliga till och bara njöt av utsikten. Än så länge är det ju så lite folk här att man kan gå ostört vart man vill. Idag öppnades även deras lilla sommartorg nere vid kajen. 
Några strövade runt, några badade, andra letade kätkö-gömmor! (ännu ett nytt ord jag fick lära mig på finska. Alltså geocache-gömmor). 
Och vattnet – det här underbara vattnet! Här sköljer vågorna över klippor och sand, det är så klart! Flera av oss sa att man borde utforska sitt eget hemland mera, istället för att åka utomlands, för det här kändes lite som utomlands! 
Det finns också ett jättefint badhus med olika bastun, bassänger och små vattenfall. Några av oss plaskade där idag, medan jag gick runt på naturstigarna och kollade på havsbottnens hemligheter och olika stenar på deras småmuseum. Bilden ovanför kommer från ett roligt minirum i ett av dessa. Jag hade bestämt mig för att stanna ute mestadelen av tiden ifall det blev soligt. 
Och solen sken på oss! Åh, det blev så varmt i lä! Jag gick runt en på de randiga klipporna, där en vulkan (!) har haft utbrott för 2000 år sedan. De svarta stenarna har sedan hårdnat och blandats med segment från andra tidsåldrar och bildat spännande mönster och släta klippor ihop med tidens tand. Ser ni att klipporna är lite vågiga på bilden ovanför? De var så coola! Närmare stranden var klipphällarna nästan vita och när man strök med handen längs dem kändes de som marmorgolv. Jag kom att tänka på en dikt som innehåller orden ”Lägg ditt öra mot marken”, men nu minns jag inte mer av den! 
‘
På eftermiddagen blev det så varmt i solenatt jag och en kompis kastade skor och strumpor och satt med bara fötter nedstuckna i sanden och lyssnade på havet. På rygg i varm sand. Vilken terapi! 
Hit skulle vi gärna åka igen – kanske hyra den där bastun och en av badbaljorna vid stranden. Med segelbåt från Åbo tar det ungefär en dag att komma fram. 
Sen blev det fart på oss! Vi bestämde oss ganska hastigt och lustigt för att åka RIB (Rigid Hull Inflatable Boat) och fick med oss tillräckligt med folk. Rekommenderas varmt! Åh vad det gick undan! Det gick i 37 knyck! (=80 km/h). Tänk dig att du sticker ut huvudet genom fönstret när du åker i en bil. Man hör inte vad nån säger och ändå gick det lugnt till idag eftersom sjögången var så lugn. Killen som körde oss tog några extra cirkulerande varv i slutet så det kittlade i magen och vinden pinade oss så man knappt kunde hålla ögonen öppna! Mera sånt! Mera liv, mera gemenskap! 
Kiitos kaikille tästä ihanasta reissusta, te olette ihania! Lisää tämmöistä tulevaisuudessakin! Peace and love, Bitte! Ja kaupan päälle saatte vähän ruottiakin opetella! 😀 Tässä videopätkä RIBistä, mutta se on ylösalasin, koska en siinä vauhdissa huomannut miten pidin kameran/puhelimen!
Här är en oppnersnutt från båten. Jag vågade nätt och jämt ta fram mobilen i den här farten så det blev lite knasigt!
Jamen du gör ju fel!
Ju äldre man blir, desto mer framhävs vissa personlighetsdrag. Det är antagligen därför vi kvinnor blir kallade gnälliga kärringar på äldre år. Vi är inte gnälliga, vi är bara principfasta, så det så! Min hjärtesak verkar ha blivit sopsortering.
Jag har inte själv märkt det, förutom att jag alltid tyckt att det är väldigt trevligt att sortera, välja, ordna och fixa. Min syster var på besök här i Åbo ifjol och vi tog ut pappren. Jag förmanade henne noga i bästa mammastil att man verkligen inte ska kasta pappar i samma låda som kartong! Det är ju ingen idé att sortera om andra blandar!
– Nämen, så DÄR noga är det väl inte! sa hon och skrattade och snörpte på munnen åt mig.
När jag tänker på det, började det redan som barn. Jag tyckte att man skulle respektera djur och natur i första hand. På den tiden hade vi en vedeldad bastuugn i ett rum med rödmålade väggar, som fungerade som både dusch och bastu. Alla vet hur det blir med askan om man eldar papper som är klätt med folie. Därför hade jag i min iver målat fint med tusch på ett papper, klätt detta pappar i bokplast och limmat upp det på den röda väggen.
Där stod: ”Elda inte med stanniolpapper”
Detta fina ord hade jag dessutom lärt mig för ändamålet. Inte minns om jag det fungerade, men det här med sopor började nog nånstans där. Det känns så bra att veta att mitt sopsorterings-Mecka Turun Jätehuolto också är av samma åsikt (självklart gillar jag deras sida på FB och läser deras tidningar).
På jobbet har det också blivit viktigt, eftersom vi använder en hel del kemikalier i våra tvättapparater av olika slag. En del är riktiga miljöbovar, som glutalaldehyd och andra låter farliga, som väteperoxid, men sönderfaller till vatten och syre efter processen. Sålunda fann jag mig själv i en svår situation på jobbet. En kollega slängde metall i soporna och jag ville plocka upp det och sätta det i metall-lådan, som fanns i samma skåp, men det kändes lite pinsamt framför ögonen på henne. Jag påpekade på skoj att metall verkligen hör hemma i den DÄR lådan.
Hon gav mig ett leende och sa: – Men jag sopsorterar ju inte!
Och jag blev jättearg inuti! Varför är det nåt att vara stolt över!? Jag kommer antagligen att bli den där gumman som mumlar för mig själv över hur ungdomen bara hassar och slösar våra resurser och om det är någon som lyfter på locken i soplådorna och muttrar, så är det säkert jag i framtiden. Jag ber på förhand om ursäkt för detta. Jag tycker bara att det bästa man kan lämna åt sina barn i framtiden är ingenting.
Fyra år!
Idag har tvillingarna funnits hos oss i fyra år! Tänk, fyra år! Det är helt sjukt! För en vuxen händer inte så himla mycket på fyra år, men för ett barn innebär det att man går från födsel till en hel individ! Vilken grej liksom.
Egentligen – egentligen – ville twinsen ha ett barnkalas. Det blev inte av eftersom inbjudning blev sena och jag jobbar 07-15 båda dagarna under helgen. Fina fammo ställde upp och bakade tårta och ungarna hade själv varit med och gjort fyllning och dekorationer! Och vet ni vad det coola var? Twinsen hade väntat på mig hela dagen. De frågade visserligen efter sina paket, men åt varken kaka, godis eller öppnade paket innan jag kom hem, vid halv fyra-tiden. Jag är så imponerad (i smyg vill jag bli lika duktig som jag manar mina barn att bli! :D)!
Tänk att dom var såhär små för två år sedan. Och vem var vem? Fammo tog i alla fall fel på dem, tihi! Och William hade inte ens glasögon på den tiden, även om han antagligen skulle ha behövt dem redan då.
Idag är det ingen som misstar den ena för den andra. De har växt till två separata individer, som leker mycket tillsammans, men också har väldigt olika intressen. Milja älskar rosa, Barbie, djur, söta saker, kläder och täcken. Isaac älskar Transformers (som sin mor), Angry Birds och lava.
En sak har de däremot gemensamt och det är att de älskar spel! Speciellt Super Mario och c:o och Kirby. Det hela började med att vi skaffade Kirby Triple Deluxe till Nintedo 3DS:en och då ville alla spela! Vilken skön grej för en gamerfamilj som vi! Vi har ett intresse som hela familjen delar!
Därför bestod hälften av gåvorna av Nintendosaker. Milja fick en mjuk Yoshi och Isaac en liten Bowser och en ”Mario med svans”. Ni borde ha varit med den där gången vi tog dem med till Viihdepysäkki. Herregud, de löpte amok. ”Mamma, kollaaaa! En Bowser! Och Tlansforlmels! Kolla en liten Josji och en stor! Jag vill ha den dääääär!” sa alla i kör. Nåja, äpplet faller väl inte så långt ifrån trädet och man ska vara glad så länge det duger med såna här enkla saker.
Hur vi än gör och beräknar, blir det mer saker än vi hade tänkt. Å andra sidan blev det också lite kläder och lakan och sånt som man faktiskt också behöver.
Musteri Pirjo hade köpt en rosa dress med kjol och tröja åt Milja och hon insisterade på att få sova i den!
Vad skulle vi ha gjort om ni inte fanns, mina vackra tvillingar? Och William också för den delen? Ni alla tillför oss stor glädje och har fått mig att förstå hur jag ska bortprioritera mig själv på ett nytt sätt. Jag gör inte alltid det, jag är ganska självisk mellan varven, men för ett antal år sedan skulle det ha varit mycket svårt att låta någon annan vinna över mig. Bli bättre, prestera bättre. Allt det är har släppt och det är såååå skönt. Jag får vara sämre, för jag duger så bra ändå! Tack älskade barn för att ni finns och grattis på fyraårsdagen!
Minecraft-måltiden
Det har varit lite si och så med mattjatet på sistone. När båda föräldrarna jobbar mycket orkar man inte lika bra med tjat om mat. Det nya mantrat hos oss har blivit ”Låt mig så slippa allt tjat, slippa allt tjatet om mat!” (melodi: Låt mig få tända ett ljus!) 😀
Med det är i åtanke försökte jag göra dagens middag lite mer spännande. Eftersom speciellt pojkarna gillar Minecraft frågade jag dem:
– Vad vill ni ha till middag? Köttfärssås eller Minecraft-limpa?
Det här väckte deras nyfikenhet och de valde såklart den sistnämnda. Egentligen var det ju vanlig köttfärslimpa, men jag gjorde den så fyrkantig jag kunde. Sen skar jag gurkor och morätter i tärningar. Och jösses, det gick åt nästan en hel gurka, haha!
Isaac vågade till och med smaka morot, fast han inte tycker om det. Smaka är viktigast. VIssa dagar tjatar jag jättemycket om att man måste äta ett visst antal tuggor, andra dagar har jag sagt att de får äta hur lite/mycket de vill, för jag orkar inte tjata. Problemet är att de inte äter sig mätta utan frågar efter smörgåsar, frukt eller godis en timme efter maten! Och man orkar inte hela tiden ha mat framme!
Vad händer annars då i vårt liv?
Egentligen tycker jag inte om att skriva ”jag har inget att skriva” eller ”jag är bara upptagen numera”, men det är sant. Jag har tusen idéer, men de kör på grund när jag somnar på soffan om kvällarna efter jobbet. Ett fysiskt jobb och tidiga mornar och några kids som pratar i munnen på varandra tar ut sin rätt. Ändå tänker jag att det är ju det här som är livet, det är nu man ska leva och tjo faderuttan! Varför tar sömnen så mycket tid? 😉
Jag har varit på me&i-party nyligen också och det landade ett par plagg i köpkassen. De två första på bilden är till Milja; jag tyckte de var så charmiga. Plaggen är ganska dyra och det är länge sedan jag köpt nåt av dem, men ibland måste man.
Jag virkar vidare också. Två små Totoro har twinsen fått. En sådan går att göra på en kväll och lite till. Jag har nog nåt slags virkskov på gång just nu, det är roligt, givande och avslappnande att virka.
Och garn, det finns det ju gott om. Fast man måste fylla på ibland också. Den här gången var det försenade julklappar (presentkort) jag använde. Härliga Regia har kommit ut med nya sockgarn och de två ovanför är brittitska The Uncommon Thread i lyxig merinoull.
Och det snöar mer och mer. Vi som har lyxen i att inte behöva skotta, älskar snön! Det har slaskat tillräckligt, nu får det bli en ordentligt vinter även i Åbo och sen får våren komma!
För slask blir man ju knäpp av!
Att slita sitt hår
Ibland känns det som om vi driver ett dagis. Att hitta på nåt skoj under regniga, mörka helger verkar vara mer än två fyrtioåringar klarar av. Att gå ut på stan med en sjuåring och två treåringar är som att valla en flock fulla apor.
– Det skulle vara lättare att gå ut med tre vilda hyenor, sa jag till Mika idag, när vi kom hem från köpcentret Mylly.
För även om det gick ganska bra, har man hela tiden fokus åt olika håll. Man försöker hålla kolla på – inte ett barn – utan tre. Jag har fortfarande för få armar. Jag känner mig som Melker (i Vi på Saltkråkan), som står där på taket och frågar:
– Men vad ska jag hålla mig i då?!
– Håll dig i spiskroken, farbror Melker!
Precis sådär vingligt är det
Vi tänkte gå ut och ta en bit mat (man måste ju pröva lyckan med jämna mellanrum) med alla tre. Dels för att ha något att göra och dels för att inte växa fast vid nån pad eller tv. Vet ni hur svårt det är att få ungarna att gå ut själva i ett höghus? Hur kan det vara så svårt?
Nåja, vi och ungefär tusen andra hade tänkt samma sak. Vi kom ingenvart på vare sig Taco bar, Rico eller Rosso och det vimlade av folk. Så vi hamnade på Hese. Nåja, kidsen var glada, de fick glass och burgare och jag försöker att inte bara äta skärpmat, så jag fick sallad med burgaren. 🙂
Vi gick ner en våning för att leka vid Muminparken och tyckte det gick bra. Det ritades och lektes… Men så tappade vi bort Isaac! Nåväl, ingen fara å färde, vi hade ju två barn kvar (man freakar liksom lite mindre då) men jag började fundera om han stod och grät efter oss nånstans. Nepp! En stund senare hittade vi honom sittande i en sån där bil man sätter pengar i, där satt han och rattade glatt. Pust.
Vi visste inte om att det skulle vara nån show med Mumin idag, men blev glatt överraskade av det. Det blev inte Milja! Hon skrek och grät och hoppade upp i famnen på pappa! Musik på halvhög volym och stora figurer fick mig att få en flashback till då jag var med Wili på Muminland och han bara sprang ifrån mig. På den tiden hade jag också sämre tålamod och sämre förståelse för hur jag skulle handlas med såna situationer. Idag fick vi helt enkelt gå hem, fast via BR. Vi köpte nya tuschpennor.
Och det var ju ett misstag! Milja ritade på händerna och i ansiktet så fick bada henne för att få bort allt. Sen grät hon länge över det faktum att hon ritat sig på handen (med flit) men det gick inte helt bort.
Håhåååjajja, när, NÄR ska man njuta av de här småbarnsåren? Eller är de bara de som har ett barn som njuter? Eller tillräckligt långt mellan barnen?! Just nu bara överlever vi.
Ikväll har jag suttit och jobbat i Photoshop och nästa helg är det dags för körens konsert tillsammans med Aquarelle från Vörå! Det blir skoj!
Filten
Åh. Det blev en filt ändå. Av sex stycken nystan Novita Onni virkade jag en stor vuxenfilt. Så perfekt, så mjuk, mycket större än jag tänkt mig. Härligt!
Bittes blogg 