Jamen du gör ju fel!

Ju äldre man blir, desto mer framhävs vissa personlighetsdrag. Det är antagligen därför vi kvinnor blir kallade gnälliga kärringar på äldre år. Vi är inte gnälliga, vi är bara principfasta, så det så! Min hjärtesak verkar ha blivit sopsortering.

Jag har inte själv märkt det, förutom att jag alltid tyckt att det är väldigt trevligt att sortera, välja, ordna och fixa. Min syster var på besök här i Åbo ifjol och vi tog ut pappren. Jag förmanade henne noga i bästa mammastil att man verkligen inte ska kasta pappar i samma låda som kartong! Det är ju ingen idé att sortera om andra blandar!

– Nämen, så DÄR noga är det väl inte! sa hon och skrattade och snörpte på munnen åt mig.

När jag tänker på det, började det redan som barn. Jag tyckte att man skulle respektera djur och natur i första hand. På den tiden hade vi en vedeldad  bastuugn i ett rum med rödmålade väggar, som fungerade som både dusch och bastu. Alla vet hur det blir med askan om man eldar papper som är klätt med folie. Därför hade jag i min iver målat fint med tusch på ett papper, klätt detta pappar i bokplast och limmat upp det på den röda väggen.

Där stod: ”Elda inte med stanniolpapper”

Detta fina ord hade jag dessutom lärt mig för ändamålet. Inte minns om jag det fungerade, men det här med sopor började nog nånstans där. Det känns så bra att veta att mitt sopsorterings-Mecka Turun Jätehuolto också är av samma åsikt (självklart gillar jag deras sida på FB och läser deras tidningar).

På jobbet har det också blivit viktigt, eftersom vi använder en hel del kemikalier i våra tvättapparater av olika slag. En del är riktiga miljöbovar, som glutalaldehyd och andra låter farliga, som väteperoxid, men sönderfaller till vatten och syre efter processen. Sålunda fann jag mig själv i en svår situation på jobbet. En kollega slängde metall i soporna och jag ville plocka upp det och sätta det i metall-lådan, som fanns i samma skåp, men det kändes lite pinsamt framför ögonen på henne. Jag påpekade på skoj att metall verkligen hör hemma i den DÄR lådan.

Hon gav mig ett leende och sa: – Men jag sopsorterar ju inte!

Och jag blev jättearg inuti! Varför är det nåt att vara stolt över!? Jag kommer antagligen att bli den där gumman som mumlar för mig själv över hur ungdomen bara hassar och slösar våra resurser och om det är någon som lyfter på locken i soplådorna och muttrar, så är det säkert jag i framtiden. Jag ber på förhand om ursäkt för detta. Jag tycker bara att det bästa man kan lämna åt sina barn i framtiden är ingenting.