Skip to content

Minecraft-måltiden

1 februari, 2015

Det har varit lite si och så med mattjatet på sistone. När båda föräldrarna jobbar mycket orkar man inte lika bra med tjat om mat. Det nya mantrat hos oss har blivit ”Låt mig så slippa allt tjat, slippa allt tjatet om mat!” (melodi: Låt mig få tända ett ljus!) 😀

Med det är i åtanke försökte jag göra dagens middag lite mer spännande. Eftersom speciellt pojkarna gillar Minecraft frågade jag dem:

Vad vill ni ha till middag? Köttfärssås eller Minecraft-limpa?

Det här väckte deras nyfikenhet och de valde såklart den sistnämnda. Egentligen var det ju vanlig köttfärslimpa, men jag gjorde den så fyrkantig jag kunde. Sen skar jag gurkor och morätter i tärningar. Och jösses, det gick åt nästan en hel gurka, haha!mc-mat3

Isaac vågade till och med smaka morot, fast han inte tycker om det. Smaka är viktigast. VIssa dagar tjatar jag jättemycket om att man måste äta ett visst antal tuggor, andra dagar har jag sagt att de får äta hur lite/mycket de vill, för jag orkar inte tjata. Problemet är att de inte äter sig mätta utan frågar efter smörgåsar, frukt eller godis en timme efter maten! Och man orkar inte hela tiden ha mat framme!

Vad händer annars då i vårt liv? 
Egentligen tycker jag inte om att skriva ”jag har inget att skriva” eller ”jag är bara upptagen numera”, men det är sant. Jag har tusen idéer, men de kör på grund när jag somnar på soffan om kvällarna efter jobbet. Ett fysiskt jobb och tidiga mornar och några kids som pratar i munnen på varandra tar ut sin rätt. Ändå tänker jag att det är ju det här som är livet, det är nu man ska leva och tjo faderuttan! Varför tar sömnen så mycket tid? 😉

meandipartyJag har varit på me&i-party nyligen också och det landade ett par plagg i köpkassen. De två första på bilden är till Milja; jag tyckte de var så charmiga. Plaggen är ganska dyra och det är länge sedan jag köpt nåt av dem, men ibland måste man.

gladatwnsJag virkar vidare också. Två små Totoro har twinsen fått. En sådan går att göra på en kväll och lite till. Jag har nog nåt slags virkskov på gång just nu, det är roligt, givande och avslappnande att virka.

garnlyckaOch garn, det finns det ju gott om. Fast man måste fylla på ibland också. Den här gången var det försenade julklappar (presentkort) jag använde. Härliga Regia har kommit ut med nya sockgarn och de två ovanför är brittitska The Uncommon Thread i lyxig merinoull.

vinternnsOch det snöar mer och mer. Vi som har lyxen i att inte behöva skotta, älskar snön! Det har slaskat tillräckligt, nu får det bli en ordentligt vinter även i Åbo och sen får våren komma!

fotanormalt

För slask blir man ju knäpp av!

Att slita sitt hår

7 december, 2014

Ibland känns det som om vi driver ett dagis. Att hitta på nåt skoj under regniga, mörka helger verkar vara mer än två fyrtioåringar klarar av. Att gå ut på stan med en sjuåring och två treåringar är som att valla en flock fulla apor.

– Det skulle vara lättare att gå ut med tre vilda hyenor, sa jag till Mika idag, när vi kom hem från köpcentret Mylly.

För även om det gick ganska bra, har man hela tiden fokus åt olika håll. Man försöker hålla kolla på – inte ett barn – utan tre. Jag har fortfarande för få armar. Jag känner mig som Melker (i Vi på Saltkråkan), som står där på taket och frågar:

– Men vad ska jag hålla mig i då?!
– Håll dig i spiskroken, farbror Melker!

Precis sådär vingligt är det

Vi tänkte gå ut och ta en bit mat (man måste ju pröva lyckan med jämna mellanrum) med alla tre. Dels för att ha något att göra och dels för att inte växa fast vid nån pad eller tv. Vet ni hur svårt det är att få ungarna att gå ut själva i ett höghus? Hur kan det vara så svårt?

IMG_3636.JPG

Nåja, vi och ungefär tusen andra hade tänkt samma sak. Vi kom ingenvart på vare sig Taco bar, Rico eller Rosso och det vimlade av folk. Så vi hamnade på Hese. Nåja, kidsen var glada, de fick glass och burgare och jag försöker att inte bara äta skärpmat, så jag fick sallad med burgaren. 🙂
IMG_3640.JPG

IMG_3638.JPG
Vi gick ner en våning för att leka vid Muminparken och tyckte det gick bra. Det ritades och lektes… Men så tappade vi bort Isaac! Nåväl, ingen fara å färde, vi hade ju två barn kvar (man freakar liksom lite mindre då) men jag började fundera om han stod och grät efter oss nånstans. Nepp! En stund senare hittade vi honom sittande i en sån där bil man sätter pengar i, där satt han och rattade glatt. Pust.
IMG_3637.JPG

IMG_3639.JPG
Vi visste inte om att det skulle vara nån show med Mumin idag, men blev glatt överraskade av det. Det blev inte Milja! Hon skrek och grät och hoppade upp i famnen på pappa! Musik på halvhög volym och stora figurer fick mig att få en flashback till då jag var med Wili på Muminland och han bara sprang ifrån mig. På den tiden hade jag också sämre tålamod och sämre förståelse för hur jag skulle handlas med såna situationer. Idag fick vi helt enkelt gå hem, fast via BR. Vi köpte nya tuschpennor.

Och det var ju ett misstag! Milja ritade på händerna och i ansiktet så fick bada henne för att få bort allt. Sen grät hon länge över det faktum att hon ritat sig på handen (med flit) men det gick inte helt bort.

Håhåååjajja, när, NÄR ska man njuta av de här småbarnsåren? Eller är de bara de som har ett barn som njuter? Eller tillräckligt långt mellan barnen?! Just nu bara överlever vi.
IMG_3641.JPG
Ikväll har jag suttit och jobbat i Photoshop och nästa helg är det dags för körens konsert tillsammans med Aquarelle från Vörå! Det blir skoj!

Filten

29 november, 2014

Åh. Det blev en filt ändå. Av sex stycken nystan Novita Onni virkade jag en stor vuxenfilt. Så perfekt, så mjuk, mycket större än jag tänkt mig. Härligt!

IMG_3574.JPG

IMG_3311.JPG

IMG_3572.JPG

IMG_3250.JPG

Den lilla, lilla julen

29 november, 2014

Jag brukar inte ha julstämning. Varje år har jag tyckt att julen infunnit sig alltför snabbt och på något icke greppbart sätt bara uppenbarat sig mitt i hösten. Men i år föll den första riktiga snön i Åbo förra veckan och då kickade julstämningen in på allvar! Kanske för att vi började prata om det på jobbet, kanske för att jag längtade efter ljus i mörkret eller kanske bara av en ren tillfällighet. Att stämningen har hållit i sig är jag tacksam för, eftersom det är en skön känsla!

julstjernaaJag tog med mig julkänslorna till jobbet och gjorde en stjärna av sterila påsar (eller sådana där påsar som vi packar de instrument i, som ska steriliseras!). Modellen tog jag från Yles sidor. Ganska lätt! ser dessutom bättre ut om man kan limma – jag hade bara fultejp. 😀

Jag har fått det glädjande beskedet att jag får fortsätta jobba nästa år också, trots att de skär ner på antal vikariat. Det är sjukt egentligen, att man skär ner, fast andra avdelningar lägger till tjänster till vår verksamhet! Nåja, det hinner ju också ändra sig. Jag har fått höra det alla borde få höra – att min jobbinsats uppskattas. Det känns oerhört fint. Dessutom bad chefen mig att söka de fasta tjänsterna som poppar upp nästa år! Jag vet inte om jag lade för mycket vikt på orden ”pyytää” (alltså be om, ombedas) men det kändes oerhört fint att vara viktig. ❤

lillajul2014

Sådär vädermässigt kan man väl inte påstå att det skulle vara speciellt juligt, men man får väl göra så gott man kan med ljus och pynt hemma.

muminkassen1

Årets klappkasse kommer definitivt från Citymarket! Den finns vid kassorna och kostar strax under tre euro!

ljusmys2

Ungarna fick vara med och pyssla hos fammo. Jag har inte orkat med nåt pepparkaksbak med dem ännu, trots att de bett om det, men julstjärnor svängde vi ihop. Och sätta ljus i ljusstaken ville alla vara med på. Sen satte fammo och Milja renlav och små tomtar på brickan också.

godastmedsagt

osochvarme

julmarknadsssSkulle jag själv ha valt, skulle jag inte ha orkat med något jultorg, men vi gick dit ändå. Det var bra! Visst var det kallt om tårna, men det var ju jag som hade för höga klackar. Ute var det tre plusgrader och nästan vindstilla. Vi åt plättrullader med grädde och sylt och jag smuttade på Mikas kaffe.

jltorget2En halvcrappig bild av Tomten och Tomtemor. Milja klängde sig fast i min famn och vägrade gå ner. Varför skulle man inte vara rädd för en gubbe i långt skägg och konstiga kläder, som dessutom vill att man ska sitta i famnen – fast man inte ens känner honom!? Fast sen ville twinsen se den här bilden i kameran, om och om igen. Det var roligare på betryggande avstånd. 🙂

lillaleken3 denlillajulen33Dagen till ära hade vi ”klappabocken” på besök också! Han måste ha följt efter oss från stan! Vilken lycka över några småsaker! Det får en att tänka till om stora julen, om att ungarna inte behöver så mycket presenter. Vi ska, jag vi SKA försöka satsa på lite större saker i år. Försöka i alla fall. Men jag gillar ju julklappar och jag gillar när ungarna blir sådär galet glada. Det är svårt det här med inte-för-mycket-klappar.

julemys denlillajilen3 denlillajulen6

Hemma har jag strukit gardiner, petat upp julfärgsaktiga gardiner i köket och mitt spaljéhjärta, som hör julen till för mig. Jag petade in små lampor i en lykta. De kan dessutom byta färg, sådär långsamt (inget hysteriskt blinkande) och det blev riktigt fint! Tände ljus i köket och sjöng med i julsångerna… ungarna fick stanna hos fammo och jag knäpper en pilsner. Ååååh, nu ska jag bara andas ut och vara. Vara i tanken med att de mina inte nödvändigtvis finns här intill mig, men inom behörigt avstånd.

Fasen. Jag har ju riktiga julkänslor och har pysslat lite. Det är nästan som i Strömsö.

Inte utan mina tankar

10 november, 2014

Jag skriver, därför är jag. Jag grunnar på tusen idéer, men inte just nu. Det finns en tid och plats för allt. Just nu skriver jag ner alla mina tankar i en fysisk dagbok.

Det är tankar för stora för att ventilera offentligt. För privata för alla öron. För ledsna för att diskuteras öppet. Jag jobbar, sover, knaprar medicin. Vill inte ha tillbaka mina panikattacker.

Ungarna är vackra och galna. Isaac sover med en miniräknare eftersom det är hans telefon. Milja drömmer antagligen om sin ”lycklig-dans”, som hon senast ville dansa en soligt dag. William planerar nya hus i Minecraft och har lärt sig läsa korta meningar.

Jag bara är. Och jag saknar. Och gråter en del. Virkar och stickar och väver in mina tankar maskorna.

IMG_3321.JPG

Fast forward

26 oktober, 2014

Det är märkligt hur mycket saker det är som händer och ändras, bara över en eller två månader. Vissa delar i barns utveckling är skitsnabba, man hänger knappt med själv!

Tack alla som svarat på förra inlägget om känsliga nej-sägande barn. Vet ni vad? Det har faktiskt blivit bättre redan nu! Han säger fortfarande nej, men inte hela tiden. En stor del handlar antagligen om oss föräldrar. Att vi tjatat och gnatat på honom direkt, vilket gjort att han låser sig helt. Vem skulle inte det, om man blir påhoppad? Eller tja, påhoppad och påhoppad, men kanske inte lyssnad på som man borde. Det är SVÅRT, det är förbaskat svårt, speciellt då det ofta är så att jag eller Mika är ensamma med barnen på kvällen. Jag jobbar sent, Mika är på språng, nån handlar, vi lånar böcker (fast nu har vi latat oss och bara förnyat dem via webben…) och jag somnar var och varannan kväll om jag haft morgonskift. Snark bara, som ett litet barn. Ibland på golvet, ofta på soffan eller i sängen. Det märks att man har ett fysiskt jobb.

 

Jag har även haft ett nytt uppdrag på jobbet. Det innebar att jag förflyttade mig rakt utanför operationssalarna och i kontakt med sköterskorna. De frågar efter saker, man tvättar anestesimasker, slangar, endoskop, plockar ihop och skickar ner stora, tunga vagnar till tvättsidan (tre våningar ner, själva instrumentvårdscentralen där jag annars är stationerad) och ser till att det inte är för få av något. Mer krävande, mycket nytt, mycket hierarki, men också intressant! Jag går och går och går hela dagarna. På måndag-onsdag hade jag mellan  11.ooo  och 14.000 steg per dag.

Att ha helgen ledig kände sååå lyxigt! Jag lyckade även klämma in två körövningar den här veckan, varav den ena var på lördagen. Det var en workshop med Heidi och hon är bara sååå bra. Inte nog med att hon sjunger som en sångfågel; hon hade också bra metoder för att sjunga upp, känna stöder, filosofera om sånger, frasering och allt möjligt! Vi lärde oss förstå sången och innebörden i det vi sjunger, samtidigt våga överdriva så mycket att det hörs. Nu gäller det bara att fortsätta minnas och göra likadant, det var så mycket nytt att ta in! 😀

Idag var jag ensam med ungarna. Det är knepigt, men på nåt sätt anstränger man sig mer när man vet att man måste – att det inte finns något val. Jag tänkte också på att försöka vara extra lyhörd och en icke-gnällande-mamma som faktiskt försöker lösa konfliker på ett moget och lyhört sätt. Och vet ni vad? Det funkade? Ja, det var gnäll och gråt, men det gick över fortare än vanligt. Jag kunde till och med laga både currygryta och fisksoppa utan att nån av ungarna storbölade.

taglekk4

Det bästa och värsta med tre barn samtidigt är att alla ska leka samma sak – samtidigt! Såklart. Det blir trångt, det är mycket tår och fötter överallt, det är klossar och trådar och smågnat.

– Nej Milja, gör inte sönder min väg!
– Akta, stig inte på den där!
– Jag vill också ha det där tåget!
– Mamma, den här ryms inte i tåget!
– Inte där, inte där! Jag ska själv!

Det var liksom så mycket lättare när jag gjorde det här med bara William.

taglekk5Å andra sidan är det en fröjd att se dem leka så fint som de gör tillsammans ofta. Ibland smiter W iväg och spelar lite Minecraft och ”bara två” i en lek är faktiskt lättare än när alla ska vara med. William fick förresten för sig att bygga en linbana mitt i vårt tågspår, vilket ledde till att Milja snubblade i den på väg till maten och slog sig.

brorsomJag gick ut och gungade på gården med dem alla tre (trots att två vägrade först).

– Nämen kom igen nu! hejade jag på. Vi kan fortsätta spela sen, man kan inte spela hela dagarna (intalar den spelberoende mamman sig själv och ungarna. Fasen också, det är ju kul att sitta och pilla på iPhonen och padden, det vet ju jag med!)

Ute lekte vi Paper Mario:Sticker Star. Sandlådan fick vara öknen, buskarna den förgiftade skogen och trärutschbanan var Wigglys hus.

– Man ska rutscha tre gånger, då är förgiftningen borta! sa jag och W hakade genast på! Det riktigt sken om honom! Vi gungade i stora gungan och lekte att den var Egypten-banan, och ritade rör och rutor på marken som man måste hoppa på. Vem har sagt att tv-spel är av ondo?

Och sen, när man hoppat av sig tillräckligt, är det skönt att få mammas telefon och äääääntligen få spela Angry Birds – Transformers. Jag har vägrat ge dem den nu på tre eller fyra dar, så nån rättvisa ska det vara.

horrorrummetVi har gjort om twinsens rum också. Det som tidigare var Katastrof-rummet.

twinsroomVi är inte klara än. Det ska inte vara sängar vid fönstret, det ska komma en våningssäng på vänster sida av bilden, men det här är i alla fall ett stort steg framåt! Det limegröna skåpet har jag fyllt med twinsens kläder  – och de har tömt det två eller tre gånger. De tycker såklart att det ska vara LEKsaker i DERAS skåp. Håh håå!

smagosegrisarOch fast man har eget rum är det såååå bra att få sova i mammas och pappas säng. Faktum är att jag/vi inte alltid vill att de ska sova i egna sängar. Jo, ibland, men inte alltid. De växer så fort, de hinner sova ensamma.

Pojken som bara sade nej, nej!

6 oktober, 2014

Har ni läst boken om Lilla P? Det handlar om en bestämd liten tös som säger Nej! till allting. Hon sade nej till att bada och nej till att gå upp ur badet.

Precis sådär är det med William nu också och vi är lite villrådiga inför det ständiga nej-sägandet och hur vi ska handskas med det.

Är man hemma spelar det inte så stor roll att man nekar till att gå ut eller gå iväg nånstans, det hör kanske till. Man vill lata sig och slapp, det ska finnas tid för vila. Problemet kommer i skolan och i allt vi ska göra. William säger prompt nej till att gå till skolan, till att gå hem från eftis, nej till att gå till bibban och nej till att gå hem från bibban. Han ville inte heller alltid leka med kompisar, han vill inte heller gå hem.

Vissa gånger säger han att han haft det jätteroligt i skolan och i meningen efter har det varit världens sämsta dag. Alltså what? 😦 Jag vet inte riktigt längre vad han tycker om eller inte tycker om. Ja, förut att gillar godis, Super Mario och Minecraft. Det ter sig även så att han vägrar gå ut på rast i skolan och inte heller byta klassrum. Han ville inte heller gå med till bibban idag, fast han väntat så på det här hemma, med nya bibbakortet och allt.

Jag känner igen det här beteendet från mig själv. Jag minns vissa fragment från när jag var yngre. Jag ville absolut inte gå iväg och jag minns att jag var så STORARG när jag skulle iväg på rippiläger – men egentligen vet jag inte varför. Jag ville inte heller bort därifrån. Däremot gillade jag skolan.

Idag satt jag och fyra andra från skolan och pratade om vad vi ska göra åt det här, eftersom det i sin tur gör att andra elever får vänta på W, att han gömmer sig under pulpeten och liknande, som om han var på väg till tandläkaren, bara för att han ska gå med till Lilla Klassen.

Och det här är samma kille som räknar 100×100 och vet att det är 10.000 och att 100+100 är 200 och att 4x1o är 40 och så vidare. Jag får inte ihop det!

Varje dag jag frågar om han har läxor svarar han alltid nej, men det går inte längre att lita på. Det är så svårt att veta om han trivts under dagen eller vad som möjligen är fel.

Det här är något som har fortgått under en lång nivå. Vi vet att W är känslig, att han reagerar kraftigt på förändringar och att han behöver tid på sig när det gäller förändringar. Men det hjälper inte längre att förbereda och tala om vad man ska göra, han vill ändå inte. Lärarna känner sig lite elaka när de hamnar att ”dra iväg med honom” (bildligt) till förestående program. Och jag känner mig tafatt och lite hjälplös när jag inte heller kan presentera nån lösning. Man vill ju det som förälder! Men det är ett faktum att mitt barn har en stor, stor tröskel att komma över när han ska byta läge och det skapar problem.

Å andra sidan har jag accepterat att man inte kan lösa allt, att det inte finns svar på allt – men att man måste fungera i vardagen. Jag försöker prata, lirka ur William om det är nåt som är fel, tokigt, bra eller roligt och samtidigt förklara att man måste göra vissa saker. Att man inte alltid kan leka och spela. Och han fattar det! Nästa dag har han glömt igen.

Stackars lilla barn. Jag skriver inte det här för att få pity points, utan för att fråga om nån annan varit med om liknande. Om det finns någon som har nåt litet råd att komma med. Skriv gärna här nedanför, man får vara anonym.

Jag tänker också det som betjänten Alfred säger åt Batman i Batman Begins:

Why do we fall sir? So that we can learn to pick ourselves up.