Den lilla, lilla julen
Jag brukar inte ha julstämning. Varje år har jag tyckt att julen infunnit sig alltför snabbt och på något icke greppbart sätt bara uppenbarat sig mitt i hösten. Men i år föll den första riktiga snön i Åbo förra veckan och då kickade julstämningen in på allvar! Kanske för att vi började prata om det på jobbet, kanske för att jag längtade efter ljus i mörkret eller kanske bara av en ren tillfällighet. Att stämningen har hållit i sig är jag tacksam för, eftersom det är en skön känsla!
Jag tog med mig julkänslorna till jobbet och gjorde en stjärna av sterila påsar (eller sådana där påsar som vi packar de instrument i, som ska steriliseras!). Modellen tog jag från Yles sidor. Ganska lätt! ser dessutom bättre ut om man kan limma – jag hade bara fultejp. 😀
Jag har fått det glädjande beskedet att jag får fortsätta jobba nästa år också, trots att de skär ner på antal vikariat. Det är sjukt egentligen, att man skär ner, fast andra avdelningar lägger till tjänster till vår verksamhet! Nåja, det hinner ju också ändra sig. Jag har fått höra det alla borde få höra – att min jobbinsats uppskattas. Det känns oerhört fint. Dessutom bad chefen mig att söka de fasta tjänsterna som poppar upp nästa år! Jag vet inte om jag lade för mycket vikt på orden ”pyytää” (alltså be om, ombedas) men det kändes oerhört fint att vara viktig. ❤
Sådär vädermässigt kan man väl inte påstå att det skulle vara speciellt juligt, men man får väl göra så gott man kan med ljus och pynt hemma.
Årets klappkasse kommer definitivt från Citymarket! Den finns vid kassorna och kostar strax under tre euro!
Ungarna fick vara med och pyssla hos fammo. Jag har inte orkat med nåt pepparkaksbak med dem ännu, trots att de bett om det, men julstjärnor svängde vi ihop. Och sätta ljus i ljusstaken ville alla vara med på. Sen satte fammo och Milja renlav och små tomtar på brickan också.
Skulle jag själv ha valt, skulle jag inte ha orkat med något jultorg, men vi gick dit ändå. Det var bra! Visst var det kallt om tårna, men det var ju jag som hade för höga klackar. Ute var det tre plusgrader och nästan vindstilla. Vi åt plättrullader med grädde och sylt och jag smuttade på Mikas kaffe.
En halvcrappig bild av Tomten och Tomtemor. Milja klängde sig fast i min famn och vägrade gå ner. Varför skulle man inte vara rädd för en gubbe i långt skägg och konstiga kläder, som dessutom vill att man ska sitta i famnen – fast man inte ens känner honom!? Fast sen ville twinsen se den här bilden i kameran, om och om igen. Det var roligare på betryggande avstånd. 🙂
Dagen till ära hade vi ”klappabocken” på besök också! Han måste ha följt efter oss från stan! Vilken lycka över några småsaker! Det får en att tänka till om stora julen, om att ungarna inte behöver så mycket presenter. Vi ska, jag vi SKA försöka satsa på lite större saker i år. Försöka i alla fall. Men jag gillar ju julklappar och jag gillar när ungarna blir sådär galet glada. Det är svårt det här med inte-för-mycket-klappar.
Hemma har jag strukit gardiner, petat upp julfärgsaktiga gardiner i köket och mitt spaljéhjärta, som hör julen till för mig. Jag petade in små lampor i en lykta. De kan dessutom byta färg, sådär långsamt (inget hysteriskt blinkande) och det blev riktigt fint! Tände ljus i köket och sjöng med i julsångerna… ungarna fick stanna hos fammo och jag knäpper en pilsner. Ååååh, nu ska jag bara andas ut och vara. Vara i tanken med att de mina inte nödvändigtvis finns här intill mig, men inom behörigt avstånd.
Fasen. Jag har ju riktiga julkänslor och har pysslat lite. Det är nästan som i Strömsö.
Inte utan mina tankar
Jag skriver, därför är jag. Jag grunnar på tusen idéer, men inte just nu. Det finns en tid och plats för allt. Just nu skriver jag ner alla mina tankar i en fysisk dagbok.
Det är tankar för stora för att ventilera offentligt. För privata för alla öron. För ledsna för att diskuteras öppet. Jag jobbar, sover, knaprar medicin. Vill inte ha tillbaka mina panikattacker.
Ungarna är vackra och galna. Isaac sover med en miniräknare eftersom det är hans telefon. Milja drömmer antagligen om sin ”lycklig-dans”, som hon senast ville dansa en soligt dag. William planerar nya hus i Minecraft och har lärt sig läsa korta meningar.
Jag bara är. Och jag saknar. Och gråter en del. Virkar och stickar och väver in mina tankar maskorna.
Fast forward
Det är märkligt hur mycket saker det är som händer och ändras, bara över en eller två månader. Vissa delar i barns utveckling är skitsnabba, man hänger knappt med själv!
Tack alla som svarat på förra inlägget om känsliga nej-sägande barn. Vet ni vad? Det har faktiskt blivit bättre redan nu! Han säger fortfarande nej, men inte hela tiden. En stor del handlar antagligen om oss föräldrar. Att vi tjatat och gnatat på honom direkt, vilket gjort att han låser sig helt. Vem skulle inte det, om man blir påhoppad? Eller tja, påhoppad och påhoppad, men kanske inte lyssnad på som man borde. Det är SVÅRT, det är förbaskat svårt, speciellt då det ofta är så att jag eller Mika är ensamma med barnen på kvällen. Jag jobbar sent, Mika är på språng, nån handlar, vi lånar böcker (fast nu har vi latat oss och bara förnyat dem via webben…) och jag somnar var och varannan kväll om jag haft morgonskift. Snark bara, som ett litet barn. Ibland på golvet, ofta på soffan eller i sängen. Det märks att man har ett fysiskt jobb.
Jag har även haft ett nytt uppdrag på jobbet. Det innebar att jag förflyttade mig rakt utanför operationssalarna och i kontakt med sköterskorna. De frågar efter saker, man tvättar anestesimasker, slangar, endoskop, plockar ihop och skickar ner stora, tunga vagnar till tvättsidan (tre våningar ner, själva instrumentvårdscentralen där jag annars är stationerad) och ser till att det inte är för få av något. Mer krävande, mycket nytt, mycket hierarki, men också intressant! Jag går och går och går hela dagarna. På måndag-onsdag hade jag mellan 11.ooo och 14.000 steg per dag.
Att ha helgen ledig kände sååå lyxigt! Jag lyckade även klämma in två körövningar den här veckan, varav den ena var på lördagen. Det var en workshop med Heidi och hon är bara sååå bra. Inte nog med att hon sjunger som en sångfågel; hon hade också bra metoder för att sjunga upp, känna stöder, filosofera om sånger, frasering och allt möjligt! Vi lärde oss förstå sången och innebörden i det vi sjunger, samtidigt våga överdriva så mycket att det hörs. Nu gäller det bara att fortsätta minnas och göra likadant, det var så mycket nytt att ta in! 😀
Idag var jag ensam med ungarna. Det är knepigt, men på nåt sätt anstränger man sig mer när man vet att man måste – att det inte finns något val. Jag tänkte också på att försöka vara extra lyhörd och en icke-gnällande-mamma som faktiskt försöker lösa konfliker på ett moget och lyhört sätt. Och vet ni vad? Det funkade? Ja, det var gnäll och gråt, men det gick över fortare än vanligt. Jag kunde till och med laga både currygryta och fisksoppa utan att nån av ungarna storbölade.
Det bästa och värsta med tre barn samtidigt är att alla ska leka samma sak – samtidigt! Såklart. Det blir trångt, det är mycket tår och fötter överallt, det är klossar och trådar och smågnat.
– Nej Milja, gör inte sönder min väg!
– Akta, stig inte på den där!
– Jag vill också ha det där tåget!
– Mamma, den här ryms inte i tåget!
– Inte där, inte där! Jag ska själv!
Det var liksom så mycket lättare när jag gjorde det här med bara William.
Å andra sidan är det en fröjd att se dem leka så fint som de gör tillsammans ofta. Ibland smiter W iväg och spelar lite Minecraft och ”bara två” i en lek är faktiskt lättare än när alla ska vara med. William fick förresten för sig att bygga en linbana mitt i vårt tågspår, vilket ledde till att Milja snubblade i den på väg till maten och slog sig.
Jag gick ut och gungade på gården med dem alla tre (trots att två vägrade först).
– Nämen kom igen nu! hejade jag på. Vi kan fortsätta spela sen, man kan inte spela hela dagarna (intalar den spelberoende mamman sig själv och ungarna. Fasen också, det är ju kul att sitta och pilla på iPhonen och padden, det vet ju jag med!)
Ute lekte vi Paper Mario:Sticker Star. Sandlådan fick vara öknen, buskarna den förgiftade skogen och trärutschbanan var Wigglys hus.
– Man ska rutscha tre gånger, då är förgiftningen borta! sa jag och W hakade genast på! Det riktigt sken om honom! Vi gungade i stora gungan och lekte att den var Egypten-banan, och ritade rör och rutor på marken som man måste hoppa på. Vem har sagt att tv-spel är av ondo?
Och sen, när man hoppat av sig tillräckligt, är det skönt att få mammas telefon och äääääntligen få spela Angry Birds – Transformers. Jag har vägrat ge dem den nu på tre eller fyra dar, så nån rättvisa ska det vara.
Vi har gjort om twinsens rum också. Det som tidigare var Katastrof-rummet.
Vi är inte klara än. Det ska inte vara sängar vid fönstret, det ska komma en våningssäng på vänster sida av bilden, men det här är i alla fall ett stort steg framåt! Det limegröna skåpet har jag fyllt med twinsens kläder – och de har tömt det två eller tre gånger. De tycker såklart att det ska vara LEKsaker i DERAS skåp. Håh håå!
Och fast man har eget rum är det såååå bra att få sova i mammas och pappas säng. Faktum är att jag/vi inte alltid vill att de ska sova i egna sängar. Jo, ibland, men inte alltid. De växer så fort, de hinner sova ensamma.
Skogsmulle
Oj. Det märks att jag inte varit här på ett tag. Vår dator hade glömt en del inloggningsinfo och kameramapparna på datorn stod ganska tomma. Det betyder att det händer en massa annat, vanligt och ovanligt, men att jag inte satt nån energi på att skriva. Har man inte lust, så har man inte. Jag har förstått att många går in härvia och använder länklistan. Va roligt att den kommer till nytta!
Ledig måndag. Hushållssysslorna sinar aldrig. Jag sover massor.Laddar, tankar. Tack och lov har jag inga problem med det, annars skulle jag inte orka. Det pratas mycket om hur farligt det är att sitta för mycket still just nu, men det problemet känner jag inte att jag har. Vi går mycket på jobbet och det är jag glad över, men det tar även ut sin rätt. Fast vi är många på min arbetsplast, är arbetsbördan också ganska stor. Jag gillar när det händer saker, jag vill inte sitta still, men ibland blir det vansinnigt mycket. Andra på jobbet säger samma sak och vi skojar om att vår arbetsgivare tror att vi behöver fritid också. Det är precis som på andra arbetsplatser – man jobbar som en galning mellan varven, och det fattas nästan alltid folk.
Idag gjorde jag linsbiffar och köttfärslimpa. Skönt att kocka och testa lite nya saker. Egen mat är bäst! Det blir ändå så mycket halvfärdig mat som vi värmer och äter på vardagarna. Hittade väldigt mycket bra recept i en gratistidning från Citymarket. Jag var riktigt förvånad, ibland lönar det sig att bläddra i de där tidningarna vid ingången.
Mika åkte iväg på orienteringskurs och jag samlade ungarna för att gå ut i skogen. Det var lättare sagt än gjort. En ville inte ut, den andra fick inte på sig sina sockor, en tredje behövde kissa och jag själv behövde få med mig både kex och saft samt få på mig mina egna kläder, medan de ropade på mig i kör! Jeeez. Sen kom vi äntligen iväg och gick till den närbelägna lekparken i skogsbrynet, den som vi kallar Stenstaden.
Mina bilder talar om hur det verkligen är med flera ganska små barn samtidigt, nämligen högljutt och rörigt. Det är kul också och givande, men man får öva på det där tålamodet (vem ska få trycka på hissknappen, inte skrika i trappuppgången, inte skrika och ropa, inte vimsa iväg överallt, det kommer cyklar, hålla handen, lyssna på mig, gå inte i vattnet). Ingen står nånsin helt stilla, förutom om de samlas framför en hög med godis eller ett favoritprogram på TVn. Idag stängde vi alla program och pekplattor och det gick så bra så!
Det bästa med att ha flera barn samtidigt är att
1. de leker tillsammans.
2. man orkar inte hålla koll på dem hela tiden och de får pröva på att klättra, gå iväg, bli mer självständiga och inte ropa på mig hela tiden.
Det svåraste är
1. Att de bråkar så ofta
2. Att hinna och orka lyssna på alla tre och låta dem ta sin plats.
3. Att speciellt Milja verkar vara född utan volymkontroll.
William och Isaac lekte skola och det här var MN, alltså Miljö och Natur-lektionen. Allra mest längtade ungarna efter kexstunden och de frågade efter den ideligen, medan jag påpekade att vi faktiskt är här för att leka och utforska. Vi lärde oss hur ljung, björk, tall och björnmossa ser ut. Och så plockade vi upp lite ölburkar som några ”stordumsnutar” hade lämnat efter sig. Det är förresten det värsta man kan säga åt William. (ibland.. ibland när han inte alls lyder drar jag till med att han blir en stordumsnut, när han ideligen retas, skuffas eller tar saker för att bara retas. Förlåt W, jag hoppas du förstår mig när du blir äldre. <3).
William drog med twinsen på klättringsuppdrag och när vi skulle gå hemåt hade (bara) en av tre genomblöta skor. Det syns inte på bilden, men det ligger en grund damm till vänster om stenblocken och Milja skulle ju förstås fiska.
Dagens tumme ner:
En man som gick förbi lekparken och skogen, stannade och kollade på Isaac nedlagda flygplan. Han vet att man inte får ta med det i skogen för att ”man behöver två lediga händer ifall man ramlar”. Mannen vände på paffen, jag försökte ropa från skogen intill att det är vårt, kasta inte bort det! Vi hade redan gått en bit in i skogen då. Varför är man sådär hysterisk med att stända, plocka och granska andra saker? Det är ju barqa en liten pappbit på en bänk, inte skräp. Det är väl helt klart en leksak. Eller?
Nu sover tre av tre barn och jag andas ut. Det är inte så mycket helgjobb på kommande och W ska få besök av sin klasskompis på onsdag. Skoj, det behöver han! 😀 Jag tänder ljus på balkongen och ska virka några varv på mina små filtar (som ska bli en stor) eller sticka på nån ny socka. William och jag läste ramsor av Lennart Hellsing. Ni vet, han med Krakel Spektakel och sånt. Jag är så glad att William också gillar rim och ramsor, jag hoppas att det är något som blir kvar. Mommo, du hann inte se mig växa upp och du hann kanske aldrig bli stolt över mig, som du önskade. Du ville jag skulle kunna vara så stor att jag kunde ta hand om mig. Jag tror att jag börjar vara där nu. Jag tänker på dig, du var så viktig för mig. Har du det bra i himlen? Kan du hälsa till fammo Judith, Kauko-pappa, Fredrik och farbror Timo? Jag saknar er så mycket.
Det är så svårt att begripa och omfamna tanken att livet är här och nu, att ta vara på stunden. Men ibland, ibland lyckas vi.
När tiden inte räcker till
Sorry att jag skriver så lite! Jag känner att jag måste be om ursäkt, för jag ser att det är många som klickar in sig hit varje dag ändå. Det är så fullt med jobb, barn och tjofräs i vårt liv just nu, att det är svårt att hitta orken eller inspirationen till att skriva, även om jag vill.
Vad har hänt sedan sist? Tja, allt och ingenting. Jag brukar ibland tänka att jag skulle vilja ha en blogg som handlar om väsentligheter, att ventilera viktiga åsikter och visheter, men det blir aldrig så. Det blir mest vardag och det är bra med det. Allt har sin plats och sin tid.
Vi firade villa-avslutning/venetziad/forneldarnas natt genom att inte göra så hemskt mycket. Min yngsta syster Jennie var på besök och det var SÅ roligt! Det var bara så befriande att ha ännu en tjej i huset och dessutom en av mina familjemedlemmar, att jag blev störtglad bara av det. Hon skrev in sig i Åbo Akademi, men skjuter på studierna ett år, eftersom hon ska jobba hemma i Jeppis. Det känns ändå så otroligt roligt att hon ska komma hit. En till att rå om, kanske få tvätta åt, om det behövs, en (ja, ett par, hennes kille kommer ju också! 😀 ) att bjuda på söndagsmiddag och sköta om.
Meningen var att vi skulle smälla lite raketer, men ungarna blev rädda och vågade inte ens hålla i sprakastickona (=tomtebloss). Äh, sa vi, det är kallt om fötterna, och gick hem i 12 plusgrader, vi bara njöt av kvällen på balkongen, hemma, bara tillsammans och la oss ganska tidigt. Sååå skönt!
Jag råkade ut för en öroninflammation och världens förkylning, vilket ledde till att jag fick sjukledigt i nästan en vecka. Det är det längsta jag har varit borta från jobbet sedan i mars, då jag började. Mysko känsla, men samtidigt hann jag ladda batterierna. Den här veckan har jag tvättat, tvättat och tvättat (observera mina fejkärmar på jobbkläderna!) så att jag verkligen längtade efter fredagen och en ledig helg. Samtidigt fick jag höra att två eller tre av mina jobbkompisar inte kommer att ha det lika bra som jag – nämligen att arbetskontraktet förlängs till årets slut, utan bara får hoppa in eller inte jobba alls innan jul. Det är tungt till tusan mellan varven, de dagar man inte hinner öppna sin e-post ens, bara lasta och bära och tvätta (på tvättsidan står man åtta timmar om dagen) och knappt prata med sina kollegor, men så kommer den. Helgen. Den befriande helgen. Äntligen hinner jag vara med ungarna! Inte bara sluta klockan sex eller tio på kvällen, utan få vara med dem också. Och vilket väder det blev!
Jag drog fram klänningarna igen och capri-shorts i äkta 35Plus-anda! Städade i lägenheten med twinsen och William, medan Mika var i Hesa och sprang terrängmaraton. Jag bestämde mig för att inte vara nån gnällmamma idag, utan plockade tålmodigt bort leksaker och dammsög överallt. Hör och häpna, ungarna började hjälpa till! Inget tjat, inget gnat, jag bara bad dem göra lite småsaker – och det gjorde de. Ja, visserligen drog de fram leksaker igen igen hoppade i sina sängar, men det är okej. De lekte så fint att jag blev glad ända in i hjärteroten. Twinsen låg på balkongen och lekte dagis med Umizoomi-tema. Umizoomi är ett barnprogram på Nickelodeon Jr, ett väldigt pedagogiskt sådant, som alla tre tycker om. Det består av tre figurer som hjälps åt att lösa så problem, som bland annat innehåller grundläggande matematik. Karaktärerna heter Millie, Geo och Bot, varpå ungarna kallar varandra detsamma! Jag lyssnade på twinsen på balkongen;
– Geo, nu ska du sova!
– Okej, godnatt, jag sover nu, puss puss!
– Näj, inte sådär, du ska ligga under täcket.
– Ja, ja e här!
Och så vidare, och så vidare. Twinsen leker speciellt bra tillsammans nu, det är en fröjd att iaktta dem. Vem hade trott att trotsiga treåringar kunde bete sig såhär oemotståndigt sött, speciellt när de är två?
Vi hälsade på fammo och faffa också och hängde i hängmattan. Milja skulle kunna äta hur mycket bär och frukter som helst! Hon hämtade hela tiden vindruvor, minitomater och äpplen i trädgården. Hon äter till och med krusbär och sånt som är lite surt. Jag fattar inte?! Hur kan man vara så cool som Milja? 😀
På tal om grönsaker. De här paprikaplantorna har twinsen sått på dagis, från frön. Jag fick plantorna i morsdagspresent (alltså i maj) och höll på att glömma dem i mitt klädskåp på jobbet! De stod där i tre dagar, men överlevde! Sen tog fammo hand om dem, planterade dem i växthuset och voilá! De bär frukt! Det känns så häftigt! Visste ni förresten att man kan råka få chilifrukter från paprikaplantor? Japp, men i vårt fall blev det bara vanliga, goda, gröna paprikor.
Mina andra killar somnade antingen på soffan eller sprang ut och lekte eller spelade nya Angry Birds Stella. Milja ritar. Det är en dinosaurie hon har ritat på bilden ovanför. Jag tycker hon ritar så detaljerat för sin ålder! Killarna har inte alls haft samma intresse för att rita och teckna. Är det nån tjejgrej? Jag gillade också att rita när jag var liten. Hela min värld bestod av möss, som kunde gå på två ben och deras liv. Ihop med dem fanns ”Annorna”, de elaka systrarna som var tio stycken, i storlek tripp-trapp-trull, alla hade blont hår och var dumma. Jag var en av de fattiga, men hårt arbetande mössen i Musiland som alltid vann och var ”the good guys”. Haha, sånt där minns man för evigt.
Min stora kille sprang som sagt Nuuksio Trail Marathon idag. Nuuksio, eller Noex, ligger lite norr om Helsingfors och är en nationalpark. Det HÄR är terräng som heter duga! Jösses. För Jeppisbor; tänk er roskisbacken eller Bergö, ett par gånger om, plus klättra lite över stock och sten hela tiden, i en maraton. Mika var så besviken, han hamnade att avbryta vid 26 km, men jag var jättestolt! Jag skulle inte ens ha orkat en fjärdedel av nåt sånt!
Det verkade vara väldigt vackert där (Mika fotade med vår gamla kompaktkamera) och fullt med sjöar och träsk. Kanske något för en vandring, istället för sprintlopp? Hur som helst tror jag det var en upplevelse utöver det vanliga och att Mika kanske med tiden förstår hur bra han är. Han var ju ändå ute och sprang i fyra och en halv timme. (Bilden av honom har jag snott från FB-gruppen).
Det är så många som tycker hösten är så deprimerande. Jag tycker inte det. Jag tycker hösten handlar om att gå tillbaka till trygga, bra rutiner och må-bra-saker. En jumppagrupp, en körövning, träffa vänner igen. Så mycket handlar om inställning. Jag läste nyss en artikel om folk som klagar över sitt jobb. Det räcker ofta med att en argbigga öser sin galla över nåt på jobbet, för att folk ska falla in i samma hjulspår. Sen läste jag en liknande artikel från Sverige, där det stod att det är bra att det finns dem som klagar över saker i samma situationer. Knäppt! Hur som helst tycker jag det är okej att klaga, men inte hela tiden. Jag blir knäpp av folk som inte orkar ta emot ett ”ha en bra dag” fast man försöker vara glad. Come on, Yolo, njut, i alla fall när möjligheten bjuds! 😀
Irrläror och virrpannor
Det blev höst så hastigt. Det är som om någon skulle ha stängt av varmvattnet och vridit på det kalla istället, med tanke på hur mycket det öser ner. Tydligen tyckte min kropp att jag har arbetet väldigt mycket också, som någon nämnde på FB, eftersom jag drog på mig barnens traditionella höstförkylning. Jag fick inte bara deras flunssa, utan även öroninflammation i båda öronen (!!!) utan att nån av barnen fått det. Höh!
Även om jag har huvudet fullt av bomull och snor, är det på något sätt skönt att få vila ett par dagar. Tur i oturen. Det är tyngre med en sommar utan semester, även om man blir väldigt glad när lönespecifikationen kommer. Pengar är viktiga, men ändå inte allt. Pengar kan aldrig ersätta en person, en känsla eller tid med ungarna.
Ikväll var jag på årets första föräldramöte. Det är så mycket man inte har tänkt på! Ja, ungarna ska ha inneskor eller -tossor på sig, men det måste vara endera, annars blir man trampad på foten av de som har tyngre skor! Man ska läsa läxor med barnen, kolla vad de håller på med, det poängterar om och om igen att skolan och föräldrarna ska hålla god och mycken kontakt. Det ska vara papper hit, intyg dit, inloggningskoder, parkeringsförbud, bibbakort, utvecklingssamtal och eftis. Eftis ja, och Morris som det heter på morgonen. Dit ska man ha en euro med sig varje morgon. Hallå? Vem går runt med slantar varje dag? Varför inte betala in större summor på en gång? 😦
Åbo stad sparar in en massa pengar, bland annat i skolorna. Det här året har vi ändå tur. Vi är en av de få (eller enda?) skolorna i Finland som har skolfarfar, nämligen flera äldre män som spenderar tid (gratis) på skolan och ger ungarna en hjälpande hand. Det satsas jättemycket på att förebygga både mobbning, man vill att eleven ska få en bra start, man får hjälp av kuratorer och mindre grupper, dit barnen eller vissa av barnen får komma om de behöver mer lugn och ro eller hjälp med nåt särskilt. Det vi kallade ”specialklass” har försvunnit (dovi-grupp i Pedersöre, herregud så hemska vi var), skarven mellan alla dessa formationer av grupper lappas över och man ser till individen och föräldarna. Man har Twitter och Facebook och mail och tjo faderuttan, bara vi föräldrar orkar och hinner följa med i allt! Tanken är så god och jag är glad åt all hjälp de ger våra barn, det är så värdefullt!
W har fått en lustig, en rund, luftfylld sittdyna, som ska hjälpa honom att sitta stilla, men som man får ”sitta och gunga på”. Hemma går det lite si sådär med läxorna. Matte är ju hans grej och går utan tvekan bäst, men han är ledsen över att han inte kan lära sig allt på en gång i läsningen! Ja varför kan man inte det!? Tack och lov ska de inte bara få en läsebok (nu har de en som heter Läseboken 1a, Schilds&Söderströms) utan även Ljudboken, eller om det var Ljuda-boken 1 i samma serie. Hurra! Jag satt senast och pusslade med lappar, skrev och förklarade hur man skulle uttala ordet ”alla”, eftersom W var övertygad om att det stod ”allt” där, som han memorerat. Jag fick lugna ner honom flera gånger, eftersom han tog ut sin ilska på lillebror, som skulle vara med i samma rum. Helst Milja också, och de pratade samtidigt, förstås. Vi började om, vi läste, vi pratade om saker han var bra på, att man måste öva på det här också för att bli bra som på det andra och om besvikelser.
Vi har också övat lite extra på R- och S-ljuden som han haft svårt att uttala. Men någon logoped behövdes inte, sa förskolan ifjol, utan vi övar lite själva. Och varje gång vi har tagit fram dessa papper har hans uttal ändrat jättemycket! Tänk att D och R kan ligga så nära varandra fonetiskt, det har jag inte tänkt på! Det är också roligt att höra att våra övningar ger resultat och han själv får bli stolt.
Mitt i allt detta har vi två treåringar, som ska på utflykt samma dag. De är ju i stora gruppen nu! Mina bebisar! Igår hittade inga trip (saft) och hade glömt att köpa. De stora vattenflaskorna gick inte in i små ryggsäckar, så vi fick ta Mikas små vattenflaskor från löpbältet istället! Dessutom ska man helst inte ha saft, inte heller bullar och godis. Vi var superduktiga denna gång, riktigt prutthurtiga, och tog ekologiska russin, vatten, fruktsmoothie och en macka. Jag är så glad åt ryggsäckarna jag hittade ifjol! De kostade 10 euro styck på Stadium och innehåller ett sittunderlag man kan vika ihop. Så bra!
Som tur är, har vi jackor och andra plagg som W har haft, som twinsen kan ärva. Det är så mycket kläder i användning, att man blir helt tokig ibland.
Jag fick virkvärk. Virkade upp ett nystan Novita Onni till en liten dockfilt. Inte för att det behövdes, utan för att den gjorde mig så glad. Det är skönt att koppla av med enkla stolpar på rad efter jobbet eller i bussen. Milja har filten när hon bäddar åt sina nallar. Hur mycket man än exponerar henne för bilar och Angry Birds, väljer hon dockor, djur och hästar. Nallar och kor. Bäddar och kammar och sköter. Hah, prutt på dig genus! Alla ska ha rätt att leka med vad de vill, det sa jag åt W senast idag, när han sa att han tyckt om att ha på sig klänningar när han klätt ut sig, men om man råkar gilla rosa och är tjej, är det ju inte heller fel!
Saker jag retat upp mig på denna vecka:
En bild som en tjej hade delat på FB. En bild av en torr kanelgiffel, ni vet, såna där Pågens smågifflar för två euro. Hon hade låtit den stå i en påse i flera månader och den hade torkat, men inte möglat. Hon sa att hon inte förstod att föräldrar kunde skicka med såna där ”giftcocktails” åt sina skolbarn.
Vad då giftcocktail! Knaper dig med dina gifter, det är vad pappa får i sig! Har hon ens barn? Det är fint och vackert att tänka att alla föräldrar ska lägga med vatten och ett ekologiskt äpple på en utflykt åt ungarna – men det går inte! Det funkar inte alltid! Tänk om det var nån dag någon trött mamma och pappa lade med en sån bulle för att det inte fanns så mycket annat hemma? För att de hade glömt bort hela utflyktsdagen? För att de tycker att det inte är så farligt? För att de annars äter bra?! Vem är du att döma vad andra gör, hur vet du hur andra har det? Har du själv barn?! Jag tror inte det! Tanken är god, ja – men det här med att minsta lilla tillsats är ”gift” är bara dravel!
Det finns föräldrar som håller sig till så ekologiskt som möjligt och det är fint om man orkar med det, jag tycker också om ekologiskt! Men ibland går det inte sådär som i Strömsö, ibland kommer det så mycket vardag, så mycket annat emellan, sånt som jag anser ha ännu mer betydelse. Hos oss är det minst två eller tre som pratar samtidigt och bara sånt som att handla med ungarna och TA SIG GENOM butiken levande och med alla barnen i behåll, och dessutom få hem en del varor, är fint. Så det så.
Och ändå ligger de där, de små korvarna, och överöser en med pussar, så man kiknar av skratt. Man vill alltid det bästa, men man är bara människa. Sluta skrämma upp folk med tramsdieter, giftvarningar, farligt margarin och jag vet inte vad. Någon kommer att kalla 2010 för det nya 1700-talet, upplysningens tid. Vi har så mycket info att vi drunkar i flödet, det sprids lite av varje om allt, man kan omöjligt ta in det! Kanske vi får bättre redskap för det också i framtiden. Under tiden gäller samma budskap som alltid: Slösa med kärlek. Det är det enda man får tillbaka fast man slösar. Och låt andra leva sina liv.
Sjuåringen
Det är så många som säger att tiden bara flyger iväg. År som kommer, år som går, år som har försvunnit. Jag vet inte om jag håller med. Kanske är det för att jag varit hemma ganska mycket och tyckt att det varit kämpigt och jobbigt många gånger. Kanske är det för att jag inte alls hade tänkt vara hemma så mycket, men ändå varit det. Eller bara för att jag tycker att vi trots allt har hunnit med så mycket och för att vi alla har förändrats.
Det här är det första året vi har fått sjunga för William! Han har tyckt det har varit så pinsamt förut, eller vad det nu har varit. Han har velat stänga öronen eller gå iväg och blivit arg. Inte nu längre! Tänk va skönt! Även om han flyger omkring som en oljad blixt, han har svårt att stå stilla och vänta, jag blir galen på alla hans frågor och hans rastlöshet, vet jag att det ändå är såhär det ska vara. Framåt, det går framåt, det är ändå fint att åren går och vi är stolta och glada över att ha en sjuåring i hemmet!
Högst på önskelistan stod en surfplatta, eftersom den gamla han haft gått sönder. En gång tjongande han faktiskt till den (och det fick han höra om, för den sprack lite… ) men pojkar är pojkar och dessutom var det en billig modell som sist och slutligen började surra och hakade upp sig sig. Nu får han spela Geometry Dash och Angry Birds Epic igen!
Trots alla datorer och spel, är det fortfarande superroligt att bygga och leka med Angry Birds i alla dess former. Isaac var SÅ lycklig när han fick vara med i storebrors lekar och testa nya banor, bygga med Angry Birds Jenga-klossar och sprätta iväg grisarnas bilar. Det är skönt! Det är skönt att inte vara fjättrad vid teknologin, som ändå överöser oss med info och lekar. Skönt att bygga, rasera och göra sånt som barn i alla tider har gjort.
Twinsen slevade in kaka och muffins för fullt. Jag tror Isaac åt fyra muffins och W åt ingen kaka alls. Vad gör det? Det är ju kalas!
Musteri Pirjo och Eine-mummi hade med sig ljuvliga rosor och färg till bordet…
… och en hel korg med godsaker! Sylter, rödbeta och inlagd gurka. Saft och nyplockade blåbär. Vi är tacksamma, det vet du Pirjo!
Jag fick också mera örter, färdigt knutna i rara fång. De hänger i köket nu och doftar och torkar. Det är timjan, oregano, vildoregano och koriander. Mmmm! Hoppas de räcker länge i höst! Det bästa jag vet är att smula ner färska, torkade kryddor i mina grytor, det doftar tusen gånger bättre än allt man kan köpa. Fammo har också hämtat ett par stora kartonger ekologiska ägg från en gård här i Åbo och vi fick en del av dem.
Alltså, det är nåt särskilt med såna där ägg! Jag bakade muffins (det enda jag bakade till festen idag) och degen blev gulare än vanligt. Och det smakar bra. Jag tror att alla såna där gårdsgrejer blir viktigare i framtiden. Riktiga varor, byteshandel, örter, potatis, grönsaker – rakt från bönderna – precis som det ska vara!
Korgen blev dessutom en perfekt garnkorg åt mina jättenystan, Novita Tuubi. De ska bli en kudde så småningom och sen får du tillbaka den Pirjo!
I samma veva ska jag passa på att lägga upp den här fina bilden på två av mina favvokillar, på väg till skolan i tisdags. Tänk, det är snart sju år sedan vi flyttade till Åbo och nu går han i skolan. Vi har flyttat en gång, vi hamnar kanske att flytta en gång till framöver, om vi skaffar nåt husaktigt, men än så länge kör vi på här i Runosbacken. Bussen går rakt till skolan, jag hoppas W ska våga åka dit själv i framtiden. Skolan går bra, efter är härligt och jag tjatar om att vi ska göra läxorna först, innan man gör nåt annat på kvällen. Rutiner är bra, inte bara för sjuåringar. Välkommen sensommaren och hösten. ❤
På väg mot skolstart
Någon sade att det är ungefär likadant att ha hand om ett gäng fyllon och ett gäng barn; de irrar runt lite planlöst, de sticker iväg, de slänger sig på marken och de somnar här och var. Och de skriker när de inte får som de vill! Den är sommaren har vi försökt hitta på roligheter, gå ut med ungarna och göra nåt, för att det inte blir för tråkigt. Ändå känns det ibland som det enda man gör är städa och laga mat, jobba och sova!
Ikväll möttes jag av den här synen i W:s rum.
– Men! Vad GÖR du? frågade jag.
– Jag letade lite efter Nöffe bara.
Tror ni att han städade upp efteråt?
Alltså suuuucka mitt hjärta, men brist inte. Det ska bli skönt med höst!
Det var en fin dag idag. Jag älskar hösten, den är lagom sval och lagom mörk. Och efter den här kanonsommaren känns det ändå fint med höstliga förväntningar och planer. Äntligen ska vi ta tag i twinsens rum, ett par gamla skåp ska ut och jag måste, måste sortera alla kläder och lakan som är där. Då blir det gjort.
Jag hade en ledig helg och det blev ju ingen segling, (vilket var ledsamt eftersom nästa lediga helg är tre helger framåt) men det blev en eftermiddag hos fammo&faffa med solsken och glass!
Isaac var i sjunde himlen eftersom han får låna faffas padd och spela Angry Birds Epic. Jag fattar inte hur han har kunnat lära sig var man ska trycka och peka – han kan ju alla menyer, hittar videor och extramaterial och är jätteduktig (och har världens sötaste små potatistår!)
Jag fick äntligen färdigvirkat Miljas känguru (som det är enligt mönstret, men jag lämnade bort svansen). Jag har virkat i ett bomullgarn, Novita Luxus Cotton och ett av de röda garnen är Rowan Milk Cotton, ett alldeles underbart, mjukt garn! Jag har haft dem i skåpet ett par år, det var roligt att de kom till användning! Det här projektet har tagit väldigt mycket tid, jag har bara virkat lite då och då, har försöker sticka lite sockor. Sockorna ska jag sälja på jobbet senare i höst. Jag kommer inte att ge så mycket utdelning, det täcker mest garnkostnaden. Det ger mig också glädjen att få sticka olika sockgarn och kanske få köpa lite nya senare i vinter! 😀
Hos fammo blommar dahliorna vi köpte på trädgårdsmässan i våras. Åååh, de är så fina! Vi köpte Pom Pom, parkdahlior och så de spretiga kaktusdahliorna. Det lönar sig att kolla bakpå paketen, vi valde sådana som inte blir superhöga (utan den rosagula, som är 65-75 cm) och så att de skulle passa i stora krukor.
På hemvägen somnade Milja, medan killarna blev kvar vid fammula. En sista dag kvar innan skolan börjar för William! Tänk, han har hängt med i bloggen från mage till skola, det är en lång tid, trots att jag haft lite uppehåll då och då. Och även i sommar, då vår dator är lite trög och bildöverföringen tar så lång tid att man tröttnar innan man ens börjat. Men vad gör det? Bloggen finns ju kvar och jag återkommer när jag har tid.
Jag har också buzzat färdigt med Bic Soleil och testat att raka armhålor och ben. Jag brukar förknippa Bic med billiga rakhyvlar eller pennor, men jag måste erkänna att jag är mycket positivt överraskad av den här produkten. Jag minns en reklam för länge sedan, men den löjliga sloganen ”För en närmare rakning”, men det är ungefär hur jag skulle beskriva den här. Jag brukar inte använda raklödder, utan tvål och jag är inte heller nån fantatisk rakare, eftersom mitt hår är så ljust. Men åh, det känns trevligt att ha babymjuka armhålor, måste jag erkänna! 😀
Nu väntar en ny arbetsvecka och skolstart på tisdag för min äldsting! Wohoo!
Jag fick en kraftig dejá vù när jag öppnade ett brev från Sverige. Det var … länge sedan jag bodde där. Och vem sjutton ska man rösta på?
Den nya veckan kickar vi igång med sjumorgon igen (den ente i raden av många, många, de senaste två veckorna) och gott bröd och favvomyslin.
Det trevliga med morgonskift är att man hinner äta lunch i stora salen. Lilla jag och alla de andra vitrockarna.
Vardagsbild från tvättsidan. Jag tog inte med det värsta. Varning för lite guck, klicka inte om du är känslig! Jag, å min del, har börjat kolla på andras bilder av sår och suturer och funderar på hur de är sydda och om de är välsydda och så vidare. Man vänjer sig med allt möjligt, till och med det man förut varit rädd för! Mitt eget blod tycker jag ändå inte om att se och inte heller när nån tar blodprov på mig. Jag vill inte se på det, men det bekymrar mig inte alls annars. Stick på bara. Detsamma gällde när jag fick heptatitvaccinet i veckan.
I och med vaccinet, som jag ska ta två gånger till, tänkte jag på vilken stor fördel det är att ha ett jobb. Är du arbetslös har du ingenting. Nu vill de ha en på hälsogranskning, vacciner, ditt och dattan – men varför inte redan innan? VARFÖR finns det inte nån enkel hälsogranskning för de som är arbetslösa, ens en gång i året? Nån som frågar hur du mår eller kolla dina blodvärden? Man är ju samma människa när man jobbar, man är ju på väg till ett jobb!
Dagens gosebild:
– Pappa, du ska säga klara-färdiga-gå!
– Okej, klara… färdiga… GÅ!
*mwa mwa mwa mwa!* Så överöser hon oss med pussar. Lilla Miljaliljan med sina böljande lockar, vad hon kan vara go. Bara vi inte förstör henne med att vara vi! Eller kanske det är det som föräldrar är till för. 😉
Nu räcker det med juli för ett år framåt
Hej och hejdå juli! Du var skön, du var rekordvarm, du var helt galen, du var ledsam, du var givande och du är snart slut.
Trots att jag inte har haft nån egentlig semester, har jag hunnit flika in en hel del saker efter jobbet och på helgerna. Det går, med lite extra vilja! Jag hann träffa musteri Pirjo och hela gänget ute i Kimito. Barnen fick vara där ute hela dagen och de hade plockat en massa blåbär och lekt fint. Milja sprang efter Pirjo hela tiden. Kanske är det lättare för en tjej att ty sig till en kvinna? Eller så är det bara roligt.
Jag bestämde mig hastigt och lustigt för att åka och hälsa på pappa. Egentligen hade jag tänkt åka till Tammerfors och Tays, men han råkade komma hem tidigare än vanligt, så jag slängde ner lite sommarkläder och en tandborste och åkte norrut i ett par dagar. Där hann jag med en massa saker.
Jag fick träffa min systerson Casper och lära mig allt och Zlatan ”Ibrahimovish!” – han som är bäst i världen.
Casper: Vem är din favoritfotbollsspelare?
Jag: Tja, jag har nog ingen.
C: Men nån måste du ju tycka om! Fotboll är ju bäst!
J: Jag är inte så bra på fotboll, jag är bra på andra saker.
C: Men hur kan du inte tycka om fotboll? Du måste se mer på tv och Youtube om fotboll!
Det är så självklart för barn att älska något eller någon så stort – och så viktigt. Och de kan inte begripa att nån annan skulle tycka annorlunda! Varför skulle man göra så? 😀
Vi spelade fotboll i kvällssolen och Casper vann med 20-10. Jag fick ”Kämparmärket” i alla fall. ^_^
Vi hade trädgårdstalko med gräsklippning och -trimning. Jag gick lös med motorsågen på tre stora buskar. Hahaaa, die! Vilken kick! Pappa brukar säga att han aldrig fick nån kille, men han fick ju nästan en skogshuggare. (fast i sanningens namn fick jag lite träningsvärk dagen efter, så nån riktig skogsarbetare blir jag aldrig, även om det här är kul.) Det var också svettigt värre att dra runt med lillklipparen i 28 graders hetta. Min kropp måste ha nåt fel! Jag svettas liksom inte tillräckligt, jag blir mest tomatröd och supervarm!
En eftermiddag kom störtregnet. Hagel, åska, kaskader av vatten som rasade nedför stuprännorna. Jag trodde alla blommor skulle dö, blåsa bort eller vaporisera. Men det gjorde de inte. När solen kom fram igen, försvann alla vattenpölar efter en timme och det blev 25 grader igen. Bastu!
Ute på landet har vi fått en massa extrabesökare i år också. Spindlarna frodas och sen kom det en massa, svarta skalbaggar, både inomhus och utomhus. De klamrar sig liksom fast vid saker och är lite äckliga. Men den här lilla Tripi-trippen jag har på handen, den killade mest.
Att vara tillsammans är det bästa jag vet. Inte det att man hela tiden måste hänga ihop. Jennie lockade sitt långa, vackra hår och drog till stan på Jakobs dagar, jag dammsög och lagade lite mat. Lena kom och satt i köket, medan jag yrde på nån annanstans. Bara det att vi finns där, tillsammans, är det bästa jag vet, oavsett vad alla gör.
Och vet ni vad som är allra bäst med landet? Jo, ungarna kan gå rakt ut. Man kan själv gå rakt ut, utan att tänka på hissar och krångel. Man kan damma mattor utan att behöva tänka på tider eller grannar undertill. Man får dammsuga när man vill och smälla i elementen om så önskas! Det är skönt!
Och så är jag åter i jobb. Jag hoppas de förlänger mitt arbetsavtal, så det inte blir paus mellan vikariaten. Det vore så himla synd att tappa alal insamlade semesterdagar för ett halvt år.
Ungarna är glada, för det mesta. Och slåss om små plastpluppar de fick av mommo. En vill leka affär, den andra vill inkluda dem i stora byggnader.
Det har varit och är en fin Buzzador-sommar också! Jag testar schampo, hårvårdsolja och rakhyvlar! Dessutom har jag en ny eltandborste, också via Buzzador, på kommande. Det satt bra, den gamla dog! Bzz…zzz..sss, sa den tysta och slutade surra, hur mycket jag än laddade den.
Det är knepigt med schampon, jag tycker de både ska dofta gott och fungera. Pantene är helt okej och passade även ungarnas hår. Oljan satte jag i Miljas långa lockar, för att lättare kunna reda ut dem. Fast det går lika bra med balsam, kom jag fram till.
Bittes blogg 