Pojken som bara sade nej, nej!

Har ni läst boken om Lilla P? Det handlar om en bestämd liten tös som säger Nej! till allting. Hon sade nej till att bada och nej till att gå upp ur badet.

Precis sådär är det med William nu också och vi är lite villrådiga inför det ständiga nej-sägandet och hur vi ska handskas med det.

Är man hemma spelar det inte så stor roll att man nekar till att gå ut eller gå iväg nånstans, det hör kanske till. Man vill lata sig och slapp, det ska finnas tid för vila. Problemet kommer i skolan och i allt vi ska göra. William säger prompt nej till att gå till skolan, till att gå hem från eftis, nej till att gå till bibban och nej till att gå hem från bibban. Han ville inte heller alltid leka med kompisar, han vill inte heller gå hem.

Vissa gånger säger han att han haft det jätteroligt i skolan och i meningen efter har det varit världens sämsta dag. Alltså what? 😦 Jag vet inte riktigt längre vad han tycker om eller inte tycker om. Ja, förut att gillar godis, Super Mario och Minecraft. Det ter sig även så att han vägrar gå ut på rast i skolan och inte heller byta klassrum. Han ville inte heller gå med till bibban idag, fast han väntat så på det här hemma, med nya bibbakortet och allt.

Jag känner igen det här beteendet från mig själv. Jag minns vissa fragment från när jag var yngre. Jag ville absolut inte gå iväg och jag minns att jag var så STORARG när jag skulle iväg på rippiläger – men egentligen vet jag inte varför. Jag ville inte heller bort därifrån. Däremot gillade jag skolan.

Idag satt jag och fyra andra från skolan och pratade om vad vi ska göra åt det här, eftersom det i sin tur gör att andra elever får vänta på W, att han gömmer sig under pulpeten och liknande, som om han var på väg till tandläkaren, bara för att han ska gå med till Lilla Klassen.

Och det här är samma kille som räknar 100×100 och vet att det är 10.000 och att 100+100 är 200 och att 4x1o är 40 och så vidare. Jag får inte ihop det!

Varje dag jag frågar om han har läxor svarar han alltid nej, men det går inte längre att lita på. Det är så svårt att veta om han trivts under dagen eller vad som möjligen är fel.

Det här är något som har fortgått under en lång nivå. Vi vet att W är känslig, att han reagerar kraftigt på förändringar och att han behöver tid på sig när det gäller förändringar. Men det hjälper inte längre att förbereda och tala om vad man ska göra, han vill ändå inte. Lärarna känner sig lite elaka när de hamnar att ”dra iväg med honom” (bildligt) till förestående program. Och jag känner mig tafatt och lite hjälplös när jag inte heller kan presentera nån lösning. Man vill ju det som förälder! Men det är ett faktum att mitt barn har en stor, stor tröskel att komma över när han ska byta läge och det skapar problem.

Å andra sidan har jag accepterat att man inte kan lösa allt, att det inte finns svar på allt – men att man måste fungera i vardagen. Jag försöker prata, lirka ur William om det är nåt som är fel, tokigt, bra eller roligt och samtidigt förklara att man måste göra vissa saker. Att man inte alltid kan leka och spela. Och han fattar det! Nästa dag har han glömt igen.

Stackars lilla barn. Jag skriver inte det här för att få pity points, utan för att fråga om nån annan varit med om liknande. Om det finns någon som har nåt litet råd att komma med. Skriv gärna här nedanför, man får vara anonym.

Jag tänker också det som betjänten Alfred säger åt Batman i Batman Begins:

Why do we fall sir? So that we can learn to pick ourselves up.