Skip to content

Fast forward

26 oktober, 2014

Det är märkligt hur mycket saker det är som händer och ändras, bara över en eller två månader. Vissa delar i barns utveckling är skitsnabba, man hänger knappt med själv!

Tack alla som svarat på förra inlägget om känsliga nej-sägande barn. Vet ni vad? Det har faktiskt blivit bättre redan nu! Han säger fortfarande nej, men inte hela tiden. En stor del handlar antagligen om oss föräldrar. Att vi tjatat och gnatat på honom direkt, vilket gjort att han låser sig helt. Vem skulle inte det, om man blir påhoppad? Eller tja, påhoppad och påhoppad, men kanske inte lyssnad på som man borde. Det är SVÅRT, det är förbaskat svårt, speciellt då det ofta är så att jag eller Mika är ensamma med barnen på kvällen. Jag jobbar sent, Mika är på språng, nån handlar, vi lånar böcker (fast nu har vi latat oss och bara förnyat dem via webben…) och jag somnar var och varannan kväll om jag haft morgonskift. Snark bara, som ett litet barn. Ibland på golvet, ofta på soffan eller i sängen. Det märks att man har ett fysiskt jobb.

 

Jag har även haft ett nytt uppdrag på jobbet. Det innebar att jag förflyttade mig rakt utanför operationssalarna och i kontakt med sköterskorna. De frågar efter saker, man tvättar anestesimasker, slangar, endoskop, plockar ihop och skickar ner stora, tunga vagnar till tvättsidan (tre våningar ner, själva instrumentvårdscentralen där jag annars är stationerad) och ser till att det inte är för få av något. Mer krävande, mycket nytt, mycket hierarki, men också intressant! Jag går och går och går hela dagarna. På måndag-onsdag hade jag mellan  11.ooo  och 14.000 steg per dag.

Att ha helgen ledig kände sååå lyxigt! Jag lyckade även klämma in två körövningar den här veckan, varav den ena var på lördagen. Det var en workshop med Heidi och hon är bara sååå bra. Inte nog med att hon sjunger som en sångfågel; hon hade också bra metoder för att sjunga upp, känna stöder, filosofera om sånger, frasering och allt möjligt! Vi lärde oss förstå sången och innebörden i det vi sjunger, samtidigt våga överdriva så mycket att det hörs. Nu gäller det bara att fortsätta minnas och göra likadant, det var så mycket nytt att ta in! 😀

Idag var jag ensam med ungarna. Det är knepigt, men på nåt sätt anstränger man sig mer när man vet att man måste – att det inte finns något val. Jag tänkte också på att försöka vara extra lyhörd och en icke-gnällande-mamma som faktiskt försöker lösa konfliker på ett moget och lyhört sätt. Och vet ni vad? Det funkade? Ja, det var gnäll och gråt, men det gick över fortare än vanligt. Jag kunde till och med laga både currygryta och fisksoppa utan att nån av ungarna storbölade.

taglekk4

Det bästa och värsta med tre barn samtidigt är att alla ska leka samma sak – samtidigt! Såklart. Det blir trångt, det är mycket tår och fötter överallt, det är klossar och trådar och smågnat.

– Nej Milja, gör inte sönder min väg!
– Akta, stig inte på den där!
– Jag vill också ha det där tåget!
– Mamma, den här ryms inte i tåget!
– Inte där, inte där! Jag ska själv!

Det var liksom så mycket lättare när jag gjorde det här med bara William.

taglekk5Å andra sidan är det en fröjd att se dem leka så fint som de gör tillsammans ofta. Ibland smiter W iväg och spelar lite Minecraft och ”bara två” i en lek är faktiskt lättare än när alla ska vara med. William fick förresten för sig att bygga en linbana mitt i vårt tågspår, vilket ledde till att Milja snubblade i den på väg till maten och slog sig.

brorsomJag gick ut och gungade på gården med dem alla tre (trots att två vägrade först).

– Nämen kom igen nu! hejade jag på. Vi kan fortsätta spela sen, man kan inte spela hela dagarna (intalar den spelberoende mamman sig själv och ungarna. Fasen också, det är ju kul att sitta och pilla på iPhonen och padden, det vet ju jag med!)

Ute lekte vi Paper Mario:Sticker Star. Sandlådan fick vara öknen, buskarna den förgiftade skogen och trärutschbanan var Wigglys hus.

– Man ska rutscha tre gånger, då är förgiftningen borta! sa jag och W hakade genast på! Det riktigt sken om honom! Vi gungade i stora gungan och lekte att den var Egypten-banan, och ritade rör och rutor på marken som man måste hoppa på. Vem har sagt att tv-spel är av ondo?

Och sen, när man hoppat av sig tillräckligt, är det skönt att få mammas telefon och äääääntligen få spela Angry Birds – Transformers. Jag har vägrat ge dem den nu på tre eller fyra dar, så nån rättvisa ska det vara.

horrorrummetVi har gjort om twinsens rum också. Det som tidigare var Katastrof-rummet.

twinsroomVi är inte klara än. Det ska inte vara sängar vid fönstret, det ska komma en våningssäng på vänster sida av bilden, men det här är i alla fall ett stort steg framåt! Det limegröna skåpet har jag fyllt med twinsens kläder  – och de har tömt det två eller tre gånger. De tycker såklart att det ska vara LEKsaker i DERAS skåp. Håh håå!

smagosegrisarOch fast man har eget rum är det såååå bra att få sova i mammas och pappas säng. Faktum är att jag/vi inte alltid vill att de ska sova i egna sängar. Jo, ibland, men inte alltid. De växer så fort, de hinner sova ensamma.

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: