Att slita sitt hår

Ibland känns det som om vi driver ett dagis. Att hitta på nåt skoj under regniga, mörka helger verkar vara mer än två fyrtioåringar klarar av. Att gå ut på stan med en sjuåring och två treåringar är som att valla en flock fulla apor.

– Det skulle vara lättare att gå ut med tre vilda hyenor, sa jag till Mika idag, när vi kom hem från köpcentret Mylly.

För även om det gick ganska bra, har man hela tiden fokus åt olika håll. Man försöker hålla kolla på – inte ett barn – utan tre. Jag har fortfarande för få armar. Jag känner mig som Melker (i Vi på Saltkråkan), som står där på taket och frågar:

– Men vad ska jag hålla mig i då?!
– Håll dig i spiskroken, farbror Melker!

Precis sådär vingligt är det

Vi tänkte gå ut och ta en bit mat (man måste ju pröva lyckan med jämna mellanrum) med alla tre. Dels för att ha något att göra och dels för att inte växa fast vid nån pad eller tv. Vet ni hur svårt det är att få ungarna att gå ut själva i ett höghus? Hur kan det vara så svårt?

Nåja, vi och ungefär tusen andra hade tänkt samma sak. Vi kom ingenvart på vare sig Taco bar, Rico eller Rosso och det vimlade av folk. Så vi hamnade på Hese. Nåja, kidsen var glada, de fick glass och burgare och jag försöker att inte bara äta skärpmat, så jag fick sallad med burgaren. 🙂

Vi gick ner en våning för att leka vid Muminparken och tyckte det gick bra. Det ritades och lektes… Men så tappade vi bort Isaac! Nåväl, ingen fara å färde, vi hade ju två barn kvar (man freakar liksom lite mindre då) men jag började fundera om han stod och grät efter oss nånstans. Nepp! En stund senare hittade vi honom sittande i en sån där bil man sätter pengar i, där satt han och rattade glatt. Pust.

Vi visste inte om att det skulle vara nån show med Mumin idag, men blev glatt överraskade av det. Det blev inte Milja! Hon skrek och grät och hoppade upp i famnen på pappa! Musik på halvhög volym och stora figurer fick mig att få en flashback till då jag var med Wili på Muminland och han bara sprang ifrån mig. På den tiden hade jag också sämre tålamod och sämre förståelse för hur jag skulle handlas med såna situationer. Idag fick vi helt enkelt gå hem, fast via BR. Vi köpte nya tuschpennor.

Och det var ju ett misstag! Milja ritade på händerna och i ansiktet så fick bada henne för att få bort allt. Sen grät hon länge över det faktum att hon ritat sig på handen (med flit) men det gick inte helt bort.

Håhåååjajja, när, NÄR ska man njuta av de här småbarnsåren? Eller är de bara de som har ett barn som njuter? Eller tillräckligt långt mellan barnen?! Just nu bara överlever vi.

Ikväll har jag suttit och jobbat i Photoshop och nästa helg är det dags för körens konsert tillsammans med Aquarelle från Vörå! Det blir skoj!