Till slut

”Det är vägen som är mödan värd”, heter det. Ja idag har vägen varit väldigt lång. Vi startade lite före klockan ett och var framme strax innan åtta. Rätt glada, men smått trötta på det här resandet och för egen del, med en skrällande huvudvärk.
– Är vi redan framme, sa William när tåghögtalaren basunerade ut Bennäs.
Du måste skämta mig aprilo, unge!

Jag måste bara applådera William och truga mig djupt. Den gossen är en baddare på att resa. Han är så duktig. Och det får mig att tänka på det här med trotsålder och hur sjukt mycket lättare det är att resa med honom nu, än för ett år sen. Nu är det faktiskt ett nöje! Det jobbigaste var våra tre tunga kassar/väskor, som jag släpade på och drogs med under väntetiden, biljettbyten och sånt. Dessutom var servicen från VRs sida urkass! Sug! Ingen talade om att vi skulle byta biljetter eller vad vi över huvud taget skulle göra när vi kom ut ur den där bussen i Tammerfors. De tog för givet att man bara skulle veta det och fråga sig fram. Jag tycker inte man ska bara anta sånt.

Vi tog däremot med oss den där snålblåsten på resan. Det började redan i bussen, som svajade fint på vägen. Ändå klagade William inte. Och tåget hade ingen lekvagn, han klagade inte över det heller. Jag hann till och med ta fram stickorna och nästan göra klart den där halsduken. Egentligen passar jag inte i såna där stora scarfar, men en annan del av mig tyckte bara det är så coolt, så jag måste bara pröva hur man gör! Om ni vill ha tag i garnet, kan ni kolla hos Garnstugan, där finns Rico Loopy i flera färger. Eller kika in hos Mikaela, som är king på att sticka!

Lillkillen var så glad att få komma till mommo och leka med Lego och få en liten klapp, som jultomten hade glömt – trafikmärken! Han glömde till och med bort att säga att vi måste vara med och leka, när jag vecklade ut en stor bilmatta.

Men huu, va det blåser! Det är som om träden skriker och det låter som om ett litet flygplan landar – hela tiden. Katten sover i stolen, William med moffa och jag vet att bebblorna har det bra med Mika. The good life.

Och så hoppas vi att den här vinden inte river ner fler sladdar eller träd, så vi slipper åka buss hem också. Hellre fem än sju timmars resa, trots allt.

Saker jag är extra tacksam för, inte bara idag, men som jag blivit påmind om idag:

* en god måltid, inte bara mackor
* en varm säng med tak över huvudet
* värme
* familjen
* internet, tv, el, allt som funkar