Ner och upp

Jag befinner mig i nåt slags upp-och-ner-packningslimbo och jag tycker inte om det. Det är en sak att packa åt sig själv, men att det funkar inte alltid att packa åt alla ungar och sig själv. Man kan bli sur och irriterad över att ha glömt schampot eller t-shirts, byxor eller underkläder. Nåja, imorron behöver jag inte packa åt mer än William och mig, men i alla fall. Jag tappade gnistan. Den återkommer väl.

Helgen har varit trevlig, även om det räcker med julmat nu. Fast den där lutfisken har pappa lovat laga åt mig, den väntar jag på. Och kanske det blir en och annan risgrynsgröt, det skadar inte heller. Så hoppas vi att stormen inte har ställt till med alltför mycket trassel mellan Toijala och Tammerfors, så att vi slipper ersättningsbussen imorron. Visserligen går det ju så också, men jag skulle helst slippa.

Isaac vill inte sova. Inte äta som vanligt heller. Han rullar, snurrar och biter och sliter i nappen. Kanske han är i det stadium som Milja var i för en och en halv månad sedan. Att man vill upp, upp och dessutom har hundra tänder på gång, som inte vill komma ut. Miljisen somnar för det mesta, men när hon är vaken, är hon lite överallt och slår det där stackars huvudet här och där. Kan man inte paketera in det? Jag är så rädd att det går sönder.

Jag kom förresten ihåg att man brukar gå ut på juldagen – eller förr i världen på annandagen – men det känns så otroligt långt borta just nu, att jag faktiskt hade glömt det innan jag blev påmind via nån facebookuppdatering.