Om lycka; barn och jul

Jag vet inte om det är julen som rör upp känslor eller bara livet i allmänhet. Idag är jag så otroligt tacksam och glad över mina barn så jag skulle vilja lipa och krama sönder dem.

Vem hade trott att det skulle gå så bra att till exempel gå på stan och julhandla med härliga tvillingar? Trodde jag det för ett år sedan – eller anade jag? Är det bara något man bestämmer, att det ska gå bra, eller gör det det ändå?

Jag hade några ställen jag ville gå till och de hann jag med utan varken brådska eller tårar. Regnet piskade ner, men det bekymrade inte oss. Jag packade ner ungarna varmt i vagnen och visste att de hade det bra där. Tog på en jacka som tål lite vatten, mössa och handskar och drog regnskyddet över vagnen.

Vi pausade, åt mellanmål och delade bröd-erligt på min macka (är alla småbarn såhär brödgalna?). Sen somnade de små en stund och jag stretade vidare. Det är sjukt bra att kunna åka buss! Nån annan kör, det är gratis med barnvagn, man hamnar att gå en liten bit och fixar samtidigt lite vardagsmotion! Tack för kollektivtrafiken.

Och tack livet för mina barn. Mina underbara, älskade barn. Ikväll la jag twinsen att sova, igen, en stund innan natten och Milja somnade på min arm. Då kom tårarna. Jag höll om det lilla livet, kände hennes lugna, varma andetag i den lilla kroppen. Jag har sett så mycket bloggar, så mycket videon med barn, speciellt tvillingar, som det inte gick sådär bra med. Eller de som föddes för tidigt och det blev komplikationer. Det gick ju bra, jag är så fruktansvärt glad att jag bara vill gråta.

Miljas hår blir lite vått och hon måste tycka att morsan är tokig. Precis som på stan, när jag pratar för fullt med ungarna. Det har hänt flera gånger att folk har vänt sig om, för det verkar kanske lite knasigt att jag pratar som om en annan vuxen vore med. Men de gillar det och jag tycker det är kul! (Å andra sidan vänder sig folk om för att man drar på twins också. En dag sa en dam: Oi elämä, voi elämä! med stor inlevelse, när jag gick förbi).

Älskade, söta ungar. Tack för att ni finns. Jag önskar att jag kunde skydda er från allt ont, att jag hade läkande tårar, som Fenixfågeln. Å andra sidan vet jag att man måste gå genom livet med viss smärta, att det också lär oss saker, men jag vill inte det ändå!

Milja ynkar och vänder sig bort från mig. Som om hon sa: Okej morsan, jag fattar. Blabla, låt mig sova ifred. Den lille tjejen. Isaac sover redan och har kurat ihop sig vid min kudde. Mina små barn, whiii!

Nu är det bara jul och mys och julsånger och vi som är på väg att fira jul med fammo&faffa och äldre sonen och redan är där och fixar – supermys och jag som gråter för att allt är så bra och färdigt. Nu får det vara slutsnyftat, fast jag är fortfarande sådär löjligt lycklig. Tack livet, tack julen, tack allt, för att allt finns, för att mina barn finns och för att det är svårt ibland. Svårt, hårt men underbart.

Sen sover de och det är jag också väldigt glad åt. 🙂

Milja har förresten lärt sig att ge ifrån sig saker och ta tillbaka. ”Tataaa”, säger hon lyckligt. Den lilla charmören! Isaac bara kastar. Det är också nåt man ska lära sig. Tids nog hinner han både ge och ta. Det kan han förresten redan. Med ögonen.