Vardagskletet
Det är ingen konst att underhålla twinsen när man lägger manken till. När man sitter där på golvet med dem hela tiden, när man bär runt dem, när den ena får följa till blöjbyte eller vad man än håller på med. Men så fort man har tänkt göra nåt själv, eller nåt annat som inte involverar dem, är det lite värre. Att föra bort flaskor och saker till köket innebär att en eller två små larver är efter mig; Milja hinner oftast hela vägen, Isaac kommer en bit, stannar eller fastnar och gråter. Eller ålar iväg och hittar något spännande i skohyllan, eller försöker hinna till Williams rum eller peta upp en toadörr.
Det är en välsignelse att vara hemma med de små liven. För det mesta. Men ibland också väldigt tålamodsprövande. Idag ville ingen av dem äta. Då blir allt tråkigt. Då hatar jag mat mer än allt annat. Det där kletet. Milja spottar ut maten lååångssaaamt, i handen och sedan klämmer hon på maten så det åker ut potatis och broccoli mellan fingrarna. Innan man vet ordet av, kliar det i nåt öra eller öga och så är det där samma kletet i håret, i öronen, i pannan, på bordet, på stolen. Och självklart passar hon då också på att dra i Isaac tröja eller nåt annat. Eller mina byxor.
Då tänker jag på de där mästerkockarna i TV. Undrar hur man kan älska att göra mat. Jag har försökt tycka om det, men det verkar störtomöjligt. I alla fall just nu. Mat är ett nödvändigt ont, inte så mycket mer. Isaac äter fyra, fem skedar, sen börjar lirkandet. Leka, sjunga, skoja. Försöka få honom att öppna munnen. Om jag låter bli att ge honom mat blir han sur och ledsen, så det funkar inte heller så bra. Ibland tar vi fram brödsmulor eller så får de äta med händerna, men det funkar sisådär.
Sen börjar Processen. Att torka allt klet, sopa upp brödsmulor, hålla ordning på ungarna medan man städar och magen kurrar, så man kan sätta sig ner och börja om igen, om några timmar. De är sura och trötta och jag vill helst sova själv också, men jag måste äta. Att lägga dem kräver sin tid, eftersom jag inte längre vågar lämna dem i stora sängen, utan måste vänta tills de sover bättre, innan jag flyttar dem till egna sängar.
Jag tänker att mina problem egentligen är för små för att kallas problem, men att det är den här tristessen och det här vardagstråket som är svårast. Mika kommer hem och berättar att de har snart har en kick-off över en helg, som han borde delta i om ett par veckor
(och jag vill ju att han ska kunna åka, det skulle jag själv vilja om jag jobbade. Men tre ungar själv? Klarar jag det i tre dar? Jag är inte lika duktig som andra bloggmammor verkar va.)
Då, just då, saknar jag ett motsvarande jobb så fruktansvärt mycket. Allt har sitt pris. Rena ungar, ett snyggt hus, friska, välmående barn, ja allt.
Roligt har vi i alla fall, när morsan inte surar. 😉 Isaac reste sig idag, han satt på golvet och försökte dra upp sig med fingrarna. Vilket ledde till att han rasade i golvet och jag var inte alls beredd att han skulle göra just så.
Milja gör brrr-ljud och kör med bilar. Fram och tillbaka. Och brorsan vill vara med. Det spelar ingen roll hur många leksaker det finns runt dem (notera dock denna bild, där det är ytterst välstädat för tillfället), så vill de ofta ha samma sak. Vilket får mig att bli lite orolig för att de ska fajtas när de blir äldre, bitas och rivas och sånt.
Williams buss, den älskade gamle trotjänaren, funkar fortfarande bra och är omtyckt av båda twinsen. Han fick när han var elva månader och hade en öroninflammation.
Familjespelet Boggle Flash är ganska roligt, fast egentligen tänkt för åttaplus-åringar, eftersom man ska bilda ord på tid. Men det går ju att spara. Jag tycker det är roligt, men det är ganska enkelt för vuxna.
William och jag studerar kameran, i det här fallet bländaren.
Och jag stickar lite mellan varven, när ungarna har somnat. Den här mönstret heter egentligen Embossed Leaves, men jag döpte projektet till Never Leaf Me. Jag stickar på fyrkantiga stickor (Knit Pro Cubics) i 2.5:or och har egentligen kommit längre än den här bilden visar. Man skulle också kunna sticka samma mönster med Nalle-garn, det är ungefär lika tjockt som Casbah-garnet.
Det krispiga vädret och de glada ungarna
Nu funkar bloggen som den ska igen, yay och hurra. =) Och det som bara löper på, märker man inte. Inte förrän det är nåt fel.
Det är runt tio minusgrader, jag packar på ungarna kläder, pumpar ny luft i däcken och drar ut i solskenet. Det är riktigt, riktigt fint nu. Det här skulle passa mitt favorituttryck riktigt bra: ”The air is crisp”. Crisp är ett så beskrivande ord på engelska. Fnasigt eller frasigt, krispigt, fast inte riktigt samma sak på svenska i mina öron.
Här var vi i somras och i höstas också, minns ni?
Vi kommer ut till en stor slätt och jag håller på att bli solblind av all snö och sol. Ungarna är glada och tittar storögt runt sig, skrattar åt solen.
De somnar precis när jag kommit hem. Jag brukar låta dem sova i vagnen i hallen, men det blir ju alldeles för varmt, så den här gången kånkar och krånglar jag vagnen genom hela lägenheten, plockar undan leksaker och blöjor och skor och för ut dem på balkongen.
De sover sött. Åh va de sover! Förbi den vanliga mellanmålstiden, men det gör inget. Ibland är det bra att rubba lite på rutinerna. Jag blir rädd att de ska frysa, det är länge sedan det varit kallt och de dessutom sovit ute, fast vi ju är ute rätt ofta.
Nejdå, det är en alldeles varm, mycket glad och extremt söt tjej jag hittar i vagnen lite senare. 🙂 Isaac, den lille korven, han sover än.
Det är bra, för riktigt sådär glada var de inte när jag klädde dem. Så tur att ledsamhet går snabbt över!
Söndagsröran
Bloggen strular, tar lång tid. Nåt inte-bra-databasproblem. Jag tycker inte om. (det här inlägget har tagit mig tre gånger längre än vanligt, för att bilderna vägrar komma upp. Sen kommer de, kanske, slumpvis). Verkligen inte. Om det fortsätter tar jag time-out med bloggen eller slutar blogga helt. I alla fall här. Jag har hållit ut länge, men nån gräns får det va.
Det är trångt i sängen. Både Isaac och Milja har sovit i stora sängen ett par nätter nu. Inte hela nätter, men tillräckligt för att man sover sämre. De vrider sig över varandra, eftersom båda ligger i mitten och man själv ute på kanten nånstans. Isaac vill inte äta så bra. Han tar några skedar och stänger sedan prompt munnen. Vissa gånger går det att locka honom att äta mer, genom att leka, sjunga eller få honom att skratta, men jag kan inte begripa hur han redan förstår att han ska hålla munnen stängd, fast han är glad! Han är svårlurad.
Hittills har man inte behövt neka honom så många saker, men även han rör på sig mer och nu ajabajade jag honom för att han slog hårt mot mitt ansikte. Även om det är hans sätt att säga något eller gilla något, är det inte okej att slå hårt. Eller riva eller krafsa i avloppet. Och så vände han ner munnen, såg förskräckt på mig, som om han sa: Mamma… mamma? Vad.. vad menar du? Är du inte min vän? Mamma? Buääääh!
William och jag har inte samma åsikt om det här med nagel- och fingerbitande. Vi har köpt StoppOchVäx och haft det på, men W säger bara: Jag äter allt! vilket han också gör. Jag fattar inte hur han får i sig den där bittra sörjan, men bitande fortsätter och jag tycker lite synd om honom. För den hemska smaken kommer på allt han tar i, som bröd och mat, och han frågar efter vatten, vatten hela tiden. Det tog ett tag innan jag fattade varför han drack och sprang på toa så ofta. Såklart det smakade illa! Men han klagade inte på det.
Så jag låter honom va ibland. Man kan inte tjata jämt. Tills jag blir orolig för att han får i sig väldigt mycket bakterier, som när han drar med händerna på saker i affären och sen sätter fingrarna i munnen. Det är en svår balansgång det här med att inte tjata, eller att tjata för mycket.
Idag hade vi dock lite program. William var på ett femårskalas, twinsen hos farmor och farfar ett par timmar och så kunde Mika och jag ta en snabb middag på en närbelägen restaurang, Kerttu. De har hamburgerbuffé, även vegetarisk, på söndagar.
Jag försöker ofta beskriva för Mika hur ofattbart skönt det är att komma ut bland folk ett tag ibland. Man får tusen nya idéer på en timme! Man vederkvicker sin själ! Jag snappar upp småsaker, som vad folk har för kläder, tänker vad jag kunde sticka, kollar om det finns nåt plagg jag kanske glömt hemma, som jag kunde använda på det där sättet, eller hur de har håret. Och ibland är jag lite avis på de som inte har barn, som kan sitta i lugn och ro, göra vad de vill.
Till skillnad från Eva längtar jag till skolan. Och hon längtar till hemmalivet med ungarna. Jag skulle gladeligen byta med Mika, som jobbar hela veckorna. Och jag skulle vilja dra in lite mer pengar till det här hushållet. Eftersom jag lyckades få barn ”lite för sent”, blev min mammapeng nästan dubbelt lägre, än när jag var hemma med William. Trots att de är två. Ja, inte barnbidraget, men det andra. För det mesta struntar jag i det, men vissa gånger blir jag arg vid tanken. Å andra sidan känner jag mig lite som en utsugare, som inte tillför samhället nåt just nu. Det är nog lite viktigt för mig ändå, det här med självförverkligande, eller vad man ska klä det i för fina ord.
Ungarna var i alla fall glada med dagens utflykt. Milja skrattade och visade alla sina nya tänder.
Isaac sov mest och var glad åt faffa. Milja är rädd för faffa. Ibland.
Månen hänger över stan, den går upp över domkyrkan och trädtopparna halv fem. Så vackert. Egentligen inte man kan återge i bild, här kommer ett tafatt försök.
[bild saknas]
[bild saknas]
Det var tolv minusgrader som mest (minst?) idag och jag drar äntligen på mig mina extremt dyra fejkuggs, som jag har velat bespara från slasket. (hela 25 euro på CM).
Imorron är en ny dag, men nya krafter och nya tag. Jag har lovat W att göra lax med nåt gott, idag har han överlevt på köttbullar. Jag känner mig som en urusel mamma, som mest är trött.
En senkväll
Trettondagar kanske inte är så tokiga ändå.
Vi har varit hos Eine-mommi hela dagen, ätit god mat i mängder, som det alltid blir när man är där; nämen ta lite till, du kan väl ta av det här. Ta nu en gång till, är du säker på att du är mätt? Fast på finska. 🙂 Hon är cool, hon är snart 80 och handlar på GinaTricot och börjar mitt i allt prata om några bilder jag hade lagt upp på Facebook är. Respekt och kärlek!
Sen kom vi hem med de små liven och jag byggde tågbana med William. Fast det blev lite rörigt när twinsen skulle vara med. Milja drog ner bokstäver på storebrors dörr, Isaac satt och smakade på bokstäver och trafikmärken och Wili själv lekte med en Ikea-låda. Hur var det nu igen? Behöver man verkligen 95 kvadratmeter när vi ryms så bra på en eller två? Det är lika på natten. Inatt trängde jag in mig på sängkanten, medan en stycken Isaac bredde ut benen och Milja låg intill. Ja, vi ska inte glömma bort pappsen. Han kan få en alldeles egen kvadratmeter!
Senare på kvällen, efter en och en halv timmes nattande av en mycket vaken och snurrig Milja, kunde vi slappa en stund. I och för sig har jag känt mig slappig hela dan. Vissa dagar blir bara så. Man får inte riktigt nån början innan det är läggdags. Jag hann fota lite utomhus. När vi bodde inne i stan för ett år sedan, kunde man gå ner till ån och fota sjukt fina saker när som helst. Här i vischan är det svårare att hitta objekt, men skam den som ger sig. Man hittar alltid nåt att fota om man vill. Himlen, till exempel. Jag gillar när den blir sådär orange-lila och lyser över husen i betongförorten.
Hus med ljus är fint. Jag gillar när husen ser ut att smälta ihop, fast det i själva verket är långt mellan dem.
Snö, det har vi inte så särdeles mycket av, men ljus, det finns det i alla färgskalor.
Ljuset
Igår tittade jag på ett av de där hundprogrammen; It’s me or the dog med Victoria Stilwell. Jag tycker de är så grymt duktiga, hon och Cesar Millan i Dog Whisperer. Det är med hundar lite som det är med ungar: En bra ledare får dem att lyda utan att skrika. Och det är så sant.
Ju mer man tjatar, gnäller, skriker eller har sig, desto mindre lyssnar de. Ungarna alltså. Alternativt lyssnar de för stunden, blir lika arga och sen glömmer. Och det är så svårt, så svårt att göra rätt som man alltid borde. Fast å andra sidan, ingen är perfekt. Ingen lyckas hela tiden, det går ju bara inte.
Jag vidareutvecklar det här föräldraskapet i huvudet. Det tar ganska lång tid att konstatera att man är mamma (eller pappa). Att få polletten att trilla ner, att omhulda tanken och verkligen begripa det. Att förstå det där ledarskapet och ge upp en den av barnsligheten. Ett sätt att veta hur långt man har kommit i den processen är att se på ett barnprogram, t.ex. Emil i Lönneberga eller Vi på Saltkråkan och se vems sida man håller på. Det är ju vinklat så att man ska förstå Tjorven, Stina, Emil och alla de där ungarna, men ta mig tusan. Jag har börjat tycka mer och mer synd om Melker som håller sig i spiskroken och som springer fortare för varje år som går på 100 meter i lågstadiet. För det är ju precis sådär det är!
I betongförorten har vi sett ljuset. Plötsligt ändrades allt. Och det känns hundra gånger roligare att ta fram kameran. När var det senast såhär soligt? Ungarna reagerade också och undrade vad det var för en stark lampa som lyser där ute. Härligt! Nu önskar vi bara oss en stor mängd snö, som varar i några månader och sen – efter den där brakvintern – vill vi ha vår i mängder.
PS. Det blir ljusare för var dag som går. Hurra för ljus, varde ljus och hej faderuttan! DS.
Han med lockarna
Jag trodde aldrig att jag skulle få en kille med sådär lockigt hår. Eller med bruna ögon. Så kom han, den lille Isaacen, med sin killiga charm, inte Miljacharm, inte med Williams klurigheter och linblonda hår, utan sin alldeles egna, talade blick och eget sätt. En Isaac Ris, en gosegris. Jag och syrran som skojade för länge sedan om att ”jag borde få en dotter för de leker stillsammare”. Såhär i efterhand har vi flabbat gott åt det flera gånger.
Tänk va bra att man inte får välja, utan får just de barn som det är meningen att man ska ha. ♥♥♥
Snart får jag klippa luggen på Isaac igen. Jag undrar hur många andra bebisar som är nio månader, som redan blivit klippta två gånger? Det kanske är vanligare än jag tror.
Mysvarning
Igår var det soligt och alldeles underbart fint, även när solen gick ner. Himlen blev turkos och blå, inte grådassig. Bara lysande. Det höll på att bli några minusgrader och marken var frusen. Halt som attsingen var det, när jag körde till Länskikeskus för att hämta ut det glömda bokpaketet. Det här är min andra vinter med automatväxellåda i bilen, ändå blir jag lite förbryllad när det är halt och jag saknar en pedal. Det är ju inte så att man hinner kasta i neutralen lika snabbt som man trycker ner kopplingen. Så jag kör försiktigt som en gammal gumma. Bättre det, tänker jag.
I morse var det bara superdupermysigt med bebblorna. Milja låg på min arm, hon låg stilla fast hon var vaken. Det var små, varma fötter som petade mig i sidan och mjuka bebisarmar, som siden. Isaac gurglade och pratade, låg där och drog sig i tårna och var bara ljuvlig. Det här är hemmaliv deluxe. Ingen stress någonstans, regnet öser ner och smälter snön, men vi bara finns och njuter av livet. Och när ungarna ligger stilla är ju det allra bästa! Man hinner se dem, känna dem och gosa med dem! 😀 Jag satte på birdsong-appen och fick lite vårkänslor, sen tänkte jag på en reklam jag sett utanför blombutiken igår: Årets tulpaner är här, fråga efter inhemska. I vår, men inte än, ska det frossas i tulpaner! 😀
Sen gick vi upp och ungarna lekte, medan jag kollade lite Nyhetsmorgon och förfasade mig över vad stormen Emil rivit upp. Lider med de som är utan ström i Sverige och tänker på de som kan åka tåg och väntar i en kall hall eller trängs i bussar. Sen delade jag med mig av frukostbrödet och tänkte att det är lyx att få vara hemma, fast det är tråkigt ibland.
Och vad var det i bokpaketet då? Jo, Mikas Game of Thrones-serie och min mönsterbok.
Sånt som berör
Idag vägrade ungarna vägrade äta. Jag somnade ifrån allt med ungarna och hann inte koka, så jag skulle försöka med burkmat. Hah. Hahha. Hahahaa! Isaac åt en sked, Milja fem, sen var det tvärstopp. Ungarna grät, jag var superhungrig och således lättirriterad, men fick ge mig. Där satt vi, Milja försökte slicka bordet, gräva i mattallriken och Isaac böjde sig så långt bakåt han kunde och försökte komma bort.
Jag gav upp och kokade ny mat. Egen mat. 45 minuter senare var det fortfarande gråt, för då hamnade jag att byta haklappar, till de styva och Isaac ville inte ha den på alls. Men maten gick ner och sen öppnades helt nya munnar på de små fågelungarna, när jag tog fram efterrättsburken. Och jag fick min mat, lite kall, men ändå. Och kaffe!
Visserligen var det inte över i och med det, det var en och annan bajskorv på golvet och jag stod och försökte hålla undan Milja, som kröp på golvet, medan jag drog på Isaac en ny blöja och byxor.
Jag sanerar köket, plockar diskmaskinen full och tackar Gud för att vi har en diskmaskin. Jag häller ut mjölk, jag tappar toablocket ner i toaletten och allt tycks gå galet idag. Men samtidigt tänker jag att det kunde vara värre.
En vän hade länkat till ett klipp om Sara Gädda (via Facebook). Hon blev blind när hon fick sitt första barn. De som följde gamla bloggen.fi minns kanske att de hade en blogg som hette SaraPontusRonja eller nåt liknande. Hur som helst var det helt fantastiskt att se henne idag. Vad hände sedan, liksom? Läkarna hade sagt att det inte fanns nåt hopp att hon fick tillbaka synen, men de hade fel. Vilket fantastiskt fel!
Och tänk vilka olika ”överraskningar” livet bjuder på. Man kan inte vara arg på de små för att de inte äter. Ja, det är skitjobbigt att torka och fixa och koka, men det är inte hela världen. Tack Sara och Himlaliv för en frisk fläkt idag, det fick mig att omvärdera mina problem. Man behöver såna rumpsparkar ibland. Det enda som jag fortfarande funderar på, är om hennes syn fortfarande är nersatt, hur länge det tog innan den kom tillbaka och om hon behöver nån hjälp i vardagen och vad de sa när hon väntade nummer två. Det påminde mig också om att jag själv hade ont i ögonen när jag var gravid. Att det flimrade när jag tittade åt sidan och att det gjorde ont, speciellt när man duschade. Vilka konstiga grejer som händer när man väntar barn.
Nu ska jag återgå till mina älskade busungar. De är på utsidan! Hurra! Men ibland fattar jag inte att de är mina. De kom ju bara! Ska nån komma och hämta dem nån dag? (nej, det vill jag inte, men det känns lite surrealistiskt att jag har två bebisar samtidigt). Livet bara springer iväg, så man knappt hinner tänka efter. 😉
Tvillingvardag, del 76
Nu är vi såsmåningom ikapp med vardagen igen. Det känns fortfarande som det är jul eller nyår eller allt på en gång. Jag är vimsig och vet inte riktigt om det är måndag eller tisdag. Jag vet bara att ”det här är en kortare vecka” och att W hade tandläkartid idag (eller munhygenist ) och att han är på ett annat dagis den här veckan, eftersom det vanliga har stängt.
Det är roligt med omväxling, i alla fall när man är fyra. Och det gick urbra vid tandläkaren, det var kanske lika bra att jag inte var med? Nu ska jag bara gå själv också (okej, i år måste jag fixa klart den där ena tanden jag inte vågat göra), så är allt frid och fröjd på den fronten ett tag.
Twinsen verkar glada över att det är vardag. Eller inte vet jag, kanske bara glada sådär allmänt. Men det är en ganska omild behandling man får på mornarna, när två små söta troll ”masserar” en på magen med armar och armbågar. På nåt sätt får det alltid tag i de minsta små hårstråna och drar i dem så det gör så förskräcklig ont också. Det är inte frågan om att vilja stiga upp, man gör det gärna. 😀 (fast det är ganska mysigt också, allt det som inte gör ont)
För ett tag sedan undrade ni om Milja gör plankan, på en bild. Jo, nu gör hon det i alla fall! Hon är smärt som en gasell och smidig som en liten ballerina och står och balanserar över trappsteget vid toaletten. Men upp kommer hon inte, det blev plötsligt svårt att flytta armar och ben ett snäpp uppåt (om nån undrar vad William gör, så är han en bro. Enligt sig själv.) Fast Isaac kommer förbi, han drar sig fram som en liten söt sälunge.
Ibland undrar jag om den här skedsamlingen i köket ynglar av sig. Det blir fler och fler skedar. Lite Ikea, lite Fabler, mest Nuk-skedar och såna från den vanliga affären. Förr använde jag varsin sked åt bebblorna, men nu stjäl de hela tiden varandras nappar och slickar på varandras saker, så det spelar inte så stor roll, känns det som.
När mellanmålet är målet. Allra bäst dricker de, när de ligger på golvet. Och vissa dagar lyckas de dricka, utan att smätta till varandra alls. Babysittern är inte i så flitig användning, eftersom de kryper omkring (och Milja trivs inte alls!) men passar bra en liten stund i samband med just mellanmålet.
Tvättmaskinen och hela badrummet har blivit jättekul. Och här får man dra i ”gardinerna”. Ett par tunnare gardiner i vardagsrummet fick jag ta ner, eftersom
1. Milja åt på dem hela tiden
2. Isaac drog ner fållen, som var upplimmad.
Isaac liknar den där Karl, som spelar piano i Snobben. Och lillkillen är allmänt gosig och mosig. Ikväll låg han på min maga, skrattade och bet mig i näsan och hakan, gång på gång. Han är som en stor, mysig fisk. Fast mysigare!
Och Milja är ”bara” Milja. Hon ger saker, hon skrattar och säger ”kiitooo” eller ”taa-taa” och har nån slags växtspurt just nu. Idag blev hon överlycklig när jag gick iväg med Isaac och en blöja – och hon sedan hittade oss i badrummet!
Ibland låter jag som en bonde som ropar in sina kor: Koma nu Miljaaa.. Isaac, koma koma!
Och ytterligare ett par blåa sockor, samma mönster (Nutkin) som jag gjort flera gånger, här i baltiskt blå Madelinetosh-garn, är på väg till sin rättmätliga ägare.
Den här färgen är helt sjukt svår att fotografera. På den övre bilden är den vänstra sockan blockad, alltså sträckt medan den högra är ”naturell”.
Dagens vimsiga mamma: glömde hämta ut Adblibris-paketet, som jag egentligen åkte iväg för att hämta. Dumma post, som har flyttat så långt. Den var ju på perfekt avstånd vid vår affär förut.
Ja just det. Vi hann med en powerwalk också. Visst är det så det heter när man slirar runt med vagnen i snöstorm? 🙂
Ut med det gamla
Vi lämnade ett vackert snörikt Österbotten. Jag hade hellre sagt Hello Snow söderöver också, men vi är ju i alla fall hemma nu! Det blev pusskalas, kramkalas och hej faderuttan! Jag trodde det skulle vara lugnt på tåget på en nyårsafton men icke! Nej, den där arma sträckan mellan Seinäjoki och Tammerfors är lika pain-in-the-ass som vanligt. Och jag vet inte vad VR håller på med, för det är jätteknasigt att boka en familjebiljett (alltså, så att man får en gratis sittplats för sitt barn.) Man måste fylla i att man har en 6-16-åring med sig och först efteråt står det att det inte kostar. Oavsett om barnet är under sex år. Hurra VR.
Vi klämde in oss där det gick, bytte kläder inklämda i ett hörn, släpade väskor och bytte tåg. Äntligen på väg hem, heeeem! Det känns som om vi varit på språng sedan innan julafton och det är faktiskt så skönt att vara hemma igen. Den sista biten med tåg är alltid jobbigast. Den här gången för att en familj med fyra barn reste i samma vagn. De där ungarna var mellan två och sju år. Alltså, jag säger inget om fri uppfostran och att låta ungarna göra vad de vill hemma, men det är väl för sjutton inte samma sak när man är på en offentlig plats? Mamman satt försjungen i en bok hela vägen, pappan satt med ungarna ibland (tre tjejen och en liten kille) och ibland lekte de fint. När det inte var nån som klättrade på alla tågsäten och hängde i bagagehyllan, eller klättrade över själva sätet, över ryggstödet. Eller åt mandarin från golvet eller spottade ut lite rester av frukt på golvet. Alltså, hallå? Är det sådär att ha fyra barn?! Orkar man inte eller bryr man sig inte?
William var utled på att resa och studsade runt som en flipperboll och ett tag blev han så in i leken med den andra fyraåringen att han ville brottas. Då fick i alla fall jag nog och tog honom till sätet, sa att det inte är okej att busa, fast andra gör det. Och så kände jag mig som världens elakaste mamma, för att han ”ville leka” hela tiden.
Hem kom vi ju! Och vi har hunnit med ett krossat kristallglas (ville att W skulle vara med och skåla i vår alkoholfria Skumppis) men det gör vi inte om, eftersom han samtidigt klädde ut sig med en fyrkantig kjol. Det är ingen idé att gråta över krossat glas, men man behöver inte låta sina ungar vara hur vuxna som helst!
Sen lekte vi affär med W, vi ”köpte” en buss åt Isaac och jag betalade med ett par Muminchokomynt och torkade Ws mun med en våtservett. Ni vet, en sån där vanlig Libero våtservett med hårt lock på paketet. Nåt med rapsolja. Jag brukar bara ta vatten, men nu hade jag ett par såna där kvar. Det skulle jag inte ha gjort. W fick en allergisk reaktion och blev helt rödflammig överallt där jag torkat!
Sen ville inte Isaac sova. Näpp, som Alfons Åberg sa. Efter ett antal försök somnade han på vår säng. Och ramlade ur sängen så fort jag lämnade rummet. Fy va rädd jag blev! Fast han föll på mattan och parkettgolv, men det dunsade så. Jag vet inte vad bebisar är gjorda av, men han verkade komma undan med blotta förskräckelsen och somnade halv elva.
Nån hade skojat i en sån där Facebook-status, att jag skulle slockna före tolv. Det finns stor risk.
Men vet ni vad?! Vi överlevde 2011 och vilket år det har varit! Helt fantastiskt coolt! Nu säger vi bara gott slut, gott nytt, på återseende och så hoppas vi att det är slut med det där eviga smällandet som ekar mellan husen. Happppppy Neeeew Year!
Ni måste lyssna på den här, fast det egentligen är en jullåt, den ger en så fantastisk känsla, bara man inte tar orden på för stort allvar. ;-D
Spotify: The Pogues Featuring Kirsty MacColl – Fairytale Of New York
Youtube: http://www.youtube.com/watch?v=HwHyuraau4Q
