En senkväll

Trettondagar kanske inte är så tokiga ändå.

Vi har varit hos Eine-mommi hela dagen, ätit god mat i mängder, som det alltid blir när man är där; nämen ta lite till, du kan väl ta av det här. Ta nu en gång till, är du säker på att du är mätt? Fast på finska. 🙂 Hon är cool, hon är snart 80 och handlar på GinaTricot och börjar mitt i allt prata om några bilder jag hade lagt upp på Facebook är. Respekt och kärlek!

Sen kom vi hem med de små liven och jag byggde tågbana med William. Fast det blev lite rörigt när twinsen skulle vara med. Milja drog ner bokstäver på storebrors dörr, Isaac satt och smakade på bokstäver och trafikmärken och Wili själv lekte med en Ikea-låda. Hur var det nu igen? Behöver man verkligen 95 kvadratmeter när vi ryms så bra på en eller två? Det är lika på natten. Inatt trängde jag in mig på sängkanten, medan en stycken Isaac bredde ut benen och Milja låg intill. Ja, vi ska inte glömma bort pappsen. Han kan få en alldeles egen kvadratmeter!

Senare på kvällen, efter en och en halv timmes nattande av en mycket vaken och snurrig Milja, kunde vi slappa en stund. I och för sig har jag känt mig slappig hela dan. Vissa dagar blir bara så. Man får inte riktigt nån början innan det är läggdags. Jag hann fota lite utomhus. När vi bodde inne i stan för ett år sedan, kunde man gå ner till ån och fota sjukt fina saker när som helst. Här i vischan är det svårare att hitta objekt, men skam den som ger sig. Man hittar alltid nåt att fota om man vill. Himlen, till exempel. Jag gillar när den blir sådär orange-lila och lyser över husen i betongförorten.

Hus med ljus är fint. Jag gillar när husen ser ut att smälta ihop, fast det i själva verket är långt mellan dem.

Snö, det har vi inte så särdeles mycket av, men ljus, det finns det i alla färgskalor.