Ljuset

Igår tittade jag på ett av de där hundprogrammen; It’s me or the dog med Victoria Stilwell. Jag tycker de är så grymt duktiga, hon och Cesar Millan i Dog Whisperer. Det är med hundar lite som det är med ungar: En bra ledare får dem att lyda utan att skrika. Och det är så sant.

Ju mer man tjatar, gnäller, skriker eller har sig, desto mindre lyssnar de. Ungarna alltså. Alternativt lyssnar de för stunden, blir lika arga och sen glömmer. Och det är så svårt, så svårt att göra rätt som man alltid borde. Fast å andra sidan, ingen är perfekt. Ingen lyckas hela tiden, det går ju bara inte.

Jag vidareutvecklar det här föräldraskapet i huvudet. Det tar ganska lång tid att konstatera att man är mamma (eller pappa). Att få polletten att trilla ner, att omhulda tanken och verkligen begripa det. Att förstå det där ledarskapet och ge upp en den av barnsligheten. Ett sätt att veta hur långt man har kommit i den processen är att se på ett barnprogram, t.ex. Emil i Lönneberga eller Vi på Saltkråkan och se vems sida man håller på. Det är ju vinklat så att man ska förstå Tjorven, Stina, Emil och alla de där ungarna, men ta mig tusan. Jag har börjat tycka mer och mer synd om Melker som håller sig i spiskroken och som springer fortare för varje år som går på 100 meter i lågstadiet. För det är ju precis sådär det är!

I betongförorten har vi sett ljuset. Plötsligt ändrades allt. Och det känns hundra gånger roligare att ta fram kameran. När var det senast såhär soligt? Ungarna reagerade också och undrade vad det var för en stark lampa som lyser där ute. Härligt! Nu önskar vi bara oss en stor mängd snö, som varar i några månader och sen – efter den där brakvintern – vill vi ha vår i mängder.

PS. Det blir ljusare för var dag som går. Hurra för ljus, varde ljus och hej faderuttan! DS.