Skip to content

Vardagskletet

10 januari, 2012

Det är ingen konst att underhålla twinsen när man lägger manken till. När man sitter där på golvet med dem hela tiden, när man bär runt dem, när den ena får följa till blöjbyte eller vad man än håller på med. Men så fort man har tänkt göra nåt själv, eller nåt annat som inte involverar dem, är det lite värre. Att föra bort flaskor och saker till köket innebär att en eller två små larver är efter mig; Milja hinner oftast hela vägen, Isaac kommer en bit, stannar eller fastnar och gråter. Eller ålar iväg och hittar något spännande i skohyllan, eller försöker hinna till Williams rum eller peta upp en toadörr.

Det är en välsignelse att vara hemma med de små liven. För det mesta. Men ibland också väldigt tålamodsprövande. Idag ville ingen av dem äta. Då blir allt tråkigt. Då hatar jag mat mer än allt annat. Det där kletet. Milja spottar ut maten lååångssaaamt, i handen och sedan klämmer hon på maten så det åker ut potatis och broccoli mellan fingrarna. Innan man vet ordet av, kliar det i nåt öra eller öga och så är det där samma kletet i håret, i öronen, i pannan, på bordet, på stolen. Och självklart passar hon då också på att dra i Isaac tröja eller nåt annat. Eller mina byxor.

Då tänker jag på de där mästerkockarna i TV. Undrar hur man kan älska att göra mat. Jag har försökt tycka om det, men det verkar störtomöjligt. I alla fall just nu. Mat är ett nödvändigt ont, inte så mycket mer. Isaac äter fyra, fem skedar, sen börjar lirkandet. Leka, sjunga, skoja. Försöka få honom att öppna munnen. Om jag låter bli att ge honom mat blir han sur och ledsen, så det funkar inte heller så bra. Ibland tar vi fram brödsmulor eller så får de äta med händerna, men det funkar sisådär.

Sen börjar Processen. Att torka allt klet, sopa upp brödsmulor, hålla ordning på ungarna medan man städar och magen kurrar, så man kan sätta sig ner och börja om igen, om några timmar. De är sura och trötta och jag vill helst sova själv också, men jag måste äta. Att lägga dem kräver sin tid, eftersom jag inte längre vågar lämna dem i stora sängen, utan måste vänta tills de sover bättre, innan jag flyttar dem till egna sängar.

Jag tänker att mina problem egentligen är för små för att kallas problem, men att det är den här tristessen och det här vardagstråket som är svårast. Mika kommer hem och berättar att de har snart har en kick-off över en helg, som han borde delta i om ett par veckor

(och jag vill ju att han ska kunna åka, det skulle jag själv vilja om jag jobbade. Men tre ungar själv? Klarar jag det i tre dar? Jag är inte lika duktig som andra bloggmammor verkar va.)

Då, just då, saknar jag ett motsvarande jobb så fruktansvärt mycket. Allt har sitt pris. Rena ungar, ett snyggt hus, friska, välmående barn, ja allt.

Roligt har vi i alla fall, när morsan inte surar. 😉 Isaac reste sig idag, han satt på golvet och försökte dra upp sig med fingrarna. Vilket ledde till att han rasade i golvet och jag var inte alls beredd att han skulle göra just så.

Milja gör brrr-ljud och kör med bilar. Fram och tillbaka. Och brorsan vill vara med. Det spelar ingen roll hur många leksaker det finns runt dem (notera dock denna bild, där det är ytterst välstädat för tillfället), så vill de ofta ha samma sak. Vilket får mig att bli lite orolig för att de ska fajtas när de blir äldre, bitas och rivas och sånt.

Williams buss, den älskade gamle trotjänaren, funkar fortfarande bra och är omtyckt av båda twinsen. Han fick när han var elva månader och hade en öroninflammation.

Familjespelet Boggle Flash är ganska roligt, fast egentligen tänkt för åttaplus-åringar, eftersom man ska bilda ord på tid. Men det går ju att spara. Jag tycker det är roligt, men det är ganska enkelt för vuxna.

William och jag studerar kameran, i det här fallet bländaren.

Och jag stickar lite mellan varven, när ungarna har somnat. Den här mönstret heter egentligen Embossed Leaves, men jag döpte projektet till Never Leaf Me. Jag stickar på fyrkantiga stickor (Knit Pro Cubics) i 2.5:or och har egentligen kommit längre än den här bilden visar. Man skulle också kunna sticka samma mönster med Nalle-garn, det är ungefär lika tjockt som Casbah-garnet.

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: