Ut med det gamla

Vi lämnade ett vackert snörikt Österbotten. Jag hade hellre sagt Hello Snow söderöver också, men vi är ju i alla fall hemma nu! Det blev pusskalas, kramkalas och hej faderuttan! Jag trodde det skulle vara lugnt på tåget på en nyårsafton men icke! Nej, den där arma sträckan mellan Seinäjoki och Tammerfors är lika pain-in-the-ass som vanligt. Och jag vet inte vad VR håller på med, för det är jätteknasigt att boka en familjebiljett (alltså, så att man får en gratis sittplats för sitt barn.) Man måste fylla i att man har en 6-16-åring med sig och först efteråt står det att det inte kostar. Oavsett om barnet är under sex år. Hurra VR.

Vi klämde in oss där det gick, bytte kläder inklämda i ett hörn, släpade väskor och bytte tåg. Äntligen på väg hem, heeeem! Det känns som om vi varit på språng sedan innan julafton och det är faktiskt så skönt att vara hemma igen. Den sista biten med tåg är alltid jobbigast. Den här gången för att en familj med fyra barn reste i samma vagn. De där ungarna var mellan två och sju år. Alltså, jag säger inget om fri uppfostran och att låta ungarna göra vad de vill hemma, men det är väl för sjutton inte samma sak när man är på en offentlig plats? Mamman satt försjungen i en bok hela vägen, pappan satt med ungarna ibland (tre tjejen och en liten kille) och ibland lekte de fint. När det inte var nån som klättrade på alla tågsäten och hängde i bagagehyllan, eller klättrade över själva sätet, över ryggstödet. Eller åt mandarin från golvet eller spottade ut lite rester av frukt på golvet. Alltså, hallå? Är det sådär att ha fyra barn?! Orkar man inte eller bryr man sig inte?

William var utled på att resa och studsade runt som en flipperboll och ett tag blev han så in i leken med den andra fyraåringen att han ville brottas. Då fick i alla fall jag nog och tog honom till sätet, sa att det inte är okej att busa, fast andra gör det. Och så kände jag mig som världens elakaste mamma, för att han ”ville leka” hela tiden.

Hem kom vi ju! Och vi har hunnit med ett krossat kristallglas (ville att W skulle vara med och skåla i vår alkoholfria Skumppis) men det gör vi inte om, eftersom han samtidigt klädde ut sig med en fyrkantig kjol. Det är ingen idé att gråta över krossat glas, men man behöver inte låta sina ungar vara hur vuxna som helst!

Sen lekte vi affär med W, vi ”köpte” en buss åt Isaac och jag betalade med ett par Muminchokomynt och torkade Ws mun med en våtservett. Ni vet, en sån där vanlig Libero våtservett med hårt lock på paketet. Nåt med rapsolja. Jag brukar bara ta vatten, men nu hade jag ett par såna där kvar. Det skulle jag inte ha gjort. W fick en allergisk reaktion och blev helt rödflammig överallt där jag torkat!

Sen ville inte Isaac sova. Näpp, som Alfons Åberg sa. Efter ett antal försök somnade han på vår säng. Och ramlade ur sängen så fort jag lämnade rummet. Fy va rädd jag blev! Fast han föll på mattan och parkettgolv, men det dunsade så. Jag vet inte vad bebisar är gjorda av, men han verkade komma undan med blotta förskräckelsen och somnade halv elva.

Nån hade skojat i en sån där Facebook-status, att jag skulle slockna före tolv. Det finns stor risk.

Men vet ni vad?! Vi överlevde 2011 och vilket år det har varit! Helt fantastiskt coolt! Nu säger vi bara gott slut, gott nytt, på återseende och så hoppas vi att det är slut med det där eviga smällandet som ekar mellan husen. Happppppy Neeeew Year!

Ni måste lyssna på den här, fast det egentligen är en jullåt, den ger en så fantastisk känsla, bara man inte tar orden på för stort allvar. ;-D

Spotify: The Pogues Featuring Kirsty MacColl – Fairytale Of New York

Youtube: http://www.youtube.com/watch?v=HwHyuraau4Q