Skip to content

Sånt som berör

3 januari, 2012

Idag vägrade ungarna vägrade äta. Jag somnade ifrån allt med ungarna och hann inte koka, så jag skulle försöka med burkmat. Hah. Hahha. Hahahaa! Isaac åt en sked, Milja fem, sen var det tvärstopp. Ungarna grät, jag var superhungrig och således lättirriterad, men fick ge mig. Där satt vi, Milja försökte slicka bordet, gräva i mattallriken och Isaac böjde sig så långt bakåt han kunde och försökte komma bort.

Jag gav upp och kokade ny mat. Egen mat. 45 minuter senare var det fortfarande gråt, för då hamnade jag att byta haklappar, till de styva och Isaac ville inte ha den på alls. Men maten gick ner och sen öppnades helt nya munnar på de små fågelungarna, när jag tog fram efterrättsburken. Och jag fick min mat, lite kall, men ändå. Och kaffe!

Visserligen var det inte över i och med det, det var en och annan bajskorv på golvet och jag stod och försökte hålla undan Milja, som kröp på golvet, medan jag drog på Isaac en ny blöja och byxor.

Jag sanerar köket, plockar diskmaskinen full och tackar Gud för att vi har en diskmaskin. Jag häller ut mjölk, jag tappar toablocket ner i toaletten och allt tycks gå galet idag. Men samtidigt tänker jag att det kunde vara värre.

En vän hade länkat till ett klipp om Sara Gädda (via Facebook). Hon blev blind när hon fick sitt första barn. De som följde gamla bloggen.fi minns kanske att de hade en blogg som hette SaraPontusRonja eller nåt liknande. Hur som helst var det helt fantastiskt att se henne idag. Vad hände sedan, liksom? Läkarna hade sagt att det inte fanns nåt hopp att hon fick tillbaka synen, men de hade fel. Vilket fantastiskt fel!

Och tänk vilka olika ”överraskningar” livet bjuder på. Man kan inte vara arg på de små för att de inte äter. Ja, det är skitjobbigt att torka och fixa och koka, men det är inte hela världen. Tack Sara och Himlaliv för en frisk fläkt idag, det fick mig att omvärdera mina problem. Man behöver såna rumpsparkar ibland. Det enda som jag fortfarande funderar på, är om hennes syn fortfarande är nersatt, hur länge det tog innan den kom tillbaka och om hon behöver nån hjälp i vardagen och vad de sa när hon väntade nummer två. Det påminde mig också om att jag själv hade ont i ögonen när jag var gravid. Att det flimrade när jag tittade åt sidan och att det gjorde ont, speciellt när man duschade. Vilka konstiga grejer som händer när man väntar barn.


Nu ska jag återgå till mina älskade busungar. De är på utsidan! Hurra! Men ibland fattar jag inte att de är mina. De kom ju bara! Ska nån komma och hämta dem nån dag? (nej, det vill jag inte, men det känns lite surrealistiskt att jag har två bebisar samtidigt). Livet bara springer iväg, så man knappt hinner tänka efter. 😉

Annonser
2 kommentarer leave one →
  1. 3 januari, 2012 05:39

    Jag fattar inte heller ibland att de här två små som härjar här hemma hos oss är mina.
    Det är liksom ett sånt UNDERVERK! Att ha två! Eller hur?! 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: