Man vet att vintern är på vårsidan när…
… Novita kommer ut med vårens färger! Fina, speciellt det mörkturkosa. ♥
Här är hela listan. ^_^
Bah som i bröd
Det var en sömnig morsa som stod och tärnade grönsaker i köket i morse, med två halvglada bebblor runt fötterna. Det kändes som om de har vaknat hundra gånger inatt. Isaac var ledsen och ville inte somna om. Inte halv tre, inte fyra, inte halv sex. Stackarna, de måste ju vara trötta de också av att inte få sova. Jag tyckte inte att jag sov nåt, men det måste jag ha gjort, för jag minns vad jag drömde i ett skede; en blandning mellan nåt från Sex and the City och nåt om mina vänner, i ett konstigt hus som hade massor med rum och massor med barn/ungdomar.
Det är skönt att få krypa ner med varma bebisar och skönt att de sover samtidigt på dagarna. Inte alltid, men för det mesta. Det är superlyx. Och Mika tog alla tre ungarna till fammo&faffa på kvällen (tack för det! Det är bra att ni finns!), medan jag skurar, städar, bär ut papper och hinner äta lite i allsköns ro, utan att nån kom och bad om att få ”BAH!” (bröd) som Isaac säger. Fast det är rätt så charmigt det också. Det är ju så med ensamhet, att det är kul ett tag, om den är självvald. Men inte om man måste vara själv en längre tid.
Milja, den lilla liljan, leker tittut själv med trasan. Ibland blir hon stående länge på knäna och man hör hur hon blir lite upprörd, för hon glömmer att dra bort trasan och blir skaj! Sen blir hon så glad när man hittar henne. Både hon och Isaac säger Titta! och Tutti, eller nåt som låter ungefär som det. Vill man hitta alla nappar i huset, ska man placera Isaac på golvet, han har en garanterat fungerande nappradar och han vill gärna ha två i taget. Så man kan byta om det behövs.
Isaac kan egentligen krypa, men han orkar liksom inte. Han drar sig fram som en ål på magen. William säger att han simmar. Fort går det, även på mattor! Vi funderar fortfarande på det där med att rulla in ungarna i limrullepapper. Tänk så rent det skulle bli på nolltid. 😉
Dagar då man hinner med allt
Det var en strålande soluppgång i morse. Morgonrodnad måste vara ett av de finaste orden jag vet (på svenska).
Ungarna var glada. Vi kollade nyheter och väder, beredde oss på slask och snöfall, men det blev inget sånt. Så bra! Om den här vintern skulle hålla sig där mellan fem och tio minusgrader, som det har varit, så vore den perfekt!
På eftermiddagen går vi ut. Det är ganska ojämnt och skumpigt på gångvägen. Isaac blir sååå trött så ögonlocken ramlar ihop. Han somnar nästan alltid snabbare i vagnen än sin ystra syster.
Här får man förhandsrösta! Milja funderar på vem hon ska rösta på, om 17 år. Eller vem som ens ställer upp då. Och så kanske hon funderar på varför morsan inte får tummen ur, och tar tillbaka det där finska medborgarskapet (också) så det blir nåt röstande.
Vi filosoferar vidare om livet, när vi tar en längre väg hem än vanligt, för att gå lite längre än bara affären.
… och passar på att beundra årets första videkissor. Jag tycker de blommar väldigt tidigt i år. Och busken har fått roliga snöhattar.
Hemma lekar jag Halv Sex Hos Bitte och trixar ihop lite burritos, chimichangas. I hopp om att William också ska äta. Han äter lite. Nästa gång kanske jag får fylla dem med knackkorv istället?
Innan det blir kväll och nattlåthej, hinner vi med en skridskopremiär för W:s del också. Men så släcker de plötsligt lampan! Hmpf, vad är det för sätt? Fast helt kolmörkt blir det inte, gatlamporna är på.
Jag somnar med ungarna, halv nio, helt utschasad. Jag önskar att jag kunde somna för natten såna där gånger, istället för att vakna två eller tre timmar senare. Å andra sidan nojsade twinsen på och ville inte riktigt somna, så det blev lite rörigt.
Det enda jag egentligen inte hann med idag, var datorn, förrän sent på kvällen, men det är ett sundhetstecken.
Nattsudd
Nu sover Sorg och nu sover Skratt
och alla stjärnor sova.
Men jag som vakat så mången natt,
har ingen längtan att sova.Jag måste vänta en stund och se
om inte något ska hända,
om inte någonting stort vill ske
förr’n natten lupit till ända.
[Nils Ferlin 1938, ur Goggles]
Nej. Jag ska inte vaka hela natten. Jag tycker bara den där texten är så talande för den som gillar att nattuggla. Nu ska jag inte det, utan återgå till vila trygg. Som fågeln i sitt näste och allt det där. Jag sätter upp en bild jag tog med mobilen och satte ett filter på. Den hör inte alls hit, den är bara fin på nåt sätt. Det påminner mig också om att jag har snart 2000 bilder i mobilen. Dags att rensa och kanske även dags att ta lite färre bilder. Eller? Nä. Man kan ju alltid radera, det är bra med bilder.
Skidåkarna
Ingen sol var utlovad för idag, men fel hade meteorologerna, tack och lov! Tio krisipiga minusgrader, ganska bra fäste under skidorna, taskig kondis, men det gick framåt.
William skidade för första gången. Han ramlade inte ens, det tyckte jag var riktigt bra gjort. Spåret var jättefint, jag var ovan och fick mjölksyra i armarna efter ungefär fem sekunder. Det är ganska backigt, men väldigt fint, när solen glittrar genom träden och snön gnistrar.
Så särdeles långt kom vi inte, men det är ju inte sträckan som räknas.
Vinterväder
Det blev vinter i Åbo också. Med snö. Det förvånar till och med fyraåringar;
– Mamma, titta! Snön är kvar!
Och det är idealiskt uteväder. Vi gick till motionsstigen, där det är skidspår under vintrarna. Sålunda är det förbjudet att promenera på själva banan, men träningspunkterna kan man använda eller gå genom skogen och åka pulka. Vi har fler än en pulka, men just idag ville William absolut pröva bebispulkan, när tvillingarna somnat (friskluftschock?).
Fördelen med betongförorten är att man har nära till skogen och motionsslingor. Massor av folk hade kommit för att skida. Det var upp till 20 personer i taget som åkte förbi i stora klungor.
Jag blev supersugen på att åka skidor, fast det var något jag hatade av hjärta och själ sedan de där eviga skidtimmarna i grundskolan, då man skulle skida varje jä*la gympadag det fanns snö. Jag var sämst och långsammast och en gång hamnade jag att åka ett extravarv runt den där förhatliga banan, för att jag inte hann tre varv på den tid vi skulle. Trots att de andra hade gått hem. Skulle det hända idag, skulle fallet säkert ”uppmärksammas”, men på den där tiden fick lärarna säga vad de ville.
Jag har i alla fall inte helt tappat skidlusten, det där är ju passé. Man får hyra skidor vid Impivaaras ishall, för fem euro/en euro (vuxen/barn). Det är rätt bra, för oss som inte har skidor eller kan smörja dem själva. William säger att han ”kan redan åka skidor”. Jag hoppas han inte upp direkt, när det verkligen beger sig, för det vore skoj att skida. Jag vet att jag inte är världens mest pedagogiska morsa i det där fallet (har erfarenheter visat).
På tal om morsa. Ibland är jag helt beredd att kasta in handduken och säga att det här inte går. Det handlar inte om att man inte älskar sina barn. Det handlar inte om att man inte vill. Det handlar om att det är så intensivt, så tålamodskrävande och så otroligt enformigt ibland. Vart jag än går, måste jag planera för minst två andra eller ta med dem. Hur sjutton tar man sig genom de här småbarnsåren med tre små skrikhalsar, där ingen av dem äter själv eller klär sig själv (William kaaan inte ibland, hans hand är sååå trött) och jag vet inte vad jag ska säga. Och om man överlever, har man förståndet i behåll?
PS. Tusen tack för kläderna Lena och mamma! Och för duken och allt! 😀 Förutom det, blev lådan en perfekt båt, som William har inrett halva kvällen och morgonen) DS.
Slask!
Nämen blä! Varför kommer det regn och slask när vi hade en så bra vinter på gång?
Nåja, det bästa med att vara liten är i alla fall att man kan tycka det är roligt med en pulka ändå, och inte ännu fattar att tjata om att vi ska gå ut och dra den ändå. ^_^
Isaac drog sig upp till stående igår. Jag hann inte alls med och inte Isaac Ris heller. Han drar sig upp med längs bordet med bara fingrarna och fattar inte varför inte benen kommer med.
När allt bara är vackert
Ikväll frös det på ordentligt och blev glashalt på en gång. Jag körde hem en kompis efter sångövningen och passade på att fotografera lite. Med kalla händer och med stativet hemma, fick jag ändå fram ett par bilder som jag var nöjd med. Det är märkligt vad det kan bli kallt, fast det är ”bara” noll grader. Fukten kröp direkt innanför jackor och kläder, men till och med ån hade hunnit frysa till och kastade iväg stadens skuggor på ett larvigt snyggt sätt.
Vackra, vackra Aura å och Åbo, Och fina, nya Kvarnbron har fått så härlig belysning undertill. Här har vi bott i fyra år nu. Det tar sin tid att bli du med sin stad. Det börjar komma nu.
(sen kommer jag hem och får lägga två mysiga larver, som kryper intill mig i sängen och somnar. Mina fina guldklumpar, jag har har ju allt, när jag har er och familjen. Och det jag inte har, det går att fixa. Fantastisk känsla.)
Mirakelungarna
Jag har funderat lite på hur jag ska göra för att få ungarna att fatta att de ska sova en längre tur på dagen och inte tre små. Nu behöver jag inte fundera längre, för ungarna löste det själva. Så om nån frågar mig hur jag gjorde, så vet jag inte! De små liven vaknade visserligen vid vid halv sjutiden, men efter en mjölkflaska somnade om och flyttade således sin första sovtur, ihop med nattsömnen.
Alla är glada idag! Ungarna och jag kockar i köket. Och storstädar. Jag tar loss alla tre mjukdelar på Brio-stolarna; det är tre lösa dynor per stol. Tvättar och torkar. Brer ut. Det är sånt jag visserligen torka av varje dag tre gånger, men det är lite pilligt att få bort och sätta tillbaka dynorna helt, plus att de blev blötare än vanligt nu. Men så skönt att få dem riktigt rena! Ungarna upptäcker luckan under ungen. De hålls i köket medan jag plockar i och ur disken och de äter snällt sin mat. Vad är det här för barn? 🙂
Huset är dammsuget, diskmaskinen avkalkad och avfettad (eller vad man nu ska kalla det; jag köpte ett medel som man kör i en tom maskin, för att få själva maskinen renare) och allt bara funkar. Vi har kokat en bautagryta med mat, som räcker till nästan tre dagar. Dessutom fick jag ett meddelande av min vän L, som undrade om vi behöver en babypulka med stöd. Jag som just hade funderat på det!
Och ungarna sover två timmar på dagen. De somnar nästan samtidigt och jag tänker att jag bara ska krypa ner en liiiten stund mellan ungarna, för de ser så sjukt gosiga ut. Så somnar vi där i en enda mysmysig hög.
Ikväll börjar körövningarna igen, så jag är gladglad! Mika är också glad, han fick äntligen testa sin julklapp, Icebugsen. Alla är glada!
Kanske är det egentligen så att alla är mirakeldagar, men man märker inte det. Var dag en gåva och varje frisk barn, en ännu större sådan.
