Vinterväder

Det blev vinter i Åbo också. Med snö. Det förvånar till och med fyraåringar;

– Mamma, titta! Snön är kvar!

Och det är idealiskt uteväder. Vi gick till motionsstigen, där det är skidspår under vintrarna. Sålunda är det förbjudet att promenera på själva banan, men träningspunkterna kan man använda eller gå genom skogen och åka pulka. Vi har fler än en pulka, men just idag ville William absolut pröva bebispulkan, när tvillingarna somnat (friskluftschock?).

Fördelen med betongförorten är att man har nära till skogen och motionsslingor. Massor av folk hade kommit för att skida. Det var upp till 20 personer i taget som åkte förbi i stora klungor.

Jag blev supersugen på att åka skidor, fast det var något jag hatade av hjärta och själ sedan de där eviga skidtimmarna i grundskolan, då man skulle skida varje jä*la gympadag det fanns snö. Jag var sämst och långsammast och en gång hamnade jag att åka ett extravarv runt den där förhatliga banan, för att jag inte hann tre varv på den tid vi skulle. Trots att de andra hade gått hem. Skulle det hända idag, skulle fallet säkert ”uppmärksammas”, men på den där tiden fick lärarna säga vad de ville.

Jag har i alla fall inte helt tappat skidlusten, det där är ju passé. Man får hyra skidor vid Impivaaras ishall, för fem euro/en euro (vuxen/barn). Det är rätt bra, för oss som inte har skidor eller kan smörja dem själva. William säger att han ”kan redan åka skidor”. Jag hoppas han inte upp direkt, när det verkligen beger sig, för det vore skoj att skida. Jag vet att jag inte är världens mest pedagogiska morsa i det där fallet (har erfarenheter visat).

På tal om morsa. Ibland är jag helt beredd att kasta in handduken och säga att det här inte går. Det handlar inte om att man inte älskar sina barn. Det handlar inte om att man inte vill. Det handlar om att det är så intensivt, så tålamodskrävande och så otroligt enformigt ibland. Vart jag än går, måste jag planera för minst två andra eller ta med dem. Hur sjutton tar man sig genom de här småbarnsåren med tre små skrikhalsar, där ingen av dem äter själv eller klär sig själv (William kaaan inte ibland, hans hand är sååå trött) och jag vet inte vad jag ska säga. Och om man överlever, har man förståndet i behåll?

PS. Tusen tack för kläderna Lena och mamma! Och för duken och allt! 😀 Förutom det, blev lådan en perfekt båt, som William har inrett halva kvällen och morgonen) DS.