Om gnällbloggande
Jag funderar på det här med bloggande och gnäll. Jag förstår att det inte är så roligt att läsa om gnäll. Å andra sidan, jag tycker inte om att bara läsa om vita kök, de oändliga Aaltovaserna med tulpaner, glada ungar och glada mammor som bakar, fixar och lägger ut recept, medan de orkar med allt. Hur kan man ha vita väggar och mattor och vita barnrum? Ritar aldrig deras barn på väggar eller vill limma klistermärken där? Ska man hela tiden säga nej, nej och aldrig låtar ungarna leka? Ska man ha vita dukar och blommor och fina ljus på borden, och hur får man ungarna att låta bli dem?
Ibland vill jag kräkas på den där perfektionismen. Inte på nån enskild blogg, inte på nån enskild sak, utan på att man förvänta ha råd med en massa. Man ska ha lyxigt stora TVn, dyra designprylar, snygga barnkläder, helst genuskorrekta. Man ska ha fina badtunnor och rykande grillar på somrarna och alltid orka gå till stranden, så fort solen skiner. Man ska resa med sina barn och absolut aldrig gå nånstans själv. Jag pratar om egen tid för att äta och gå på toa och folk, som sover en helt natt utan avbrott, tycker att jag ”klagar om att jag aldrig får fritid”. Det är lätt att säga då. Min fritid och mina krav är inte så höga som ni kanske tror.
Men det här med prylar och känslor. Man ska ha pengar som gräs och ändå tid för sina barn. Hur går det ihop? Och jag vill verkligen älska varje sekunde här hemma med ungarna, för jag tycker de är det finaste jag nånsin fått i livet.
Men det går inte riktigt alltid som jag vill. Jag är mest hemma på dagarna, jag har händerna fulla med bebisar, jag hinner inte alltid skriva så fina inlägg som jag kanske önskar. Det här är en blogg, en vardagsblogg, ”senaste bebbelskvallret” med känslor som går upp och ner. Min ventil, min dagbok. Om man inte gillar en blogg, varför fortsätter man då läsa? Eller låta bli att säga nåt. Jag skriver för att jag tycker det är kul. Innan bloggen skrev jag också, dagbok i elva år, och det såg ingen. Det var ändå givande.
Och om jag postar en ynka bild på Facebook är det plötsligt 50 som gillar, men inlägg som pekar neråt i bloggen, så orkar folk gnälla? Det säger mer om den som kommenterar, än om mig. Däremot är det rent ut sagt ledsamt.
Och ibland vill jag skjuta rygg och väsa och göra precis tvärtemot allt det här duktiga mamma-livet. Köpa all mat färdigt, till och med gröten.
You can’t please everyone, so you have to please yourself.
Men nu tänker jag inte orera mer om detta. Jag ska se på House och njuta av kvällen och hoppas att natten blir lugn. I natt hade jag två, små varma fötter mot min arm hela natten. Det var Miljas mjuka fossingar. Det var faktiskt riktigt mysigt och jag kunde sova bra ändå. Sen hoppas jag att mina tics avtar, för nu är de på uppgång sådär allmänt hela tiden, men det är nåt jag inte orkar prata om, de finns bara där. Jag vet att de kommer och går.
Idag hade vi rådgivning och äggpremiär. Vi glömde rådgivningskorten där, hur ofta händer det? 😛 Milja är 73 cm i alla fall och Isaac 74. Hon väger 8,2, han 9,2. Fast ändå känns Isaac lite tyngre att bära, som som han vägde mer än ett kilo mer. Kanske han bara är lite med chill, som han alltid har varit. Fart på har de båda två. Fast det där med att tvillingar har bättre tålamod för att de lär sig att vänta, det tror jag inte alls på. Och äggen? Ja, jag har väntat med att ge ägg. För att de kan ge allergi, fast jag inte har nån orsak att tro det. Det gjorde de inte. Underbart!
Brev till mormor, #2
Hej mommo!
Hur har du det i din himmel? Svävar du runt på ditt moln med guldkant utan värk? Jag hoppas det. Jag kom att tänka på dig ikväll när jag stod framför enorma klädhögar. Du var så noga med allt, bland annat kläder. Du och mamma lärde mig stryka skjortor. Ni lärde mig vika lakan och du var noga med att sömmen skulle komma på innersidan, man ska vika påslakan och underlakan olika. Jag tänker bara meddela att jag kan göra sådär som du, men att jag slarvar. Och du ska inte vara orolig för det.
Det är bra att vara noggrann, det är inget fel på att stryka alla sina kläder, även näsdukar, som du gjorde, men jag orkar tyvärr inte. Du förstår, jag är hellre med min familj, tittar på tv eller stickar nåt skoj, än att slita strykjärnet. Och jag har förstått att alla gör på sitt sätt, som det passar dem bäst. Och ja, jag måste medge att jag är lite lat på den fronten.
Men du skulle se dina barnbarnsbarn! De lever och frodas. Tänk, jag fick tvillingar och de har lite lockigt hår, precis som du. Visste du att William heter Sidney i mellannamn, precis som moffa. Jag tycker det är så fint med alla gamla namn. Du skulle säkert slå ifrån dig och tycka att alla är gammaldags, med alla Estrar och Astridar som kommer tillbaka.
Jag tänker på dig, fast det är många år sen nu. Jag saknar dig. Det är så mycket jag skulle vilja visa dig. Det skiljer nästan exakt hundra år på din och tvillingarnas födelsedag, kan du tänka dig? Ja, det är bara en månads skillnad! Är det inte coolt? Och jag skulle vilja visa dig allt som jag stickar, det skulle du ha tyckt om. Jag skulle vilja visa dig saker jag skriver, för det tyckte du också om. Du skulle se din dotter, vet du hur mycket fint hon väver? Det är helt otroligt! Ja, säkert skulle du ha haft en massa åsikter, som man har som mamma, men du skulle ha varit stolt! Och hur många tal, verser, farser och annat, skalderade du inte med Marthaföreningen och allt du var med i? Jag har läst en del. Du borde ha haft en blogg!
Jag skulle vilja förklara lite med för J-syrran och L-syrran hurudan du var. Vilja visa din kärlek. Men kanske skulle den ha varit för svår att se, genom all smärta och reumatism. Du kan kanske säga hej till dem i nån liten dröm?
Jag tänkte bara säga hej, egentligen. Och säga att du fattas mig. Kan du hälsa de där uppe att de väntar väldigt länge än, med att ta min mamma också, för henne behöver jag sällsynt mycket. Jag drömde härom natten att någon fann henne livlös, som när man sover, och jag grät och grät. Jag vet inte varför, det var nog bara en dålig dröm. Det var inte roligt.
Okej, det var allt för den här gången. Vi syns!
PS. Jo, förresten, jag har en sång åt dig. Kram. DS.
http://www.youtube.com/watch?v=Hx4RsCfL_fA
[Sarah McLachlan – Angel]
PPS. Det sägs att jag liknar dig. Jag håller på att få dina kinder och ditt avlånga ansikte. Jag tycker du var snygg. Och du var med i en kalender i år, tänk det, det var coolt. Vi minns dig. Du lever genom oss, jag lovar. Men tyvärr kunde jag inte lova att sätta ner den där blomman på din grav. Kanske det går bra med en blogg? DDS.
Inte utan min dotter, del II
Egentligen är jag trött och frustrerad på de här tornadona som bara har gråtit idag. Och hela natten. När jag äntligen just hade somnat, var det nån av dem som grät. Inte ens i stora sängen var det bra. Nappar fastnade i mitt hår eller små, varma händer. Jag fick hela tiden hålla Isaac, för att han inte skulle rulla över Milja eller kicka henne i ansiktet.
Dagen fortsatte som en gråtig dag. En riktigt ledsen dag. Jag snorar, bebblorna snorar. Jag byter en riktigt läskig bajsblöja på Milja och precis då hasar Isaac sig fram till golvsilen och hittar en del av mitt hår, äckligt och kletigt i silen.
– Blä, nej, aj aj, kakko, säger jag med en halvnaken Isaac på ena armen och hoppas att han inte kissar på sin syrra.
Sen var det tvärtom, att Milja lyckades hitta några hår (fast jag hade rensat silen) när jag bytte på Isaac. Efter det stack hon iväg och jag måste ju byta färdigt på Isaac. Jag var rädd att hon skulle välta nåt, för helt babysäker är inte vår lägenheten. Hon störtgrät, för hon hade hittat dammsugaren. Den var läskig, fast den var avstängd. Och stackars små huvuden, ungarna har ramlat och slagit i dem lite här och där. Jag hinner inte riktigt med.
Men det går ju inte att vara arg på de här små liven. De är ju för söta. Milja tror att alla saker är mössor. Hon provar snören, kläder, kameraremmar, tomteluvor och är bara för bedårande. Jag och Milja läser ”Knacka på” och Milja knackar med hela handen. Bara vi slipper den här förkylningen, sover de kanske bättre igen. Det är tungt med två, men det går bättre när man sover – och får mat och kaffe.
Vi gick en sväng till affären och köpte yoghurt och mazariner. Det var rätt trevligt att komma ut och ungarna slocknade direkt. Och vaknade såklart så fort vi var hemma. 😉
Gröna vinsten
Bebblorna är tio månader gamla idag. Hurra, hurra!
Jag och Mika funderade på sommaren och även vad vi hade gjort förra sommaren. Jag fick blackout. Vad gjorde vi förra sommaren? Var jag gravid då? Nej just det, det är ju William som är född i augusti. Vi hade ju bebblorna också! Var William hemma från dagis? Ja, det är klart, och vi var till Österbotten alla fem. Hur kan man glömma sånt där? Det stod helt still i huvudet.
På sätt och vis går tiden snabbt, å andra sidan står allt stilla och jag tycker att den ena dagen är den andra lik. Ju längre man är hemma, desto fler saker skjuter man upp. ”För man kan ju göra det imorgon”. Det är hemskt, man blir en slappis! Å andra sidan har vi två filurer som ser till att vi inte slappar alltför mycket. Och att vi inte får sova för länge heller.
Vi fick i alla fall en väldigt skön paus, en kväll och en natt utan barn. Stålfarmor och -farfar tog hand om ungarna och vi sov som stockar intill lunchtid. Tack för det, den bästa gåvan man kan ge en människa är en god natts sömn.
Hbl.fi
Ikväll följde vi med presidentvalet och kunde konstatera att det visserligen var Sauli Niinistö som kammade hem flest röster, men det var Pekka Haavisto som stod för dramatiken. Och det är det man minns. Go green, säger jag bara! 🙂
I nyheterna beklagade man sig över den låga röstningsprocenten. Men come on, 70 procent är inte fy skam. Däremot noterade jag att endast 50 procent av Ålands invånare hade röstat. Det kände beklämmande. Åland har ju självstyre, men borde man inte vara med och tycka ändå? Det tycker jag, trots alla undantag de har.
Dagens valpropagande hittade jag på ett av grannhusen. 😀
En bildlördag
Storebrors rum är så intressant att man inte alltid får vara där. Men ibland, då lånar man och får låna nästan vad som helst.
När Isaac blir riktigt ivrig, glömmer han bort att sätta ner händerna och viftar bara som en tok och kommer varken framåt eller bakåt. Och på tal om nåt annat: Ibland undrar jag hur det kommer sig att han har så mycket hår. Hans lugg är redan för lång och jag har klippt hans hår två gånger.
Ett par favoritsidor ur favoritböckerna. Speciellt det där med ”potatis är gratis”. Kanske är det kul för att det rimmar så lustigt?
Jag läste ABCD-boken en gång och kvällen efter frågade William (utan att vi tagit fram boken) varför D drack upp all citronsaft. Ibland blir han helt gråtfärdig över såna där saker – och saker som att jag nån gång bott ensam, i Sverige. Då försöker jag trösta, eftersom jag inte tycker det är lika hemskt med ensamhet, som han upplever just nu. Och om citronsaften sa William, tröstande till sig själv:
– C har säkert gjort ny saft ikväll, mamma!
– Ja, absolut, sa jag, och då räcker det till båda.
Små killar, stort hjärta. Och han hugger inte ner mig, som det ser ut på bilden. 🙂
Och så åkte vi lite bil. Miljixen somnade.
Mamsen och pappsen äter tapas. Jag vet inte hur länge det är, sedan vi har ätit ute på restaurang. Det kändes helt otroligt att kunna gå dit och sätta sig, i lugn och ro. Speciellt då det var halv fyra på lördag eftermiddag. Lugnt och skönt.
Vi gick lite på stan och kollade på satirbilder av presidentkandidater, kollade på kläder. Jag kollade på folk och allt. Allt sånt som jag annars inte hinner se. Och så blev det smygstart med fastlagsbulle och kaffe – hemma!
Hello snow, säger vi och tycker det är bra att det snöar mera, medan kvällen går mot natt.
Dagens bildredigeringstips: Picnik flyttar till Google+ och blir därmed gratis, fram till april. Även Premiumfunktionerna. Fast det gick trögt idag, jag håller mig till PS.
Tvillingliv, en fredag
När jag själv äter lunch, brukar jag låta twinsen sitta vid bordet och knapra på knäckebröd eller äta smulor, som jag ger medan jag äter. Men just idag ville jag inte ha dem där igen. Jag hade just torkat bord, golv, bebblor och stolar, så jag tänkte att det kanske skulle vara lite rent tills nästa drabbning. En av tre klara, liksom. Då blir det såhär istället. De sitter och prata grottmänniskospråk med mig och drar mig i byxbenen och tigger bröd. Fast de hålls ju i köket (för det mesta). 🙂
Nu har det börjat dras i lådor och små, små fingrar kommer lätt i kläm. Och om ungarna försvinner, är det i Williams rum man ska leta. Eller vid hans dörr, där de båda står och petar på klistermärken eller träbokstäver. När man tilltalar dem, rycker de till, som om de gjort nåt illa och ser jätteoskyldiga ut.
Det värsta med den här åldern är att ungarna inte är rädda för nåt. Issac kryper upp på lådor och kastar sig hals över huvud nerför kanten. Detsamma gäller i stora sängen. Han vill ju bara ner.
En av de mesta fantastiska sakerna med samma ålder, är att se hur mycket de lär sig. Att de svarar på tilltal eller saker man ber om. Jag frågar Milja om hon kan ”vara gulla med” saker och då sätter hon handen eller saken till kinden. Jag tycker det är så oerhört sött så man bara smälter!
Sen är det upp och ut på nya äventyr igen! Det är mycket i världen som är oupptäckt.
Själv tycker jag att jag saknar ett par armar och en famn. Kanske jag borde klona mig på en gång?
Lycka är
Lycka är:
* snöfall!
* att ungarna inte är allergiska mot nån mat, vad vi vet. Att inte behöva läsa innehållet på alla varor eller fruktburkar; innehåller de äpple, ananas, persika, jordgubbar?
* små, rena kläder på tork
* att veta att kläderna antagligen skulle se bättre ut om jag strök dem, men att jag kan leva med att de är ostrukna.
* att få en massa pussar av sina söta barn
* att kunna dricka kaffe
* musik!
* att inte ha tics utan energi!
* att veta att jag får en stund bara med William på kvällen
* rosa tulpaner och ett väldigt orangt (oranget?) garn
Morgonmys
Denna otroligt vackra och snörika morgon, kokar vi grönsaksgryta i stora lass. Hurra för torkad dill och Herbamare utan salt. Dillen har varit i flitig användning. Ikväll har jag lovat W en prinskorvsoppa, sen blir det stekt gös åt de små och kanske stora. Fast jag vet ännu inte vad man krydda gös med så det blir gott. Kan man steka i lite, lite smör, eller är det för salt? Twinsen har ju fått smaka pyttelite salt i maten.
Just nu far de omkring på golvet dom små maskar, söta små maskar! Jag grävde just ut en metallklämma (en sån för brödpåsar) ur Isaacs mun. Annars är han lycklig över brödsmulor jag missat. Han petar mig på tårna och säger ooooj, oooj. 🙂 Milja är en solstråle som låter mig veta, om jag negligerar henne!
Ha en bra dag! Idag är jag extra tacksam för min härliga familj. Av ingen särskild orsak utan bara för att alla finns! ❤
En onsdag i januari
Jag säger som en kompis på fejjan; nu borde man trycka på stoppknappen; vädret är helt underbart, tre minusgrader. Fast jag tar gärna emot mer snö. I köket har håller ett knippe rosa tulpaner på att slå ut och kylen är fylld med mat (tusen tack, Merja!). Jag överlevde dagens shoppingresa, som av nån anledning blev hundra gånger tyngre än den borde ha varit. Jag fattar inte om det är tröttheten eller lågt blodsocker eller nån slags stress som gör att jag har så ini vassen med tics. Man blir trött, andfådd, får hjärtklappningar och gråter när det äntligen är över. Blä för tics-skov, man känner inte sig normal, men jag överlevde ju!
Isaac och Milja har varit hur gulliga som helst. Hälsningar från pottkanten! Fast Isaac vill luta som framåt, men den påföljd att han ramlar av potteländet. Jag höll på att tvätta Milja när jag fångade upp honom med ena benet. Och den där röda hyllan, den blev snabbt rensad idag, kan jag tala om. Nu skulle jag bara behöva ett skåp på väggen där man kan sätta alla de där sakerna man hela tiden använder. Såna gånger ogillar jag våra betongväggar.
Så fort brorsan var borta tyckte Milja, som älskar att stapla och rada upp saker, att pottan var en utomordenlig låda. Tänk, nån hade satt en så behändig grej åt henne, just här, på lagom höjd.
Mycket kramar och pussar blev det idag! Eller ja, väldigt ofta, faktiskt. Visst är det jobbigt ibland, men de är så söta, de små liven, så man smälter! Och Isaac var ganska glad idag, trots att han hade feber inatt och snorade. Förresten; notera mina babyfjun till pannlugg. Det är gravidhåret som växer ut igen. Pannludd vore kanske en mer korrekt benämning.
Kvällen avrundades med en givande sångövning. Jag är en kulturfadder! Vår kör är fadder åt servicehuset Wilén. Det betyder bland annat att vi uppträder där ett par gånger per år.
På vägen funderar jag på det här med tre filer som alla svänger åt vänster. Ska man blinka då? Jag blir i alla fall förvirrad när folk börjar blinka, redan innan de närmar sig ljusen. För man tror ju att de ska byta fil.
En stadsbild, nära TYKS. Det är så fint med allt det orangea och lila om kvällarna.
Jag måste passa på att jag göra lite reklam för Citymarkets ”Arjen säästöjä”. Man får två valfria (stora) blöjpaket för 19 euro. Passa på att hamstra. De har också en del burkmat (t.ex. 4 fruktpuréburkar för 1 euro) och annat skoj, i hela butiken.
