Skip to content

Om gnällbloggande

24 januari, 2012

Jag funderar på det här med bloggande och gnäll. Jag förstår att det inte är så roligt att läsa om gnäll. Å andra sidan, jag tycker inte om att bara läsa om vita kök, de oändliga Aaltovaserna med tulpaner, glada ungar och glada mammor som bakar, fixar och lägger ut recept, medan de orkar med allt. Hur kan man ha vita väggar och mattor och vita barnrum? Ritar aldrig deras barn på väggar eller vill limma klistermärken där? Ska man hela tiden säga nej, nej och aldrig låtar ungarna leka? Ska man ha vita dukar och blommor och fina ljus på borden, och hur får man ungarna att låta bli dem?

Ibland vill jag kräkas på den där perfektionismen. Inte på nån enskild blogg, inte på nån enskild sak, utan på att man förvänta ha råd med en massa. Man ska ha lyxigt stora TVn, dyra designprylar, snygga barnkläder, helst genuskorrekta. Man ska ha fina badtunnor och rykande grillar på somrarna och alltid orka gå till stranden, så fort solen skiner. Man ska resa med sina barn och absolut aldrig gå nånstans själv. Jag pratar om egen tid för att äta och gå på toa och folk, som sover en helt natt utan avbrott, tycker att jag ”klagar om att jag aldrig får fritid”. Det är lätt att säga då. Min fritid och mina krav är inte så höga som ni kanske tror.

Men det här med prylar och känslor. Man ska ha pengar som gräs och ändå tid för sina barn. Hur går det ihop? Och jag vill verkligen älska varje sekunde här hemma med ungarna, för jag tycker de är det finaste jag nånsin fått i livet.

Men det går inte riktigt alltid som jag vill. Jag är mest hemma på dagarna, jag har händerna fulla med bebisar, jag hinner inte alltid skriva så fina inlägg som jag kanske önskar. Det här är en blogg, en vardagsblogg, ”senaste bebbelskvallret” med känslor som går upp och ner. Min ventil, min dagbok. Om man inte gillar en blogg, varför fortsätter man då läsa? Eller låta bli att säga nåt. Jag skriver för att jag tycker det är kul. Innan bloggen skrev jag också, dagbok i elva år, och det såg ingen. Det var ändå givande.

Och om jag postar en ynka bild på Facebook är det plötsligt 50 som gillar, men inlägg som pekar neråt i bloggen, så orkar folk gnälla? Det säger mer om den som kommenterar, än om mig. Däremot är det rent ut sagt ledsamt.

Och ibland vill jag skjuta rygg och väsa och göra precis tvärtemot allt det här duktiga mamma-livet. Köpa all mat färdigt, till och med gröten.

You can’t please everyone, so you have to please yourself.

Men nu tänker jag inte orera mer om detta. Jag ska se på House och njuta av kvällen och hoppas att natten blir lugn. I natt hade jag två, små varma fötter mot min arm hela natten. Det var Miljas mjuka fossingar. Det var faktiskt riktigt mysigt och jag kunde sova bra ändå. Sen hoppas jag att mina tics avtar, för nu är de på uppgång sådär allmänt hela tiden, men det är nåt jag inte orkar prata om, de finns bara där. Jag vet att de kommer och går.

Idag hade vi rådgivning och äggpremiär. Vi glömde rådgivningskorten där, hur ofta händer det? 😛 Milja är 73 cm i alla fall och Isaac 74. Hon väger 8,2, han 9,2. Fast ändå känns Isaac lite tyngre att bära, som som han vägde mer än ett kilo mer. Kanske han bara är lite med chill, som han alltid har varit. Fart på har de båda två. Fast det där med att tvillingar har bättre tålamod för att de lär sig att vänta, det tror jag inte alls på. Och äggen? Ja, jag har väntat med att ge ägg. För att de kan ge allergi, fast jag inte har nån orsak att tro det. Det gjorde de inte. Underbart!

Annonser
8 kommentarer leave one →
  1. 24 januari, 2012 08:54

    Klockrent, håller med om det du skriver om ”allt ska vara (verka) perfeeeekt! Jag som knappt orkar blogga längre, tvätten ligger i hög och idag satt jag in tvätt o pulver o tänkte att jag vrider igång när jag kommer hem. sen när jag kom hem tänkte jag att nu ska jag hänga tvätten. OCH jag som inte ens tvättat den än hahaha. Jag va helt på det med att jag bykte den som jag brukade, fast jag visste att jag medvetet inte startade direkt denna gång.

    • 24 januari, 2012 10:17

      Så blir det ju ibland. Alla har sina svagheter, eller så glömmer man, helt enkelt. Man behöver inte skriva om allt som är dåligt, verkligen inte, det är inte det jag menade, utan det kan vara detaljer. Jag tycker inte om att sätta ut bilder, som vissa gör (även på FB) av ungar som är helt nedkletade i glass eller choklad och det ser ut som bajs, eller nån som satte en tröja som var nerbajsad. Tack, men då räcker det i så fall med ord. Men det ska finnas en möjlighet till att ventilera och prata om saker. Speciellt för de som kanske inte träffar en massa folk och har ett jobb att gå tillbaka till.

  2. 24 januari, 2012 09:15

    Instämmer helt och hållet. Man får ju dille på alla krav som ställs på en i dagens läge: Man ska äta ekologiskt, laga all mat själv, skippa alla e-koder, allt godis, ungarna får knappt titta på tv, dom ska ha svindyra halare, man skall orka vara ute minst 2ggr/dag, nyaste bilstolarna är nästan ett krav, man skall ha stora nya designerhus med dyra tavlor och lampor osv.. Så skönt att läsa din blogg där allt känns så äkta, för så är ju småbarnslivet som en berg och dalbana, upp och ner. Så är det nog för alla även om vissa bara väljer att publicera det bästa och kreativaste dom har och gör. Min blogg är ganska ny men tanken med den är som en dagbok, där jag skriver ner sånt som faller mig in, helt oförskönat dessutom. Både med och motgångar.

  3. 24 januari, 2012 10:15

    🙂
    Det är egentligen inte i bloggar, utan mest på Facebook som det där utopiska får härja fritt. Visst, jag publicerar inte hellre när jag känner mig nere eller är arg, men det har ingen plats där. Vissa saker skriver jag i bloggen, sånt som jag antingen bara känner för att skriva om eller som andra kan ha nån nytta av. Sen skriver jag ju för skojs skull också. Och för att det är jobbigt. Och underbart, samtidigt. Varsågod, säger jag till ungarna, om de vill läsa detta i framtiden. Jag älskar er med än livet självt, men det betyder inte att allt är lätt.

  4. 25 januari, 2012 06:53

    I hear you! och jag är med dej på varje punkt. Jag är jätteglad att jag hittade dej i bloggsfären för några år sedan och jag är ännu gladare att du är så stark och fin, att du är dej själv fullt ut. Du är äkta och jag tycker mycket om att få ta del av allt vad det innebär. Fortsätt skriv, fortsätt tyck och fortsätt vara precis som du är. Kram Bitte!

  5. 25 januari, 2012 07:34

    Bra rutet!
    Ett kilo i skillnad känns faktiskt mer än man tror. Nu är Annéa till och med 2 kg tyngre och det känns som ett ton 🙂
    Kram till dig, som skriver helt UNDERBARA blogginlägg, både de soliga och de gnälliga. Så det så!

  6. 25 januari, 2012 11:49

    Vardagsbloggarna är de bästa bloggarna! Klart man får gnälla, det gör jag oxå. Tycker att den som inte gillar det, kan läsa nån annan blogg istället, kanske en Perfect Housewife -blogg då 🙂

  7. 25 januari, 2012 04:11

    Ja, jag förstår inte heller hur så många hemmamammor har RÅD att köpa dyra märkeskläder till sina barn och själva alltid vara tiptop… Mycket hellre läser jag om andras ”elände”, där man kan känna igen sig..hihi.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: