Om gnällbloggande

Jag funderar på det här med bloggande och gnäll. Jag förstår att det inte är så roligt att läsa om gnäll. Å andra sidan, jag tycker inte om att bara läsa om vita kök, de oändliga Aaltovaserna med tulpaner, glada ungar och glada mammor som bakar, fixar och lägger ut recept, medan de orkar med allt. Hur kan man ha vita väggar och mattor och vita barnrum? Ritar aldrig deras barn på väggar eller vill limma klistermärken där? Ska man hela tiden säga nej, nej och aldrig låtar ungarna leka? Ska man ha vita dukar och blommor och fina ljus på borden, och hur får man ungarna att låta bli dem?

Ibland vill jag kräkas på den där perfektionismen. Inte på nån enskild blogg, inte på nån enskild sak, utan på att man förvänta ha råd med en massa. Man ska ha lyxigt stora TVn, dyra designprylar, snygga barnkläder, helst genuskorrekta. Man ska ha fina badtunnor och rykande grillar på somrarna och alltid orka gå till stranden, så fort solen skiner. Man ska resa med sina barn och absolut aldrig gå nånstans själv. Jag pratar om egen tid för att äta och gå på toa och folk, som sover en helt natt utan avbrott, tycker att jag ”klagar om att jag aldrig får fritid”. Det är lätt att säga då. Min fritid och mina krav är inte så höga som ni kanske tror.

Men det här med prylar och känslor. Man ska ha pengar som gräs och ändå tid för sina barn. Hur går det ihop? Och jag vill verkligen älska varje sekunde här hemma med ungarna, för jag tycker de är det finaste jag nånsin fått i livet.

Men det går inte riktigt alltid som jag vill. Jag är mest hemma på dagarna, jag har händerna fulla med bebisar, jag hinner inte alltid skriva så fina inlägg som jag kanske önskar. Det här är en blogg, en vardagsblogg, ”senaste bebbelskvallret” med känslor som går upp och ner. Min ventil, min dagbok. Om man inte gillar en blogg, varför fortsätter man då läsa? Eller låta bli att säga nåt. Jag skriver för att jag tycker det är kul. Innan bloggen skrev jag också, dagbok i elva år, och det såg ingen. Det var ändå givande.

Och om jag postar en ynka bild på Facebook är det plötsligt 50 som gillar, men inlägg som pekar neråt i bloggen, så orkar folk gnälla? Det säger mer om den som kommenterar, än om mig. Däremot är det rent ut sagt ledsamt.

Och ibland vill jag skjuta rygg och väsa och göra precis tvärtemot allt det här duktiga mamma-livet. Köpa all mat färdigt, till och med gröten.

You can’t please everyone, so you have to please yourself.

Men nu tänker jag inte orera mer om detta. Jag ska se på House och njuta av kvällen och hoppas att natten blir lugn. I natt hade jag två, små varma fötter mot min arm hela natten. Det var Miljas mjuka fossingar. Det var faktiskt riktigt mysigt och jag kunde sova bra ändå. Sen hoppas jag att mina tics avtar, för nu är de på uppgång sådär allmänt hela tiden, men det är nåt jag inte orkar prata om, de finns bara där. Jag vet att de kommer och går.

Idag hade vi rådgivning och äggpremiär. Vi glömde rådgivningskorten där, hur ofta händer det? 😛 Milja är 73 cm i alla fall och Isaac 74. Hon väger 8,2, han 9,2. Fast ändå känns Isaac lite tyngre att bära, som som han vägde mer än ett kilo mer. Kanske han bara är lite med chill, som han alltid har varit. Fart på har de båda två. Fast det där med att tvillingar har bättre tålamod för att de lär sig att vänta, det tror jag inte alls på. Och äggen? Ja, jag har väntat med att ge ägg. För att de kan ge allergi, fast jag inte har nån orsak att tro det. Det gjorde de inte. Underbart!