Tvillingliv, en fredag

När jag själv äter lunch, brukar jag låta twinsen sitta vid bordet och knapra på knäckebröd eller äta smulor, som jag ger medan jag äter. Men just idag ville jag inte ha dem där igen. Jag hade just torkat bord, golv, bebblor och stolar, så jag tänkte att det kanske skulle vara lite rent tills nästa drabbning. En av tre klara, liksom. Då blir det såhär istället. De sitter och prata grottmänniskospråk med mig och drar mig i byxbenen och tigger bröd. Fast de hålls ju i köket (för det mesta). 🙂

Nu har det börjat dras i lådor och små, små fingrar kommer lätt i kläm. Och om ungarna försvinner, är det i Williams rum man ska leta. Eller vid hans dörr, där de båda står och petar på klistermärken eller träbokstäver. När man tilltalar dem, rycker de till, som om de gjort nåt illa och ser jätteoskyldiga ut.

Det värsta med den här åldern är att ungarna inte är rädda för nåt. Issac kryper upp på lådor och kastar sig hals över huvud nerför kanten. Detsamma gäller i stora sängen. Han vill ju bara ner.

En av de mesta fantastiska sakerna med samma ålder, är att se hur mycket de lär sig. Att de svarar på tilltal eller saker man ber om. Jag frågar Milja om hon kan ”vara gulla med” saker och då sätter hon handen eller saken till kinden. Jag tycker det är så oerhört sött så man bara smälter!

Sen är det upp och ut på nya äventyr igen! Det är mycket i världen som är oupptäckt.

Själv tycker jag att jag saknar ett par armar och en famn. Kanske jag borde klona mig på en gång?