Kall januari
Man kan vara lika gamla, men ändå så olika. Idag gav jag vanlig banan åt tvillingarna, till efterrätt. Milja tyckte det var superroligt att tugga själv, men Isaac satte banan i halsen. Han har ju bara två tänder. Även om han biter mig hårt i näsan och tårna, är det inte samma sak som när syrran biter med sina sju tänder.
Idag var det riktigt kallt, till och med för att vara Åbo. -17° är nästan lika kallt som i en frysbox. Kanske det var tråkigt för ungarna att stanna inne, kanske var det därför de blev så ledsna på eftermiddagen. Det är klart det är trist att bara vara inne, även när man är liten. Eller så var det för att de fastnade under köksstolarna, i jakt på roliga saker under bordet.
Hakjackan
Vi prövade nya haklapps-kläder idag. Jag visste inte ens att jag hade såna där, jag hade köpt dem innan twinsen föddes och stoppat undan. För några dar sedan plockade jag bort och fram lite kläder och då hittade jag dem. Jag hittade också haklapparna som kom i moderskapsförpackningen, men de var riktigt dåliga! Jag har annars tyckt att lådan är nåt av det bästa man kan få, speciellt då vi inte fick nåt åt William. Men haklapparna var för stora och kunde inte alls spännas runt nacken. Okej, det ska ju inte vara superspänt, men det ska inte ramla ner mat under hakan, för att det blir ”hål” där.
Milja höll på att skratta som en tok åt sin bror, som inte var nöjd med plagget. Både kuned förresten redan ta av sig jackorna, de kändes lite jobbiga. Eller så är ungarna för små ännu. Det är första gången (som jag hört) att Milja skrattar sådär hjärtligt, så hon börjar hicka, åt sin bror (inte William för honom skrattar och skränar hon med ofta).
Vi brukar förresten inte kalla Isaac och Milja för store- eller lillebror. Visst, de kommer att göra det när de blir större; ”haha, jag är en minut äldre än dig” kan Isaac säga. Men jag kommer inte att uppmuntra dem att göra så. De är tvillingsyskon och de är lika gamla.
Den lilla boken ”Knacka på”, läser vi dagligen. Ibland sitter twinsen helt stilla, ibland klappar Milja i boken eller så vill de dra i den, men de lyssnar faktiskt också. Ganska otroligt, när de är så små. Jag började läsa seriöst åt William när han var ett och ett halvt och det har vi fortsatt med varje kväll. Lässtund är mysigt!
Bra och dåligt
Dagens hurra!:
– Att man kan tvätta, föna och hinna fläta håret lite snabbt, fast tvillingarna är vakna. För det mesta brukar jag fixa sånt när de somnat på kvällen, men ibland glömmer jag. Men det här gick ju riktigt bra.
Dagens aoch:
– Rotfyllning och panikattack (för att jag stressade, var lite sen, höll på att inte hitta parkering, var rädd som tusan och inte kunde ha tics och för att tandläkarna putsade och sköljde i tanden efter två bedövningar och ändå gjorde det ont som sjutton. Varför tål jag så mycket bedövning?), men jag överlevde. Hoppas det onda är borta nu då, för de kunde inte förstå varför det gjorde ont när de sköljde, men inte när de använde nålarna/rasparna. Det tog mig över ett år att komma till det här beslutet, att komma mig till tandläkaren igen, att våga, men jag är glad för det. Jag skämdes för min tandläkarskräck, för mina tics, för min ångest, men jag en sten föll från mitt hjärta efter idag i alla fall.
Det är så läskigt när man blir bedövad upp till ögat och ner till halsen och inuti halsen och jag får panik och tror att jag inte kan andas eller svälja. Jag vet ju att det ”bara” är att andas och ta det lugnt. Det är av den här orsaken jag är petnoga med att inte slicka på saker/bestick som ungarna använder, eller dricka ur samma glas. Förr trodde man att karies eller benägenhet att få tandsten sitter i generna, men det stämmer inte. Bakterierna överförs från vuxnas till barns mun. Egna bestick, egen tallrik!
— tillägg–
Fick veta av en kompis som studerar till tandläkare, att det kan vara svårt att få bedövningen att ta, för att pH-värdet i inflammerad vävnad kan ändras och att förgreningar av nerven kan gömma sig i tanden. Och att det är svårt med smärtfri vård om nerven är skadad. Intressant, mycket! Får mig att längta till utbildningen igen. 😀 Och nu är jag glad igen och panikkänslorna borta, trots att jag måste borra upp den där tanden igen om ett par veckor. Vissa perioder är det svårare att hålla bort tics. Då får man panik eller ångest lättare och tydligen är det så just nu. Men allt går, allt går, banne mig.
När jag berättade för William om att jag fått två sprutor och fixat en tand, sa han bara:
– Varför drog du inte ut den bara?
Smart kille.
En Williamsöndag
Jag känner ofta att jag försummar William, för att de två små tar så mycket tid. Men inte idag! Idag blev det en riktig storebrordag.
Vi bygger koja och tågbana. Twinsen jublar (om de kunde) för att de får vara i storebrors rum och dra runt saker. Man ser på dem när de blir jätteglada, för de får en sån fart!
Den genuskorrekta tjejen (eller inte, haha!) skruvar grävmaskiner.
Jag hittade ett jättebra recept på bananmuffins. Man kan printa det med en massa bilder, så att de som inte läser, ändå förstår vad man ska göra. Jag satte förresten ett kryddmått kardemumma, istället för kanelen.
Twinsen var bara allmänt söta.
Speciellt när man får smaka muffins av brorsan.
En av höjdpunkterna på söndagarna är Liikunnan Ihmemaa, som ordnas på olika plats runtom i Åbo. Det brukar vara faffa och Wilis grej, men idag var det vi tjejer (fammo och jag) som var med. Jag vet inte vem som hade mest roligt, William eller jag. Det är hit (en del av) våra skattepengar går, då ska man passa på att utnyttja det.
Det är inte alltid jag kan leka lite våldsammare med William, brottas, hoppa och busa, utan att man river ner nåt. Men här går det bra! Och nu förstår jag varför han brukar säga att han är så trött i benen. 😀
– Du kollar väl, mamma?
Himlen ser ut som havet, en vacker sommardag. Twinsen sov helt okej inatt och vi hoppas på en likadan natt inatt.
En badhälsning
Linn solar och badar utanför Afrikas kust och vi är lite avis. Men bara lite. Vi badar hemma, fast utan sand. Den hoppades jag ju skulle frysa fast i höstas och länge väntade vi innan den äntligen stannade ute. 😉
De här två busmonstren börjar fatta att man kan göra annat i badet än att stänka på varandra (nej, jag menar inte prutta). När vi hade badat ett tag, hittade Milja en rolig mugg, som man kunde dricka ur och vi avslutade badet ganska snabbt efter det.
Det enda tråkiga med badet är att Isaacs hud blir supertorr. Han har tyvärr fått samma atopiska hud som sin storebror. Det syns speciellt bra på vintern. W kunde jag inte bada med vanlig tvål, istället höll vi länge på med olja eller bara Aqualan L som ”tvål”. Som tur är, blir Isaacs eksem bättre när man smörjer regelbundet.
Matchen
Idag satt vi fastnaglade vid datorn, både Mika och jag, och hejade på Susan, min gamla kompis från thaiboxningsklubben i Stockholm. Hon och jag har tragglat oss genom många pass, ibland dubbelpass på onsdagar. Det var i den gamla källarlokalen på Scheelegatan, där det luktade svett och liniment och där ventilationen alltid var trasig om somrarna, så det blev imma på speglarna.
– Dricka får ni göra efter passet, hojtade en av mina favorittränare och vi bastade vidare med frontsparkar och säckträning. Det var bra träning. Sen kom man ut, nyduschad, med svettiga handskar hängande från väskan och passerade restaurang Mamas&Tapas och kände sig superhurtig, för att man inte satt där och drack vin och åt ost. Och många gånger lockade det faktiskt också såklart.
Nu sitter jag och känner mig försoffad och lite mer som en skiljedomare, som särar på små barn som vill ha samma leksaker, och ser på Susan som har blivit en grym kämpe och vinner SM-silver. Jag tänker på att såväl som i ringen, som hemmet, gäller egentligen klara regler:
Gör såhär, så får du poäng. Gör inte såhär, det är inte bra. ”Sista varningen”.
Många tycker boxning och kampsporter är för våldsamma. Jag förstår det, det ser våldsamt ut. Det kan gå illa ibland, men det kan det i alla sporter. Det man däremot lär sig, som kanske inte syns, är respekt och att känna sin kropp. Hur mycket man klarar och hur mycket mer man måste träna. Att ducka ett slag, att låta bli att bli arg – allt handlar om självbehärskning. En fighter i ringen som inte kan behärska sig, vinner ingen match.
Jag blev ingen fighter och skulle knappast ha blivit det, fast jag hade stannat kvar. Jag blev en trebarnsmamma. Som har andra motståndare att möta. Precis som alla andra, som kämpar med sina jobb, med sjukdomar, med droger, med förståelse, med förhållanden.
Ikväll hämtade jag mjölk och välling och släpade hem potatis från butiken. Ett par killar bakom mig i kassan, i 18-årsåldern, köpte cigg och öl. Jag ville säga åt dem att de ska ta det lugnt. Bara liksom bry mig. Men jag vågade inte. Jag ville inte framstå som nån rabiat tant som kommer och har åsikter om främlingar och hur de ska leva sitt liv.
Om vi kan lära våra unga respekt och att tygla sin ilska och att alla är lika värda, då behöver vi inget annat. Men det är en svår match. Jag tänker inte ge upp.
Astrid Lindgren sa: ”Ge barn kärlek, mer kärlek och ännu mer kärlek, så brukar folkvettet komma av sig själv”.
Sånt man gör på en kväll
Stickat ett par nya knappsockor. Det känns snabbt jämfört med de där 2.5:orna jag brukar hålla i. Mellan varven har jag sprungit och tröstat och satt i säkert sju nappar, men stickandet är ju lätt att lägga ifrån sig.
Såhär såg de grå ut, de som är en av mina personliga favvosar.
Det här är förresten en nya 7-bröderfärg, ljusrosa. Fint, mysigt, som att hålla i godis. Jag storgillar. Tack Linda, det var i din blogg jag läste om den nya färgen.
Spökdatorn och fina kölden
Idag hände en märklig grej. Den ena av våra laptopar låg i köket i vänteläge, när jag tog upp Isaac efter middagsvilan. Isaac fick för sig att skrika till högt varpå datorn (som var stängd) svarade med en trudelutt: ”Ten, nine, eight, seven, six, five”. What the…? Reagerade den på något högt ljud? Var nån av låtarna vi lyssnade på när det var kris och de skulle äta kvar i minnet på nåt sätt (tack Rockmom för det tipset förresten!)? Eller var det nån bil utanför som triggade datorn.
Ni har säkert sett den där bilden med sovpositioner och bebisar i sängen, rotera på FB? Jag har tänkt på det där. Hur sover andra som har två bebisar i sängen då? Två nätter i rad har det varit gråt och ledsamt och ungarna har varit vakna länge ett par omgångar, så man är sådär mysigt mosig när man ska gå upp. Milja hade lite feber, tror jag i alla fall, eller så var hon bara varm och snorade som en tok och kunde inte sova för det. Sen vaknade Isaac till ordentligt och började rulla runt. Va starka ungar är, när de inte ens är ett år! Men på på nåt sätt somnade vi om hela högen ändå. Den som säger att man ”sover som ett barn” har aldrig haft nån unge, så det så. ^^
Framåt går det ändå, så det så! Här är det ändå ganska glada miner, ungarna äter mat, snorar, leker och följs åt nästan överallt.
Och så gick vi ut för att jag tyckte det behövdes. Den där tröskeln att komma ut är hög ibland, med lite sura miner innan morsan hittar alla kläder, nycklar och molijoxer, men nu verkade de i alla fall fatta att vi ska ut, när de väl sitter i vagnen.
Det blåste en iskall vind och jag undrade varför jag hade tagit loss huvan på min jacka. Eller varför jag glömt sätta tillbaka den. Men när vi vände om, hade vi vinden med oss och då var det mest skönt. Jag packade ner mina små eskimåer i vagnen och båda somnade. Hemma skalar jag av mig alla klädlager, välsignar de där vadderade byxorna som vi hittade för 20 euro och kör ut ungarna på balkongen. Solen lyser blek, det är säkert varmare på balkongen än ute.
Snart är det februari. Jösses. Vårvinter. Nästan.
Milja drar Isaac i håret och kvittrar, hon gillar hår. Isaac snor alla nappar av Milja. Och så försöker han också ”klä” sig i alla slags leksaker eller trasor. Eller kanske han bara vill klia ryggen? 🙂
Och nåt slags vintersportande måste man ju hinna med, när vädret är såhär idealiskt. På hemåtvägen såg vi en massa ungdomar med skidor och skridskor som kom från skolan, andra på väg ut till spåren.
Ha en bra helg! ♥
Solsken och badrockar
Nu får det vara slutgnällt. Lite måtta får det vara.
Solen skiner på oss och det är perfekt vinterväder med nio minusgrader! Vi gick ut för att tanka lite D-vitamin. Den här gången tog jag den vanliga pulkan och satte båda på den. Vilka glada miner det blev! Fast Isaac hasade sådär lååångsamt bakåt och låg nästan ner efter ett tag. Milja ville kliva av, såg det ut som och kanske krypa i snön. Det är nåt vi inte har gjort, eftersom de inte kan gå. Det skulle betyda att Isaac ligger och slickar i snön, eftersom de inte kryper så bra med halare på, inte ens inne. Så vi väntar ett tag till. 🙂
Pulka och vagn är roligt! Speciellt när det är soligt. En äldre tant kom emot oss, när jag hade båda på pulkan, och sa att jag har en dyrbar last.
Dagarna känns redan längre. Och ljusare. Är det nåt jag inbillar mig? Så mycket annorlunda än december har det ju inte hunnit bli, men man är kanske inställd på att det lider mot vår.
Ungarna trivs ute och i vagnen. De sitter och småsuckar och säger ”öh!” till varandra. Sen svarar den andra ”öh, öh!”. Och så vidare, fram och tillbaka. Ibland svarar de om jag säger samma sak tillbaka. Det är nån slags mysljud. Det, eller så sjunger de långa ramsor: Ööööööuuuummmmmm. 😀
Idag fick vi ett trevligt paket från Liberoklubben! Vår badrock har kommit. Fast bara en, vi behöver en hel del poäng nu igen. Fast den var ganska stor, vi hinner kanske spara ihop till en till?
Jag måste förresten passa på att dela med mig av den här infon. Monikkoperhe-gruppen har ett event, tvillingarnas dag, den 2.2 (passade datum, eller hur? :)) och vill flagga för bättre p-platser och portar för de som har breda vagnar. Det kunde lika gärna gälla de som sitter i rullstol eller har syskonvagn. Få se om det ger nåt resultat. Jag väntar mig inget, men det vore roligt att ha fel. Sprid ordet!
Pillertrillaren
Jag har en medicin för mina tics. Genom åren har de hopats, dussintals försök, men alla har haft några knasiga biverkningar så att man känns sig som en zombie eller blir deprimerad eller till och med fått mera tics. Andra har jag somnat av.
Förra gången jag var på TYKSen tyckte läkaren att jag inte behövde nåt förnyat recept, utan bad mig kontakta sjukhuset sedan när jag behöver ett nytt. Vilket är nu. Jag har en ny kontrolltid i februari, men medicinen räcker inte riktigt dit. Så jag ringer och frågar om de kan förnya receptet eller om det finns något slags e-recept.
– Nej, vi har inget e-recept, svarar sköterskan efter att jag ringt ett par gånger, utan att nån alls svarade, inte ens en maskin.
– Det är faktiskt så att man borde vakna lite tidigare än när sista tabletten är tagen, säger hon sen.
– Men den är ju inte slut, inte än och ni bad mig göra såhär, säger jag prompt.
– Det är meningen att man ska komma till läkaren för att få ett förnyat recept.
Och jag blir arg, fy va arg jag blir! Visst vet jag det, men förra gången blev jag ju ombedd att ringa när medicinen var slut. Vad är det här för u-land vi bor i? Vad är det som är så svårt? Jag säger åt henne att jag struntar i alltsammans, att det får va, jag säger att jag kan komma dit och ta med mig två små barn, men då kommer jag inte att ha så mycket tid för att prata själv.
– Neeej, vi fixar det här. Jag säger åt honom att skriva ett nytt recept, svarar hon plötsligt och vänder helt.
– Jag säger åt honom att han postar det redan idag, så det hinner fram.
Jag tackar och avslutar samtalet.
Wtf? Varför ska man behöva bli arg över såna där saker, när man gör som man blivit tillsagt och va är det för sätt att inte ha e-recept när det funnits i Sverige i hundra år? Är det Ryssland vi lever i? Jag springer ju där två gånger om året, men det räcker tydligen inte. Jag blir så less på sånt här sjukhusjidder, för det finns hundratals patienter som säkert har det här problemet och inte kan röra på sig eller vad man nu har för orsak. Ska det vara så svårt att man ska bli arg?
