Matchen

Idag satt vi fastnaglade vid datorn, både Mika och jag, och hejade på Susan, min gamla kompis från thaiboxningsklubben i Stockholm. Hon och jag har tragglat oss genom många pass, ibland dubbelpass på onsdagar. Det var i den gamla källarlokalen på Scheelegatan, där det luktade svett och liniment och där ventilationen alltid var trasig om somrarna, så det blev imma på speglarna.

– Dricka får ni göra efter passet, hojtade en av mina favorittränare och vi bastade vidare med frontsparkar och säckträning. Det var bra träning. Sen kom man ut, nyduschad, med svettiga handskar hängande från väskan och passerade restaurang Mamas&Tapas och kände sig superhurtig, för att man inte satt där och drack vin och åt ost. Och många gånger lockade det faktiskt också såklart.

Nu sitter jag och känner mig försoffad och lite mer som en skiljedomare, som särar på små barn som vill ha samma leksaker, och ser på Susan som har blivit en grym kämpe och vinner SM-silver. Jag tänker på att såväl som i ringen, som hemmet, gäller egentligen klara regler:

Gör såhär, så får du poäng. Gör inte såhär, det är inte bra. ”Sista varningen”.

Många tycker boxning och kampsporter är för våldsamma. Jag förstår det, det ser våldsamt ut. Det kan gå illa ibland, men det kan det i alla sporter. Det man däremot lär sig, som kanske inte syns, är respekt och att känna sin kropp. Hur mycket man klarar och hur mycket mer man måste träna. Att ducka ett slag, att låta bli att bli arg – allt handlar om självbehärskning. En fighter i ringen som inte kan behärska sig, vinner ingen match.

Jag blev ingen fighter och skulle knappast ha blivit det, fast jag hade stannat kvar. Jag blev en trebarnsmamma. Som har andra motståndare att möta. Precis som alla andra, som kämpar med sina jobb, med sjukdomar, med droger, med förståelse, med förhållanden.

Ikväll hämtade jag mjölk och välling och släpade hem potatis från butiken. Ett par killar bakom mig i kassan, i 18-årsåldern, köpte cigg och öl. Jag ville säga åt dem att de ska ta det lugnt. Bara liksom bry mig. Men jag vågade inte. Jag ville inte framstå som nån rabiat tant som kommer och har åsikter om främlingar och hur de ska leva sitt liv.

Om vi kan lära våra unga respekt och att tygla sin ilska och att alla är lika värda, då behöver vi inget annat. Men det är en svår match. Jag tänker inte ge upp.

Astrid Lindgren sa: ”Ge barn kärlek, mer kärlek och ännu mer kärlek, så brukar folkvettet komma av sig själv”.