När man inte orkar, del II
”Hur orkar du med tvillingarna?” brukar folk fråga ibland. Nå, jag orkar inte alltid. Ibland sätter jag mig ner på golvet och gråter. För att jag borde orka vara med dem, kunna njuta och känna tacksamhet. Och laga mer mat och fixa med städningen och tvätten. Mika gör en hel del, men han har ju jobbet också.
Så ikväll bad jag att få gå ut en stund. Jag måste ut, jag måste bort från det här bebisgnället, jag måste kunna gå på toa eller nånstans under dagen, utan att någon gråter. Eller utan att jag själv gråter. Jag måste få bort den här tegelstenen som dyker upp då och då i bröstet. Jag måste lugna ner mina tics och andas.
Så jag åker till det det enda ställe jag vet, där jag får vara en nobody och bli serverad käk, utan att det är för dyrt. Jag tvekar att gå in. Jag skäms för mina tics som är ganska kraftiga såna här gånger. Samtidigt vet jag att de går över om jag äter ordentligt och lugnt.
Jag hör folk prata, barn gnälla – men de är inte mina och jag bryr mig inte om sorlet. Jag beställer en äppelpaj och får den serverad med ett glas vatten; så du inte bränner dig, den är jättevarm säger tjejen. Jag känner mig löjligt glad åt en enkel sak.
Livet återvänder, fast jag fortfarande är gråtmild. Den här gången av lättnad. McD’s. Min oas. Inte den bästa oasen, men den som funkar för mig.
Dream in blue
Jag visste precis vad jag skulle skriva idag! Som vanligt ”skriver” jag i huvudet hela dagen, innan jag sätter mig vid datorn. Inte riktigt hela meningar, men nästan. Formar stycken. På nåt sätt trodde jag att alla gör det. Men tydligen inte!
Men idag – nu när jag satte mig – blev det helt tomt. Tomt och mörkt. Nu sitter jag i halvdunklet med två sovande barn i vagnen. Vi var ute och gick när de sista av dagsljuset lämnade staden. När vi kom in fick jag en hastig känsla av småpanik. Att jag liksom är fast här ganska länge nu.
Det är inte sant. Man kan göra bra saker när man är hemma. Det är bara lite svårt att själv komma ihåg det. Att minnas att allt det där med jobb och världen utanför – finns kvar och finns där, fast man inte ser det. Vi människor är lite knasiga, vi måste oftast se för att tro. Det blir svårare annars.
Nu vet jag att ljuset finns där. Att det här är den mörkaste tiden på året, kaamos. Att det, efter den här veckan, blir ljusare dag för dag.
Den ljusa irisringen,
bär i mitten mörk pupill.
Ty mörkt är allt
som ljuset – med bävan –
längtar till.
Jag fortsätter med sockstickandet. Milja fortsätter att krypa runt mina ben eller efter mig, vart jag än går. Att försöka resa sig vid mitt ben, så fort hon kan. Isaac fortsätter att vara mest nöjd och gunga i sittern. Att två barn, som är lika stora, kan vara så olika. Det är fascinerande att följa.
Jag håller inte på med produktfotografering, men om jag gjorde, skulle det se ut ungefär såhär.
En sån dag
En lång dag, mycket känslor hit och dit. Strulande mobiltelefoner som tappar kontaktlistor med nummer, namn och hela faderuttan. Ilska, vrede. Härliga ungar, förutom att Isaac inte vill äta (kanske tänder, hoppas hoppas!).
Tjejen med vampyrhugget!
Oj, vad finns här? Mammas iPhone kanske?
Fullt ös!
Ett foto av ett foto. Ser ni vem det är? (det är inte jag)
Man får en känsla av att Milja dominerar den här bloggen. Vad kan det bero på? 🙂
Julfesttankar
Det krävs egentligen bara en dagisjulfest, klockan 07.30 på morgonen, för att man ska märka hur insnönad man egentligen är. Här vankar jag runt i min bebisbubbla, kommer mig visserligen ut, men inte så långt. Jag märker att jag saknar vuxenvärlden på det sätt som ett jobb innebär. Det är kul att sticka sockor, det är underbart att ha småbebisar, men det är också ledsamt att inte få jobba och känna att man bidrar med någonting själv. Att inte träffa så många andra vuxna i min ålder och prata om annat än bebisar. Ja allt som med ett ord skulle kunna beskrivas som självförverkligande om man tänker på Maslow behovshierarki. När de första grundbehoven så småningom börjar fyllas (sömn, tak över huvudet, mat, trygghet) kommer de andra in i bilden. Här hemma fastnar jag i samma gamla hjulspår – även om det är tryggt och trevligt. Ibland skulle man vilja ha lite fler utmaningar. Och med det menar jag inte en magsjuka där hela familjen insjuknar, utan något att bry de små grå med.
Jag har varit hemma ett år nu, om man räknar från den tid jag blev sjukskriven, då jag väntade twinsen. Ifjol hade jag julfest med skolan den här tiden av året. Och jag grät, när vi slutade för terminen. Fast i smyg och efter att de andra hade gått. Jag visste att jag skulle bli sjukskriven i januari, att det var slut på det roliga då. Det är stressigt, jobbigt och bökigt med skola, men det var fyra månader av att känna: Du är bra, du kan något annat än att vara mamma – som också är viktigt – men du kan också något mer.
William tyckte om julfesten, även om vi fick lite bråttom. Han var en söt herde vid krubban och tyckte det var jobbigt med alla blixtrande kameror. Det väckte mina egna minnen från femårsåldern, att det var läskigt, pirrigt, roligt men svårt med kameror och uppträdanden. När vi tog gruppbild i Bantan (femåringar) minns jag den där blixten. Jag hade nog aldrig sett en så ljus bild och därför såg jag ut som en kisande zombie på den bilden också. Äh, det är barn, man får göra så. Man är fortfarande liten!
Gäääsp, varför kan inte julfester vara på kvällen? Jag är ju inte van vid sånt här vuxenliv-stiga-upp-saker. Och jag skäms lite för att vi kom i senaste laget. Twinsen var hemma med pappa, det var tur det. Annars hade vi inte hunnit.
Jag väntar vid min Milja
Ibland tycker jag lite synd om Isaac. Milja far runt som ett jehu och killen hänger inte med. Han sitter där han sitter, så kommer syrran förbi och skriker Äääh! och tar hans napp. Ibland bryr de sig inte, de tar tillbaka av varandra, andra gånger blir den andra märkbart sur. Milja å andra sidan, har blivit en riktig morsgris. Så fort jag sitter på golvet eller i soffan, kravlar hon sig intill mig. Hon kan själv förflytta sig från sittande till kryande och kryper under bord och stolar, gråter när hon fastnar, men ger inte upp.
Hon är också den som ropar mamma, mamma efter mig och vill upp i famnen. Ändå är hon inte nöjd med det. Stackars tjej, det är inte lätt att vara liten. Eller tvilling.
Nån dag kommer det att ändra, det vet jag. Då blir det ännu mer hulabaloo här hemma.
Idag promenerade vi till den lokala affären en sväng. Fast solen var uppe en stund på dan, hann det bli mörkt tills vi kom ut. Förresten tycker jag att vår frisörsalong har ett väldigt roligt namn. 😀
Lampor är extra roliga när det är mörkt. Och snön, den lyser med sin frånvaro.
Twinsen älskar att vara ute. De sa inte mycket. Bara ”oje-oje-oje” på hemvägen och sen slocknade de båda.
Vår balkong lyser upp ganska fint. Fast jag har glömt att tända lyktan och hoppet har slocknat. Båda ska åtgärdas. 🙂
Snabbstickat: Knappsockor
Jag måste vara inne i nån grå period. De senaste två par sockorna jag har stickat, har varit helgråa. Nu blev det andra paret färdigt.
De här var ganska snabba att sticka. Och om ni nånsin undrar hur långa sockor man kan sticka av ett nystan (150 g) 7 bröder, så är det här svaret. Det blev fem meter garn över, med andra ord, gick det jämnt ut. Skaftet är stickat på rundstickor, fram och tillbaka och mönstret finns i senaste (och enda?) Novita Sukkalehti. En helt fantastisk tidning, om ni frågar mig. ^_^ Hälen på de här sockorna är dessutom stickad helt avig, vilket jag först inte alls tyckte om. Sen passade det faktiskt ganska bra och den känns lite stabilare och tjockare än en slätstickad variant.
Tån är ihoptagen med nåt som kallas sädekavennus. Jag skulle kalla det paraplyihoptagning, eftersom man tar ihop på flera ställen varvet runt.
Nästa gång blir det kanske nåt mer rosa jag stickar, som detta? Eller nåt blått. Förresten har jag ett blått projekt jag måste avsluta.
Rosa är snyggt, men inget slår blått. Blått är bäst.
Håll mig i loket
William och jag bygger tågbana. Själva.
Det går inte längre att bygga som jag vill, han har starka åsikter om hur vägarna ska gå. Jag böjer mig. Istället nynnar jag på Joulupuu on rakennettu och sjunger fel eller tvekar med avsikt.
– Nej, så ska de inte va! Kuusen pieni kynttiläiset, ska de va! protesterar han.
– Aha, vem har lärt dig den sången? Har fammo sjungit den?
– Nej, vi sjunger den i dagis.
Hah, va tur att det finns sätt att klura ur barn sånt som de inte ”orkar” berätta. Dessutom tycker jag det är jättebra att de lär sig finska sånger också!
Sen börjar jag på andra versen.
– Nej nej! skriker William. Ompi kuusen oksilla, det är slut där. Och så är det med den saken!
Vi skippade de andra verserna. 🙂
Han bygger med sina trafikmärken, jag vill bygga ihop rälsen. Jag flyttar en ramp och han flyttar tillbaka. Och expanderar. Och har en skön blandning av finska och svenska.
– Mamma, de här vägarna har ingen kaistaviiva, jag undrar varför de inte har det.
Man vet aldrig var man hamnar, när man bygger med William. Idag har vi byggt Runsala och en skogspark, en läskig tunnel, som det blå tåget inte vågade köra genom, men som William räddade, genom att han höll det i handen. Då vågade det. Fast tåget hade ingen hand, bara ett lok. Man kan ju hålla nån i loket också.
Tomtemössan
Varför envisas man med att fota barn i tomtemössor? De hatar mössor! När vi ska ut, är det alltid mössorna vi sätter på sist, för att undvika det värsta brölet. Isaac och Milja tror dessutom att det är nån slags tittut-lek och drar bort mössan så fort de bara kan. Jag tvivlar på att mössan hölls på längre än ett par sekunder som mest. Det var dessutom inte så roligt. Så vi struntar i den där ultimata tomtemössbilden. Det blir nog jul utan den.
Om man sen, på nåt mirakulöst sätt, lyckas knäppa en bild, är den helt felexponerad, eftersom kamerablixten hamnade bakom ett bordsben.
När de blir större, får de ta på sig egna tomteluvor om de vill. William tycker det är kul att ha luva ibland, men han är absolut inte den som vill klä ut sig.
Milja har fått sin femte tand och är således ingen vampyr längre, utan får nu även en framtand. Med mycket skrik och möda. Jag väntar fortfarande på att den lille gossen ska få en enda ynka tand. Kanske det blir en julklapp? William fick ju sina första två tänder av påskharen.
Varde ljus
Det finns få saker som är mer befriande, än när något man gått och grunnat över, fungerar! Jag har undrar hur vi ska få el till balkongen, jag vill ju ha lite ljus där det annars är så mörkt. Nyligen gjorde man en omfattande fasadremont i det här huset och det finns inga eluttag på balkongen och jag fattar inte hur man kan ha det så.
Men det löste sig, jajjamen! Ifjol hade jag köpt en lång ljusslinga som jag aldrig hann använda. Den där smala sladden gick att peta in genom en öppning i vädringsluckan. Nu är jag bara salig och lycklig och julig! Hurra för ljus!
Och jag såg ju inte den där ovanliga, totala månförmörkelsen, men jag fick se underbara bilder i ett galleri. Hurra för det också! (bilden är lånad därifrån)
Den här bilden är tagen av en vän, Johannes, som bor i Osaka numera. Kewlt!
Söndagsfriden
Söndag. Kan ni fatta att det är tredje advent? Inte jag.
Nu får man kanske byta till julmusik på spellistan. Jag kom just på att jag inte har nån jul-CD. Behöver man det egentligen? Jag håller mig till Spotify och det som finns där.
På tal om musik, fastnade jag vid Så mycket bättre igår igen. Okej, jag erkänner, jag tycker det är ett bra program, fast jag inte fattade varför det var så mycket tjat om det i början.
Jag hamnade att skippa årets sista uppträdande, när rösten ger vika och man bara snorar. Det kändes väldigt tråkigt. Å andra sidan tog jag det lugnt vid spisen, kokade batat och makaroner åt de små kålmaskarna. Som är glada, upptäcker speglar – och sig själva. Mika kockar pastagryta med smakrik sallad och ett glas vin till. Alla tackar för maten.
Milja har lagt i en högre växel och kan nu krypa på alla fyra, inte bara åla, fast det också gick fort.
Dagens fråga: Var är förrådsnyckeln?
