När man inte orkar, del II

”Hur orkar du med tvillingarna?” brukar folk fråga ibland. Nå, jag orkar inte alltid. Ibland sätter jag mig ner på golvet och gråter. För att jag borde orka vara med dem, kunna njuta och känna tacksamhet. Och laga mer mat och fixa med städningen och tvätten. Mika gör en hel del, men han har ju jobbet också.

Så ikväll bad jag att få gå ut en stund. Jag måste ut, jag måste bort från det här bebisgnället, jag måste kunna gå på toa eller nånstans under dagen, utan att någon gråter. Eller utan att jag själv gråter. Jag måste få bort den här tegelstenen som dyker upp då och då i bröstet. Jag måste lugna ner mina tics och andas.

Så jag åker till det det enda ställe jag vet, där jag får vara en nobody och bli serverad käk, utan att det är för dyrt. Jag tvekar att gå in. Jag skäms för mina tics som är ganska kraftiga såna här gånger. Samtidigt vet jag att de går över om jag äter ordentligt och lugnt.

Jag hör folk prata, barn gnälla – men de är inte mina och jag bryr mig inte om sorlet. Jag beställer en äppelpaj och får den serverad med ett glas vatten; så du inte bränner dig, den är jättevarm säger tjejen. Jag känner mig löjligt glad åt en enkel sak.

Livet återvänder, fast jag fortfarande är gråtmild. Den här gången av lättnad. McD’s. Min oas. Inte den bästa oasen, men den som funkar för mig.