Dream in blue

Jag visste precis vad jag skulle skriva idag! Som vanligt ”skriver” jag i huvudet hela dagen, innan jag sätter mig vid datorn. Inte riktigt hela meningar, men nästan. Formar stycken. På nåt sätt trodde jag att alla gör det. Men tydligen inte!

Men idag – nu när jag satte mig – blev det helt tomt. Tomt och mörkt. Nu sitter jag i halvdunklet med två sovande barn i vagnen. Vi var ute och gick när de sista av dagsljuset lämnade staden. När vi kom in fick jag en hastig känsla av småpanik. Att jag liksom är fast här ganska länge nu.

Det är inte sant. Man kan göra bra saker när man är hemma. Det är bara lite svårt att själv komma ihåg det. Att minnas att allt det där med jobb och världen utanför – finns kvar och finns där, fast man inte ser det. Vi människor är lite knasiga, vi måste oftast se för att tro. Det blir svårare annars.

Nu vet jag att ljuset finns där. Att det här är den mörkaste tiden på året, kaamos. Att det, efter den här veckan, blir ljusare dag för dag.

Den ljusa irisringen,
bär i mitten mörk pupill.
Ty mörkt är allt
som ljuset – med bävan –
längtar till.

Jag fortsätter med sockstickandet. Milja fortsätter att krypa runt mina ben eller efter mig, vart jag än går. Att försöka resa sig vid mitt ben, så fort hon kan. Isaac fortsätter att vara mest nöjd och gunga i sittern. Att två barn, som är lika stora, kan vara så olika. Det är fascinerande att följa.

Jag håller inte på med produktfotografering, men om jag gjorde, skulle det se ut ungefär såhär.