Ibland undrar man
Ibland undrar jag om det finns nån syskon- eller bebismanual som jag har missat. Om det finns nåt bra sätt att skona ryggen och slippa att benen domnar när man hela tiden bär ungarna eller sitter med den på golvet. Om det är meningen att twins ska gråta såhär mycket. Just nu ålar båda efter mig så fort jag är i rummet och gråter määm-määmmä om de inte får vara i famnen. Sen trivs de inte särskilt länge där heller. Vad vill ni, små barn? Hur kan man vara så liten och ha en så stark vilja?
Det spelar ingen roll att det är lördag. Det kunde lika gärna vara tisdag. Jag har svårt att uppskatta det lilla, de fina sakerna. Jag har noll julstämning och önskar mest att jag skulle få sova utan avbrott. Eller få nån slags paus från det här ändlösa gråtandet. Snart lägger jag mig ner på golvet och gråter själv. Jag är inte gjord att ha småbarn.
—lite senare—
Så somnar dom. De små liven. De oskyldiga små korvarna med de mjuka, varma händerna. Isaac håller mitt ansikte och jag gråter lite. För att dom är så små och ljuvliga och så fruktansvärt jobbiga. De är liksom inga personer ännu. De har personligheter, men man vet inte vad det är de svarar på. Hur mycket förstår man, när man är åtta månader gammal?
Jag vill inte fylla år. Eller jo, jag vill. Jädrar, vad jag vill fylla år! Ha en riktig rackarbajsan till fest, med vuxna och noll barn, som pågår långt in på småtimmarna. Men jag vill inte bli äldre. Jag är rädd för att dö, för att livet går så snabbt, för att nåt barn ska dö eller nån annan eller vad som helst. Jag känner mig gammal och sliten, ”jag-kommer-inte-att-hinna-med-nåt” och jag tycker inte om att vara såhär behövd. Det är svårt! Jag tänker på hundra bra citat om att det som inte dödar, det härdar och att man måste gå genom tunga saker för att man ska uppskatta livet. Och ingen av dem hjälper! Blä. Nu måste jag bara bryta ihop liten och gå vidare.
Och blä, jag missade månförmörkelsen. Den kanske inte ens syntes här?
Det där fredagsmyset
Mys och mys. William och jag skulle gå till bibban. Plogbilen hade dragit fram ett par mörka kantstenar, så den lille sonen ramlade pladask över dem innan vi ens kommit till bibban. Stackarn blev blöt på både händer och knän. Jag sa att det var mitt fel, jag borde ha hållit honom i handen. Han är SÅ duktig, vi torkade händerna, slirade iväg till bibban innan de stängde, lånade roliga böcker, han hann leka lite med deras nya bilgarage och han lydde. Han svarade till och med ja på flera frågor jag ställde om dagis, sånt han brukar ignorera med ”jag veeeet inte” eller ”nä, jag vet inte!”. Underbara kille! Man måste bara ge honom lite egen tid.
Det blev våfflor, läsning, tröstande av tvillingar och allmänt kaos, innan alla ungar somnade. Jag såg på sista Idol, tjejen somnade i famnen på mig och regnet smattrade mot fönsterblecket. Det var den snön. Fast ganska hög mysfaktor, sådär generellt i alla fall. Och jag måste erkänna att det känns lite extra mysigt att sitta uppe, vara nöjd med dagen och ungarna faktiskt sover.
Dagens låt: Studio Killers – Ode To The Bouncer
Stormen
– Alla är inte lika intresserad av väder som du är, brukar Mika säga, när jag envisas med att följa och titta på alla väderrapporter som dyker upp i TVn och på datorn.
Jag har två väderapplikationer på telefonen också, men använder nästan enbart den ena.
– Jomen väder och vind, det är ju intressant, man vill ju ha lite föraningar om vad som ska hända, vidhåller jag.
Okej, alla behöver inte vara lika vädergalna som jag är. Men när det blir lite extremväder åt nåt håll, är det extra intressant.
Jag tog ut tvillingarna i snöstormen idag. Trots att snön vräkte ner, blir man ju trött på att bara sitta in. Ungarna också, som ylar ikapp. Det är så skönt, när man väl är ute, oavsett väder.
Sålunda packade jag ner Milja i halaren. Märkte att Isaac hade bajsat, Milja började gråta för hon hatar stora kläder. Bytta blöja, försökte trösta på avstånd, lade ner Isaac för snabbt sittande, så han föll bakåt, båda grät och jag försökte trösta. Satte Milja i vagnen, gav en napp. Hon var tyst tills hon tappade nappen. Jag försökte trösta och klä stackars sonen som var ledsen. Båda tappade napparna, tre hade i med oss ut, men jag hittade bara en, när vi väl var ute. Sålunda fick jag köra med switch-tricket. Nämligen att låta den ena ha nappen, tills hon eller han somnar, sen lånar vi den, åt den andra.
Det var otroligt skönt att vara ute! Kameran packade vi ner under regnskyddet och så slirade vi runt i vinterlandet. Såna här gånger är jag så otroligt tacksam att jag har stora, kraftiga däck på vagnen. Och glada blev de av att vara ute (fast Isaac är lite sur på ena bilden). Milja slocknade snabbt, men Isaac tittade storögt runt sig och kippade efter andan när det blåste. Vi vände och vände på vagnen och gick sist och slutligen ganska långt.
(samma ställe två gånger. Om man fotar med blixt ser man hur mycket det snöar)
Två gånger hörde vi stora, krasande ljud! Grenar, fulla med tung snö, bröts av på träden. En tallgren vid Friskstigen, en del av ett stort träd nära vårt hus. Jag tänkte på skolbarnen som leker överallt och tycker det är bara kul med omkullvälta träd. Var försiktiga där ute, allihopa!
Inte utan mitt måttband
Hur mycket man än umgås på nätet, Facebook eller via bloggar, är det inget som går upp mot att träffas på riktigt. Tack ÅD för julfesten och knytkalaset igår, det var riktigt roligt och väldigt givande! Jag skulle ju inte prata om mina barn, men visst blev det en massa sånt ändå. Och en massa sång, roooligt!
Jag var lite rädd att jag skulle vara en trött och gnällig mamma idag, men det var nästan tvärtom. Jo, trött, men twinsen lät mig sova en stund med dem på dagen. Däremot flyger den egna tiden sin kos, när man sover med dem. Igår hann jag pyssla, klippa och göra en hel del saker inför kvällen, när jag var vaken. Allt har sitt pris.
Igår kröp/ålade Milja sig under vardagsrumsbordet, det låga, två gånger medan jag var ute i köket. Hon var arg hon blev när hon inte kunde lyfta huvudet! Idag hävde hon sig upp till stående, när hon var intill mig idag. Visserligen så att hon höll i mig och jag runt henne, men ändå. Hon är så snabb, lilla Turbonakki!
Idag somnade hon två gånger på min arm, i stora sängen. Hon har blivit med famnbebis än hon har varit på länge. Vi lever på golvet, de är ganska nöjda så länge struntar i att göra saker själv. Däremot är det lite svårt att veta vad de vill. Isaac gillar att sitta och nu har även Milja börjat uppskatta det. Men de kan inte själva ändra läge – ifall de inte ramlar – så man vet inte riktigt vart de vill och vad de önskar. Vi kramas, pussas, leker, bär, stödjer och står. De sitter i min famn samtidigt och det är tur att jag har två ben! 😀
Självfallet ska båda ha exakt samma leksak samtidigt. Därför är saker som har två ändar, som garn och måttband, väldigt bra! Då kan man dela med sin tvilling.
Allt vore rätt bra nu om snön skulle stanna nån gång och den här förkylningen stannar som rinnande näsa (jag vill däremot ha tillbaka mitt lukt- och smaksinne, inte ens kaffe smakar annat än vatten). Det är egentligen ett under att jag klarat mig såhär långt i höst, med tanke på att twinsen bokstavligen nyst mig i ansiktet. 🙂
Ändå
Handtaget på barnvagnen fastnade när jag skulle ta hissen upp. En liten tygbit hade kilat in sig mellan fästena, som ska gå att lyfta. Det betydde att jag inte kunde ta hissen, vi ryms inte in med nedfällt handtag. Milja var vaken och gnydde, Isaac sov, William var blöt och trött i benen efter vår promenad och lekstund. Mika tränade på balkongen och hörde inte när William kutade uppför trappen och ringde på dörren, inte heller hörde han mina samtal. Dessutom ringde Wili på fel dörr först, han gick bara upp till ettan. Som tur var det ingen som kom ut och undrade, eftersom jag inte kunde gå nånstans.
Då kände jag mig ganska liten och tafatt. Det är så skönt att vara ute, ungarna är glada, William och jag gräver i snön, han serverar mig is-mozzarella och vi gör trafikskyltar. Men jobbigt när man ska masa sig in och inget funkar som det ska.
– Dumma lägenhet, dumma hiss, tänker jag och sliter i tyget som sitter som en sten. Jag står utanför hissen och drar. En tjej kommer ner, jag ler lite mot henne och hon går iväg.
– Nu struntar vi i den där, säger William.
– Men det kan vi ju inte göra! Isaac och Milja måste ju med, säger jag prompt. Fast egentligen hade jag ju kunnat ta ett barn (kanske båda) och gå med William, men jag ville inte lämna vagnen.
Sen, efter fem minuters trassel, lossnar tyget. Vi kommer in och hem igen, alla är glada. Och hungriga. Jag fumlar, hittar inte nycklar, krånglar, svettas. Äntligen kommer vi in och kokar batat och rotsaker, kött, lax och bakar cheesecake. Bär runt barn som gråter, kräks.
Egentligen. Egentligen är det här ju sånt man glömmer, tänker jag, när det är tungt. Om ett antal år minns vi inte alls de här bebistrasslen och längtar kanske tillbaka. Fast när jag tänker på W:s babytid, längtar jag inte dit. Jag är så glad att han är han, som han är nu. Och egentligen minns man ju bara de där glansbilderna, de där rosiga kinderna, Isaacs Lillris förtrollande stora ögon och Miljas Turbonakkis späda armar. Den mjuka huden, de små tårna. Det är så det ska vara, det är det man vill minnas.
En del bloggare har haft bildkaskader från galor eller fester. Jag kontrar med bilder från vår vardag. Den är inte så illa, när man tänker efter.
Nej, det ska inte bli olika knappar, jag bara testar vilken som passar bäst.
Milja vill inte sova. Icke! Det finns så mycket att upptäcka när man är en turboknakkis. Halv elva är det tidigaste numera. Nån dag… Nån dag ska vi sitta på en varm strand med våra härliga barn och tänka tillbaka på den här vagndragar- och hårslitartiden, och tänka att det var värt det. För vår ljuvliga ungars skull.
19.01
När klockan tickar över sju på kvällen, börjar man bli sådär lagom mör. Självständighetsdag eller inte, William har tråkigt, ”mamma, mamma, titta!” eller säger att han har tråkigt. Vi byter kalsonger flera gånger än vanligt; hans sätt att påkalla uppmärksamhet. Isaac är ledsen, Milja somnade, jag hinner äta lite av dagens lax, planerar kvällens bak och funderar när jag ska ha tid att ladda upp alla de där roliga bilderna jag tog idag. Nu borde alla barn sova. Men det är många timmar kvar till lugnet. Tack och lov för dagisdag imorgon. Och för Mumin-DVDer.
Dagens William: ”Vad finns där himlen slutar? Varför ser jag inte rymden?
Bloggprisvinnarna – och snön!
Jag följde Bloggalan (eller Bloggpriset, heter det väl i år, vilket låter lite mindre styvt) via webben i år; via livestreamen och Twitter. Jo, det var helt okej, men det var väldigt hackigt. Kanske berodde det på mitt internet. Och låg volym. Det är samma sak med x3ms radiosändningar. I bilen har x3m den lägsta volymen av alla. Vad beror det på?
”Ett ögonblick…” Punkt punkt. Det var ändå lite skoj att vara med på ett hörn, lite av stämningen förmedlades, mitt emellan barn som inte ville sova och bajsblöjor.
Jag är i alla fall glad att Eva och Malin vann! Yay, hurra för er och ännu mer hurra för Österbotten. ^^ Nu undrar man bara: Vem vinner nästa år? Fortsätter det neråt i listan, eller är Linn tillbaka och vinner nästa år igen, om det ens blir nån gala?
Milja ville inte sova – igen. Hon var med om hela prisutdelningen! Jag vet inte riktigt hur vi ska få den här tjejen att sova före klockan elva varje kväll. Det blir ganska långa dagar, när de börjar klockan fem, med mjölkbestyr (hmm, det låter som om jag skulle gå till nån ladugård eller nåt), fast de somnar om till sju eller åtta. Milja har sån fart på. Hon vill upp, upp, klättra, nå allt. Om vi hade två stycker Miljor skulle jag bli smått galen. Om vi hade två stycken Isaacar, skulle vi hade det lugnt. Nu är det nånstans mittemellan.
Och snön – ja äntligen kom det snö till Åbo också! Jag vet inte vem som var mest glad, William eller jag. 😀 Hurra för snön, låt det komma mera och låt den stanna!
Hemma med tre
Det krävs lite extra att vara hemma med alla tre ungar ensam. Jag saknar definitivt rutiner för det. W och jag skulle äta frukost när fyra hungriga och nyfikna händer, försökte ta vår mat. Dessutom var twinsen trötta då, eftersom de vaknat av att William kom in i rummet.
– Sssch, dom sover… sa jag.
– Hej Isaac! Nej, Isaac är vaken!
*mummel*
Å andra sidan har tvillingarna väldigt roligt tillsammans med sin storebror. Bara det finns nån vuxen på plats hela tiden och kollar så han inte hoppar eller stampar, drar nån hylla eller nåt band över eller runt dem. 😛
Ljudnivån är högre, när alla är glada, är de verkligen glada, men när två är ledsna, blir också den tredje det. William är väldigt hjälpsam när han vet att det inte finns nån annan vuxen att gå till. Han till och med äter själv – fast han försöker fortfarande få mig att mata honom ibland. Hans hand blir sååå trött, av att äta!
Jag tackar min lyckliga stjärna att twinsen föddes när William var tre och ett halvt. För hade han varit ett eller två, hade jag inte haft samma hjälp. Och han hade inte varit lika självständig.
Sen kom fammo hit med lax och potatismos och stannde för att hjälpa till, så nu känns allt superbra igen. Och framför allt är det väldigt roligt med vuxet sällskap. Det är roligt att läsa barnböcker och sjunga ramsor, men inte bara det. Jag lyfter på hatten åt alla dagmammor och de som jobbar med barn varje dag. Ni borde få nåt fredspris!
Ikväll är det Bloggprisgala! Lycka till alla! 😀 😀 Jag följer er via webben. (vad är väl en bal på slottet…) 😉
Det här kallas antagligen söndagsmys
Jag gjorde en deal med William om att vi skippar godnattsagen och bakar pepparkakor istället. Tyvärr glömde 50 procent av deltagarna bort löftet när det skulle sovas, så det blev lite extra ledset. Men mycket pepparkakor, ”så hemtrevligt det doftar”, sa Mika och Mumin och Ikea-formar om varandra. Några garnerade jag till och med, men de blev så hemskt fula, så dem får ni se på egen risk. Haha, det bjuder jag på. Och respekt till alla som jobbar med bakverk och sockerglasyr!
Muminformar finns att köpa på Anttila för tre euro styck. 🙂 De supergillades av både W och mig.
Isaac och Milja har lagt i en ny växel. Isaac hasar sig fram, Milja tar sig uppåt. På det som finns till hands. Iiik! Ta det lugnt nu, kids! 😉
Ljus och färg
Ikea är som en drog, var det någon som sa en gång (i Solsidan?). Börjar man gå dit, måste man fortsätta. Det fattas hela tiden nån liten del av en sladd, ett hyllplan eller en dörrknopp. Man äter billigt, men när man kommer ut, har man ändå lyckats släpa med sig värmeljus, brödkavlar och billiga tofflor plus hundra andra saker.
Ikea är i alla fall är trevligt ställe att äta lunch på. Speciellt då det ligger nära vårt hem. Lyx. Däremot hade de julbord idag, så det blev ändå inte riktigt lika billigt som jag hade tänkt. Å andra sidan hade jag bara William med mig, så det var lugnt. Och det var värt några extra euro, för han åt som en häst. Det är extra roligt att äta när man får pepparkakor, Lilla Anna-glass och lite av mammas chokladmoussé till efterrätt. Kalas! Extra mammalyx för att man slapp kocka. ^^
William älskade att gå runt och trodde att hela affären var en lekplats. Vi gick bara lite vid leksakerna, till favoritavdelningen med lakan och tyg. Orka gå hela, liksom. Det var därför jag gick dit – för att hämta ett par nya lakan åt twinsen. Jag skulle kunna äga ALLA de där färgbomberna, jag älskar Ikeas lakan och tyger. Nåja, kanske inte alla, men väldigt många. Sen lovade jag William att vi skulle köpa det där täcket med antingen bokstäver eller siffror(den han är på, på bilden). Och vad gör jag? Glömmer att ta nåndera av dem, för att jag inte kunde bestämma mig. Sen trodde jag att jag redan tagit den ena! Nåja, det kommer ju nya gånger.
Favoritstolar. William gömmer sig i en LÖMSK.
William har blivit jätteduktig på att vara med och handla. Och tänk om det skulle vara lika roligt att handla mat varje gång, som på Ikea! Wohoo! Vi fick en massa färg- och ljusterapi på köpet, fast vi inte stannade så länge. Tips: Ta med en sån där sittvagn åt barn, fast de vägrar sitta i dem i början. William blev sååå trött i benen och jag visste ju att han skulle sätta sig efter ett tag. Även om man inte går i hela huset, tar det sin tid att komma ut.
