Skip to content

Ibland undrar man

10 december, 2011

Ibland undrar jag om det finns nån syskon- eller bebismanual som jag har missat. Om det finns nåt bra sätt att skona ryggen och slippa att benen domnar när man hela tiden bär ungarna eller sitter med den på golvet. Om det är meningen att twins ska gråta såhär mycket. Just nu ålar båda efter mig så fort jag är i rummet och gråter määm-määmmä om de inte får vara i famnen. Sen trivs de inte särskilt länge där heller. Vad vill ni, små barn? Hur kan man vara så liten och ha en så stark vilja?

Det spelar ingen roll att det är lördag. Det kunde lika gärna vara tisdag. Jag har svårt att uppskatta det lilla, de fina sakerna. Jag har noll julstämning och önskar mest att jag skulle få sova utan avbrott. Eller få nån slags paus från det här ändlösa gråtandet. Snart lägger jag mig ner på golvet och gråter själv. Jag är inte gjord att ha småbarn.

20111210-175250.jpg

—lite senare—

Så somnar dom. De små liven. De oskyldiga små korvarna med de mjuka, varma händerna. Isaac håller mitt ansikte och jag gråter lite. För att dom är så små och ljuvliga och så fruktansvärt jobbiga. De är liksom inga personer ännu. De har personligheter, men man vet inte vad det är de svarar på. Hur mycket förstår man, när man är åtta månader gammal?

Jag vill inte fylla år. Eller jo, jag vill. Jädrar, vad jag vill fylla år! Ha en riktig rackarbajsan till fest, med vuxna och noll barn, som pågår långt in på småtimmarna. Men jag vill inte bli äldre. Jag är rädd för att dö, för att livet går så snabbt, för att nåt barn ska dö eller nån annan eller vad som helst. Jag känner mig gammal och sliten, ”jag-kommer-inte-att-hinna-med-nåt” och jag tycker inte om att vara såhär behövd. Det är svårt! Jag tänker på hundra bra citat om att det som inte dödar, det härdar och att man måste gå genom tunga saker för att man ska uppskatta livet. Och ingen av dem hjälper! Blä. Nu måste jag bara bryta ihop liten och gå vidare.

Och blä, jag missade månförmörkelsen. Den kanske inte ens syntes här?

Annonser
2 kommentarer leave one →
  1. 10 december, 2011 04:11

    Det ÄR mera gråt med två, speciellt då man är ensam om dem.
    Det är ju så himla lätt att gå omkring med ETT barn som är lite kinkigt..titta på lampan, titta ut genom fönstret osv osv. Sånt som man inte kan göra då man har två. Man orkar ju inte bära båda samtidigt, man får liksom inget ordentligt grepp.
    Jag har nog åxå funderat i de där banorna ska du veta.
    Men sen plötsligt kommer det dagar då de är supernöjda och allt går bara bra.
    Just nu har vi haft ett par riktigt bra dagar..I hemlighet hoppas jag att det är NU det ska svänga och de ska bli de där meganöjda ungarna 🙂 ..men sen med två ungar i bagaget, så VET jag ju att den enda sanningen är att det finns bra dagar och det finns dåliga dagar.
    På RIKTIGT bra humör så gott som jämt är de nog inte före de fyllt 16-17 år 😉
    Eller kanske först då de flyttat hemifrån (och man slipper se det dåliga humöret) 🙂
    Hang in there! VI är BÄST!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: