Ändå

Handtaget på barnvagnen fastnade när jag skulle ta hissen upp. En liten tygbit hade kilat in sig mellan fästena, som ska gå att lyfta. Det betydde att jag inte kunde ta hissen, vi ryms inte in med nedfällt handtag. Milja var vaken och gnydde, Isaac sov, William var blöt och trött i benen efter vår promenad och lekstund. Mika tränade på balkongen och hörde inte när William kutade uppför trappen och ringde på dörren, inte heller hörde han mina samtal. Dessutom ringde Wili på fel dörr först, han gick bara upp till ettan. Som tur var det ingen som kom ut och undrade, eftersom jag inte kunde gå nånstans.

Då kände jag mig ganska liten och tafatt. Det är så skönt att vara ute, ungarna är glada, William och jag gräver i snön, han serverar mig is-mozzarella och vi gör trafikskyltar. Men jobbigt när man ska masa sig in och inget funkar som det ska.

– Dumma lägenhet, dumma hiss, tänker jag och sliter i tyget som sitter som en sten. Jag står utanför hissen och drar. En tjej kommer ner, jag ler lite mot henne och hon går iväg.

– Nu struntar vi i den där, säger William.
– Men det kan vi ju inte göra! Isaac och Milja måste ju med, säger jag prompt. Fast egentligen hade jag ju kunnat ta ett barn (kanske båda) och gå med William, men jag ville inte lämna vagnen.

Sen, efter fem minuters trassel, lossnar tyget. Vi kommer in och hem igen, alla är glada. Och hungriga. Jag fumlar, hittar inte nycklar, krånglar, svettas. Äntligen kommer vi in och kokar batat och rotsaker, kött, lax och bakar cheesecake. Bär runt barn som gråter, kräks.

Egentligen. Egentligen är det här ju sånt man glömmer, tänker jag, när det är tungt. Om ett antal år minns vi inte alls de här bebistrasslen och längtar kanske tillbaka. Fast när jag tänker på W:s babytid, längtar jag inte dit. Jag är så glad att han är han, som han är nu. Och egentligen minns man ju bara de där glansbilderna, de där rosiga kinderna, Isaacs Lillris förtrollande stora ögon och Miljas Turbonakkis späda armar. Den mjuka huden, de små tårna. Det är så det ska vara, det är det man vill minnas.

En del bloggare har haft bildkaskader från galor eller fester. Jag kontrar med bilder från vår vardag. Den är inte så illa, när man tänker efter.

Nej, det ska inte bli olika knappar, jag bara testar vilken som passar bäst.

Milja vill inte sova. Icke! Det finns så mycket att upptäcka när man är en turboknakkis. Halv elva är det tidigaste numera. Nån dag… Nån dag ska vi sitta på en varm strand med våra härliga barn och tänka tillbaka på den här vagndragar- och hårslitartiden, och tänka att det var värt det. För vår ljuvliga ungars skull.