La familia
Om jag skulle beskriva min familj med två adjektiv, skulle det vara rolig och knäpp. För lite knäpp måste man vara ibland för att orka. Det är lättare så.
Milja har blivit störthopplös att lägga om kvällarna. Jag läste att det tog Rockmom tre timmar att natta ungarna igår. Jag lider med dig och har full förståelse! Hur skulle man göra det här ensam? Plus att William vill att man läser åt honom. Just nu lägger jag mig mellan twinsen och de studsar runt som två flipperbollar. Det borde vara fyra händer som petar, river och krafsar, men det känns som sjuttio. Jag minns den här tiden med W; han fäktade med armarna och jag undrade hur mammor och pappar undkommer bebistiden utan blåtiror eller rivmärken i ansiktet.
Milja sjöng sin egen vaggsång (läs: skrek) en trekvart, sen fick vi ta upp henne, så vi kollade lite på Så mycket bättre (åh, vad man måste älska Laleh. För hennes personlighet och för hennes musik. Mer, mer!). Milja sover fortfarande inte. Suck. Klockan närmar sig elva. Ööörk.
William har däremot fått nån växtspurt och överraskar oss med roliga ord, funderingar och meningar.
– Nej, nu ska jag no fara och å bada, jag är så svettig! sa han mitt i allt ikväll. Vi flabbade, för det var det enda vi kunde, det kom helt oväntat. (jo, han fick bada. Med syrran ikväll!)
När vi såg på Cars 2-filmen kommenterade jag nåt om att båtarna var i Stilla havet.
– Oj, kolla vilka stora vågor! sa jag.
– Varför heter det Stilla havet om det inte är stilla? sa William.
– Öööh.. ja, jag vet inte. Det heter bara så.
Tidigare idag pratade vi om att alla barn inte får julklappar. Det finns massor med fattiga barn som inte ens har mat eller hus.
– Och vi som ligger här och myser i soffan, tänk vad bra vi har det.
Han tänker.
– Kommer julbocken till de fattiga barnen?
– Nja. Nej, det tror jag int.
– Varför inte, har de inte varit snälla?
Och jag vet ännu inte vad jag ska svara! Den lille tänkaren, han kommer att bli nåt stort (såvida han inte försoffas bakom nåt tv-spel och bara äter chips och dricker Cokis hela dagarna, rapar, pruttar och sover! Let’s hope not.)
Dagens solskensbilder:
Den lille korven, som vill smaka på allt. Söta lilla korven.
Saker jag inte trodde jag kunde: Flätor
Ibland kan man saker man inte trodde man kunde. Det gäller bara att försöka! Som att sticka flätor. Hah, jag kan ju! Det var väl inte så svårt. Som jag har dragit mig för att prova.
Att varva ner
Den här tiden på året är svår ibland. Jag känner en slags stress, fast jag inte borde. Jag har avbokat hård träning, handla på stan, babyrytmik och en körövning denna vecka. För att överleva med mig själv och orka vidare. När man har Tourette har man lätt för att gå på övervarv. Förut brukar jag kunna cool down lite lättare, men nu känns det svårare. Efter en timmes virrvarr på stan med bilen, efter dagens städpatrull (med Mika, medan fammo var ute med twinsen. Tack fammo, för maten också, det var super!) var jag helt slutkörd och hyperventilerade ett tag innan jag kunde förmå min kropp att göra som jag vill. Småläskigt när man inte har kontroll.
Det är inget nytt, men det är tungt. Då känner man att mammor inte borde ha Tourette. Att det kanske borde finnas nån naturlig urgallring. Ändå gick det helt tvärtom. Nu åkte William till fammos, städandet är klart och jag andas ut. Andas på riktigt, lugnt. Ser på Vem vet mest. Känner den annalkande fredagsfriden.
Jag är inte nåt städfreak, men ibland måste man få bort damm och smuts från golven. Ibland måste man torka lite av hyllor, städa toan och så vidare och så vidare. Ni fattar. Grundstäda ordentligt. Komma ikapp. Hur mycket jag än motiverar mig med texter att det här är meningen, att det ska vara tungt, känns det ibland övermäktigt.
Därför fokuserar jag på några få saker: Överleva här hemma. Ungarna ska må bra, vi ska få mat, allesammans. Inget annat. Blogg – om jag har lust. Jag köper en del färdig mat; för att jag inte tänker vara sådär hurtig som man kanske borde. För att må bra. Jag har hittat några få burkar som ungarna gillar. Så att man har en utväg, så att man kan koppla av ibland och inte kocka varannan dag. Kanske var tredje.
Ungarna är söta, supersöta. Och jobbiga. 😛 Jag är faktiskt glad över att inte vara nominerad till Bloggpriset, för jag har inte riktigt ork till det. Jag stiger åt sidan och hoppas att mina favoriter vinner.
Dagens fina retro:
Metallmuggarna på Citymarket.
Kletet
Jag undrade ett tag vems barn som kommit hit, för twinsen var lugna och glada på morgonen, nåt de inte brukar. Jag hann läsa lite nyheter, sen satt de i min famn på golvet och tuggade på banden som hänger från min collegetröja.
Men jösses vad de kan få ljud ut sig. Och va sur Milja blir när hon inte får som hon vill. Ibland känns det som om det är snor, sand, intorkade matrester och skräp överallt. Jag vet inte hur många nappar som ligger under sängen. Isaac låg en timme och hostade, medan jag kurade ihop mig på 40 cm av sängen och försökte undvika de värsta sprayduscharna. Stackars små som måste ha så mycket klet i näsan.
Idag när jag bytte en av fyra bajsblöjor på förmiddan, kröp Milja utanför toadörren så att jag inte kom ut, utan att putta på henne. Stackarn hade armen på nåt konstigt sätt under sig, så hon grät och grät. Dels för att hon var trött, sur och knuffad. Det kan inte vara lätt att vara tvilling. Eller syskon i en stor skara.
Och kan det inte bli minusgrader nån gång så att sanden stannar ute och Williams kläder hålls lite torrare? Och så att vi har några knoppar kvar till i vår! Snö. Nu.
Inte en enda julkalender har vi öppnat eller sett. Jo, vi fick en gratiskalender. Men W klagar inte, den gullungen. Andra plockar fram julsaker och prylar, vi plockar bort och undan. Jag gillar inte det här. Jag vet att det går över, men det känns inte roligt alls. Det och matkladdet är jobbigast. Nån dag ska jag ha rena och torra kläder en hel dag igen.
Klippt vad det här
Linn kapade en decimeter (galanerver? 🙂 ) och kände sig som en ny människa. Det måste vara nåt speciellt det där. Jag vill också kapa hår. Flera decimeter. Ibland önskar jag att jag kunde ha riktigt kort hår, det skulle vara så skönt, men jag kommer mig aldrig för att kapa. Kanske det är lika bra.
Williams hår, eller ska man säga hårboll, har däremot varit på tapeten länge. Det växer som gräs och han är så rädd för att tvätta det. Han vill inte heller sitta still när man klipper. Således frågade jag honom själv och Mika ikväll om det är okej att vi klipper. Alla sa ja och så klipp, klipp. Där var det. Det är befriande att klippa hår! Jag förstår Britney! William var nöjd och glad. Och vem var det vi hittade under håret? Lite likt Wissman, faktiskt.
Sen badade alla killar (nästan), skrattade och plaskade. Morsan blev mest blöt. William var superglad, åt håret, badet och allt. Nu är han ”stor och cool”.
Tvillingliv #101
Ibland undrar man vad de har i göringen, de små rackarna. Dagens roligast leksak var måttbandet. Ikeakatalogen höll tyvärr inte så länge, så de där Martin Timell-planerna gick om intet.
Den här tjejen är .. ja-a. Snabb. Hon älskar plastfickor och skulle antagligen äta upp alla hon fick tag i. Favoriterna är de som är runt mina mönster eller noter.
Dagens min. 🙂
Jag hade inte tänkt
Jag hade ju inte tänkt mig, att jag skulle bli en hemmamamma och torkar snor på två dreglande tvillingar. Jag skulle ju göra lite karriär, jag hade ju kommit igång, jag hade tänkt stanna i storstan på andra sidan pölen.
Jag hade inte heller tänkt mig, att jag skulle komma att vara avundsjuk på min gubbe, för att han ringer och frågar om jag ska med på lunch, och jag svarar nej, för att jag inte orkar dra med två tvillingar till stan. Och ändå har jag William på dagis, så det är lättare. Jag hade inte kunnat föreställa mig, att det är saker man uppskattar.
Jag hade inte tänkt, att jag skulle ha en unge med bajs i blöjan på ena armen och den andra sittande på köksgolvet, gråtande, medan jag själv undrar om jag ska värma den där soppan från i förrgår eller nåt som Saarionen har lagat åt mig, eftersom jag inte orkat äta eller riktigt hunnit med min egen frukost.
Jag hade inte heller tänkt mig att jag skulle ha fyra klåfingriga armar, som sträcker sig efter min mat och jag delar med mig av brödet, när jag själv är hungrig. Inte heller hade jag tänkt mig att det skulle sova fem personer i den där sängen, att fem personen ibland sitter på två kvadratmeter av lägenheten, fast vi bor på nittiofem.
Men det fanns nån annan som hade tänkt. Nån som förstod att Livet börjar utanför den där soffkanten. Någon som förstod, att allt det där tålamodet jag bett om, inte skulle komma av sig självt, utan att man skulle hamna att jobba för det. Det är som god fysik: Det finns inga genvägar, man måste träna och svettas.
Det fanns också någon som hade tänkt att jag skulle se Livet ur ett annat perspektiv, för att jag har fått både en tung last och en stor gåva. Att jag skulle fatta att man måste kämpa för det som är något värt. Att man måste få lite sprickor i magen, fast vissa inte får det. Att man måste ge upp många drömmar, tankar och planer i sitt liv. För många år sedan hade jag inte alls tänkt ha några snoriga barn och undrade hur människor över huvud taget orkade resa eller röra på sig med småbarn. Eller barn för den delen.
Så kom de, tre underverk. Tre underverk som vänder upp och ner på allt man vet och förstår. Och Livet råskrattar lite åt en och säger: HAH, jag sa inte att det skulle vara LÄTT. Men jag vet att du kommer att lära dig något av det och uppskatta det. Och du kommer att tacka mig.
För ingen önskar sig något tungt. Nej, fy, hellre låter vi latheten ta över, för det är så enkelt. Jag är expert på lathet, jag skulle kunna skriva en roman om det. Om jag bara orkade. Kanske var det någon annan, någon där uppe som tyckte att det räckte med min lathet nu. Eller min själviskhet. Någon som fattade att det behövdes något annat i mitt liv. Som gav mig, oss en stor gåva att förvalta.
Du kommer att gråta och riva ditt hår. Det kostar! orerar Livet. Men du kommer också att älska, som du aldrig har älskat förut, och glädjas och hoppas. Och du kommer att kunna krama dina underbara barn och tänka: det här är jag värd, när de skrattar och ger dig blöta pussar. För att du har sträckt dig utanför soffkanten, för att du måste. För att det är bra för dig. För att du har fått en gåva.
Lite lycka
Lycka är:
– att kunna gå till affären en stund själv och komma ihåg att köpa kaffefilter, balsam (åt mig själv!) och lite lösgodis. När har jag senast köpt lösgodis, som jag hunnit välja i lugn och ro? William tar det han ska ha och säger: Nu ska vi till kassan! Han är så typisk man: hämta det man ska ha, sen ut. Man kan ju kolla runt!
– att hinna ta en burgare innan körövningen och njuta av dem båda.
– att ha på sig jeans och ha håret nersläppt, wohoo!
– att komma hem till små, varma händer, att kunna trösta en olycklig tjej och känna hennes mjuka bebishänder krafsa lite på mig, innan hon somnar. Och då stjäl jag ett par kramar till av henne och brorsan.
– att se månen hänga över husen, lite snett, ganska stor, som i en sagobok, som E sa ikväll.
– att ungarna somnar och är nöjda
Sömnen
Jag har inte hört om en enda själ som skulle ha sagt eller skrivit att han/hon är pigg idag. Alla är trötta! Inte vi! Inte nu längre. Twinsen fick för sig att somna om och sov till kvart över nio, vilket är superrekord! Det behövdes, för inatt var en i taget av dem vakna igen. Det är minst lika tröttsamt för dem själva.
Även om det är mörkare än i Mordor på kvällarna, har vi sett solen och de lustiga molnen idag. Hurra för lite sol, hurra för ljuset!
Twinsen upptäcker ny terräng. Milja haskryper själv till badrummet. Över brorsan, om det behövs.
– Kom nu Miljixen, ropar jag, när jag står med Isaac vid skötbordet. Och visst kommer hon, den lilla tösabiten. Hon stannar så fort hon får in huvudet genom dörren och ser väldigt frågande och strängt på mig. ”Mamma, vad gör du här?” Och upptäckte att dörren och golvsilen var roligare än både mamma och bror.
Kaffe och Dops och majs, det är livet det. Fast vem har designat de här ruttna eko-påsarna? De går ju inte att stänga igen, de går bara sönder! Och de här eko-krokarna är sämre än de vanliga, de är ännu segare.
Ikväll hoppas vi på mer ”snälla barn”. 😛
Ledsna ungar
Det är rätt okej när ungarna sover till lite över sju. Ja, det vore faktiskt helt okej om de faktiskt sov på natten. Nu är vi tillbaka till mjölk- eller vällingflaskor klockan tre eller fyra och gråt och bök och stök. Jag minns inte ens när de varit vakna eller vem som varit mest vaken.
Milja snorar som en tok nu också, jag hinner knappt torka mellan varven. Försöker göra nåt annat än vara med ungarna; sitter lite vid datorn och klickar runt lite, men skriva går inte. Ungarna kryper på golvet när jag kokar vi mat, det blev trångt i köket plötsligt! Vi byter blöjor, bär runt, vaggar, torkar och torkar och torkar snor. Eller dregel, jag vet inte vad det är mest av. Det är här är kulmen av bebislivet, det där riktigt roligt. Det enda jag kan komma på just nu, som vore bättre, är en redig magsjuka.
Jag har i alla fall gjort en massa mat, frysit in kött åt bebblorna, gjort en korvsoppa åt mig och W och vilat en stund med båda ungarna. I morse beskådade vi en praktfull soluppgång som tände de lätta molnen, så himlen lyste upp som rosa fiskfjäll. Det var snyggt. Och vi klarade oss utan slask i hatt. Eller slaskig hatt, vilket det nu är.
Just nu är jag lite avundsjuk på de som får äta lunch ifred, bara vara själv eller göra nånting, utan att man måste blanda in nån annan. Att hinna byta en bajsblöja utan att den andra gråter, vore också trevligt. Det är så mycket jag tänkte och planerade att göra med William, som jag faktiskt gjorde. Nu byter jag bara rutinmässigt, hojtar åt den som är ensam att ”mamma är här, gråt inte”, snabbt på med byxor och kläder. Man saknar den där gosstunden lite grann. Och den där träningen, ja den blev lite sisådär idag.
