Spaljéhjärta
Hej mamma!
Jag skulle bara tala om att det där hjärtat du föreslog att jag skulle sätta ljus i, det funkade riktigt bra! Ännu bättre skulle de ha varit om jag inte hade valt en slinga som är seriekopplad (alltså, sitter ihop som en ring) utan en som har en början och ett slut. Det gick såhär också.
Den här bollen är förresten också sjukt snygg.
Vit spaljé (från Prisma i somras) och vita LED-ljus som är precis lagom starka. Nu börjar även vi komma in i den här lillajulsstämningen som alla pratar om! Dessutom har jag köpt Mumin-pepparkakasformar, vilket William var eld och lågor över. Han ville baka redan idag, fast vi hade ingen deg och det var sent. Äh, det finns ju färdig deg att köpa, jag tänker inte vara hur pruttduktig som helst.
Nu återstår bara att hitta några hissgardiner som passar temat (och tvätta fönster, om jag kommer så långt med de här två gaphalsarna på nacken om dagarna ^^). Jag hade velat ha de här, men de var slutsålda i rött (därför bild i svartvit):
Nån som har förslag på nåt motsvarande eller andra fina?
Det snabba mörkret
Det är trångt när man ska ut. Och jag hinner bli svettig innan vi ens har gått en meter. När man har klätt den ena, störtgråter den andra eller vill gå ut genast. Eller inte ha tjocka kläder på sig alls. Men när vi har kommit ut, då är alla glada. Det känns fräscht i luften och jag drar på med vagnen så svetten lackar. Isaac ser förbryllat på mig, han är inte van att se mig i mössa och undrar antagligen om nån annan har dragit iväg med honom. Det är tre plusgrader, vi ser solen gå ner över husen och klockan är bara fyra.
Isaac hade ingen feber, han kändes bara varm. Skönt. Däremot är det otroligt vilka mängder snor det kan finnas i en liten näsa. Jag tröstar mig med att tänka på att det bygger upp immunförsvaret och bland annat gör att risken för cancer är lägre, om man mycket virusinfektioner som barn.
Inte ett uns snö, inte ens nån liten flinga, men mycket storm har det varit. Någon har tydligen tröttnat på sitt paraply, på väg till jobbet i morse.
Och så blir det mörkt på nolltid. Vi hittar en glad William och en pappa på parkeringen. Dom tar vi hem!
Att vara två
Ibland är det en ren fröjd att sitta och se på när tvillingarna leker. Just låg de vid dammsugaren och Milja sög på en Berocca-tub, som Isaac höll i. Sen tog han den själv också förstås. 😉
Sen hittar nån av dem en leksak som de inte haft på ett tag, och den blir väldigt intressant för båda.
Banka på lådor tillsammans är väldigt kul.
Eller bara vara lite charmig. Så kanske man får komma upp i famnen, innan den andra gör det.
Det är tur att de är så söta, för de kan verkligen göra sig hörda, om man säger så.
Måndag!
Helgen är slut, hurra! Fram för vardag!
Vi har sett solen, men inte snön! Vi lyssnar på Succémorgon, äter kaffeyoghurt och twinsen har upptäckt dammsugaren. Fast Milja blir rädd för surret. Jag har i alla fall dammsugit de ytor där twinsen är mest, så de slipper ha mitt hår inlindat runt handen. Isaac har feber, snorar.
Williams märken i soffan, är inte kvar. Det är 30-väg och 30-väg slutar och gårdsgata och Svänggränden Mutkatie och allt vad de heter.
Idag när jag gick till köket blev det såklart gråt, eftersom twinsen var ensamma. Och på en liten stund hann Milja halvvägs! Isaac blev sur, för han hann ju inte alls med. Den här lille tjejen hävde sig också upp längs en hylla. Hmm, undrar hur fort hon börjar gå.
Öörk
Folk skriver om sina trevliga, mysiga helger. Lilla jul och fest och mys hit och dit. En kompis har åkt till Thailand och jag är hemma med mina armbojor och kommer att vara det idag, imorron och dan efter det och dan efter det.
Hur lång ska den här helgen va egentligen? Inte ett ynka julpynt har jag orkat sätta upp. Jo, igår kväll, efter att ungarna hade somnat, men jag hade exakt noll lust att städa eller fixa eller nåt som hade med hemmet att göra. Allt är grått, trist, stormigt. Mika åkte nyss med William till en skola, där de ordnar fria lekstunder i gymnastiksalarna. Så att stora killen får springa av sig lite.
Regnet piskar ner. Jag funderar på hur grannarna har gjort för att få ut el på balkongen. Efter remonten, där de tätade fönster och fasader, finns det inget eluttag där längre. Sug.
Den klättrande rökdykaren
Om man gör nåt en gång, är det ingen gång. Två gånger är lika med noll. Men tre gånger – är en tradition. Vår tradition är att gå på En dag på brandstationen, på vår gamla grannstation i stan, Brankku.
Egentligen ska man gå runt till olika stationer och får kryss för olika aktiviteter; att krypa i roliga tygtunnlar och placera ut plastbrandvarnare, men William tyckte inte det var kul alls. Han är väl lite för liten för det än. Istället var det superkul att klättra i brandbilarna – själv – upp och nerför stegarna.
Vi hittade också två roliga trafikmärken, det var det allra bästa. Den ena var ”Annan fara” och det andra var handmärkena om brandmännen använder när de stänger av nån väg.
Än en gång påminns man om hur farligt det är med levande ljus. Och även med en annan sak, som jag avskyr: att tillfälligt lägga ner varor på spisen, fast den är avstängd. Inga pizzakartonger, inga plastbyttor, inget utom kastruller här hemma på spisen, punkt!
Twinsen stannade hemma, men fick gå ut lite senare istället, på promenad. I snålblåsten. Det är alltid lika isande kallt, när det är Brandkårsdag.
Vi fortsätter lillajulen med brandkårstema. Och lite ”klappabock” senare ikväll.
Också en fredag
Det blir svårare att fotografera de vilda barnen. De hålls ju inte stilla längre! Och dagsljuset lyser med sin frånvaro (hahaa, kunde inte låta bli.)
Dagens babyrytmik var trevlig, men resten kändes lite blä. Jag drog runt med vagnen i centrum och överallt kändes det som om man var i vägen. Folk stod och trängdes vid busshållplatserna på trottoaren och jag ursäktade mig fram. Jag klämde mig in till H&M och Gina en sväng, hittade ganska snabbt ett linne för 9,95 och betalade. Således fick man tydligen också 20 procents rabatt på nån grej nästa vecka. Orkade inte stanna länge, fast det finns hundra saker man kunde se på.
Vid busshållplatsen satte jag mig ner under taket och en annan mamma med en tjej, cirka två år, satte sig intill mig. Tjejen sa ingenting, men hon kikade på mig lite i smyg. När de fortsatte med en annan buss, vände hon sig om mot mig – och log. Det kändes fint. Som en osynlig gemenskap, som man fick bara av att sitta där och umgås.
Vi fick en hälsning från Piltti-klubben. En present som tvillingföräldrar får, om man ber om den. Tackar och bockar, säger vi.
Ljudnivån har trappats upp här hemma. William bankar på tomma badbaljor, Milja skrattar. Vi har även upplevt det första syskongrälet. Milja ville absolut ha ett Brio-tåg, som William också måste ha just då. Jag vet att det kommer många, MÅNGA fler såna här, men regeln är fortfarande densamma – man får inte ta ur handen (nån dag kommer de att ha nåt smart att motbevisa mig, men jag håller hårt på den ändå.)
William ”limmar fint inför julen”. Jag förstår inte det här eviga limmandet av saker hit och dit! Däremot har jag ett svagt minne av att jag ville göra samma sak som liten. Kan man inte spara en del av märkena till sen? Okej, den egna sängen får han limma på, inte dörren! Det är ju hans säng.
Milja har mest fart på. Idag hittade hon en garnväska och var mycket tyst och nöjd.
Dagens roliga pryl:
Ett mobilfodral som man själv kan brodera. Vilket mönster man vill. Men vem orkar sy såhär smått?
Dagens bästa garnsida:
Fleece Artist. Förutom att de har fantastiska garn, kan man föra musen över garnet ifråga och se hur det ser ut stickat. Perfekt.
Tv-kvällen
TV-kväll. Halv åtta hos mig, Drömmen om ett barn, Lyxfällan, en massa känslostormande program strömmar förbi. Isaac är vaken. Han sov tidigare under kvällen och vill inte somna om. Jag kramar honom hårt, hårt. Han suger på min haka och försöker ta tag i kamerasladden eller några filtar och sockor som ligger på soffkanten bakom mig. Han skallar mig i läppen, men jag kramar honom tillbaka. Min lilla, underbra Isaac Ris Gosegris.
Det är extra känslosamt att se på Drömmen om ett barn, fast det gått bra för oss. Hur mycket det än suger, hur mycket jag känner att jag inte duger eller inte orkar – så är mina barn värd varenda sekund. Av livet, av fasorna, av rädslan för de personer man formar, som man ännu inte känner, men har allt ansvar för. Jag vill egentligen inte säga att det är genom barnen jag lever, för det känns som en skymf mot de som inte har barn eller kan få barn. Men det är ju så. Det var inte så förut, för jag visste inte att de fanns.
Nu är de här. Dubbelt upp. Plus William. Jag känner mig välsignad, lyckligt lottad och tänker att mitt liv på många sätt är så enkelt. Jag tänker på att hälsan och välmåandet är det finast man kan ha i livet. Sen kryddar man det med valbart innehåll, det är bonusen. Jag såg de där paren som kämpar, år efter år med att få barn, med IVF, med abortplaner, med sjukt långa väntetider och jag fattar inte att det är så! Hur får det ens ta så lång tid? Det finns ju massor med barn som skulle kunna få så bra hem? Hur kommer det sig att de som kan får barn, bara får dem, man behöver ju inte ens kunna nånting? Men de som väntar och köar och försöker ska redogöra för hela sitt liv och sitt hem.
Tänk om nån satte sig ner och utvärderade ens situation och möjlighet att få ha kvar barnet, medan man är gravid? Det låter ju absurt, men det måste ju vara nåt liknande de känner. Det är ju att blotta sitt innersta, att visa sina känslor, öppna upp alla garderober och dessutom sätta det på pränt.
Isaac smätter mig på kinden med sina små händer. Hans lockar kittlar mig i ansiktet. Han petar på mina öron och drar i mitt hår. Han sätter munnen mot min kind, antagligen för att det känns roligt, men jag tolkar det som kärlek och pussar. Han doftar fortfarande bebis, eller så är det bara jag som känner det. Älskade, underbara. Du finns, du känns, ni är här. Visst är det fint att ha hem med vita väggar, trendiga tapeter, lyxiga ord på väggen som i en av mammorna i Halv åtta hos mig. Rosa porslin, fint i köket. Men vad hjälper det, om man inte har det som betyder mest? Kärlek, hälsa, sömn. Måbra-saker. Ungarna. Det är allt som betyder nåt. Egentligen.
För ett ögonblick tror jag mig förstå jag den rädsla och den ilska som de i programmet känner. Tafattheten, omöjligheten, inte kunna påverka, ångesten, ilskan. På samma sätt som att vi inte kan påverka hur länge vi lever eller hur våra barn mår. För en sak är säker. Ju fler barn man har, desto oroligare blir man. Så är det, det lever jag gärna med. Det är ett lågt pris, för att få ha dem.
Vem minns den snö som föll ifjol?
Ja, det är skillnad på i år och ifjol.
Bilderna ovan är lånade från Lehtikuva/Hbl.
Det var inte riktigt lika snörikt i Åbo. Jag kollade mina arkiv och hittade ingen utebild från den 24:e, men däremot från 26:e november 2010. Minns ni? Jag minns. Jag hade hala skor och var gravid. Ingen bra kombo.
Grönt
Man får skynda sig ut om man ska hinna se solen på dagarna nu. Jag fattar inte hur man överlever i Lappland under Kaamos-veckan (-veckorna?). Blir man galen? Har man ljusterapi? Kan man faktiskt vänja sig eller reser man bort?
Vi njuter av solglimtarna, att vinden har avtagit och den grå molnmassan och regnet som försvunnit för ett tag. Hej, hej, kom inte tillbaka på länge!
Däremot måste jag erkänna att det känns något korkat att december och lillajul snart är på kommande. Träden har knoppar, björkarna har fått nya hängen och några blommor sticker upp här och där. Va? säger min hjärna, medan vi går förbi fönster med julgardiner och ljusstakar. Vi vill ha snö!
På tal om ljuset finns det en låt som passar extra bra just nu:
httpv://www.youtube.com/watch?v=6CvuyaKmLnw&ob=av2e
