Morning has broken, can you fix it?
Förmiddagar är tunga. Det har varit många nätter i rad nu, då en i taget av tvillingarna har gråtit eller gnällt med jämna mellanrum. Kanske sju gånger. Kanske tjugosju, kanske tiotusen. Jag har ingen aning. En av gångerna inatt hade jag precis somnat, jag vaknade ur en djup dröm och gick upp för att se vem det var som grät. Jag minns inte längre. Jag minns bara att jag stod över sängen och tittade, jaha, nu blev det tyst igen, och störtade ner i min egen säng, hoppades att jag inte skulle väcka nån av dem igen.
De vaknar klockan fem och vill äta. Det vill inte jag. Vällingdags. Fast egentligen borde vi spara vällingen till lite senare; det är långt till lunch. Jag vet inte riktigt hur jag ska göra, för de är ju hungriga vid nio igen, men då är det bara en och en halv timme tills det blir mat.
Ungarna är ledsna. Idag hålls de vakna till lunch och jag tackar min skapare för att jag hade färdigpuréad mat klar i kylen. De är hur hungriga som helst, men orkar inte riktigt äta. Milja har kommit på att man kan ta ut mat ur munnen och smeta ut det på bordet – eller på sig själv eller på nån som sitter nära. Hon hade mat i håret, i pannan, på kinderna, i näsan, på Isaacs ärm (som hon älskar att riva i), på matstolen, på mig… och jag vill bara kasta iväg den där matskålen.
De är hungriga, men smetar istället runt med händerna i ögonen, för att de är trötta också. Suck va less jag blir på det här kletet! Blä för äckelmat! Jag tänker att det är ”bara några år till” och de där åren känns så väldigt långa. År liksom. (Igår kom jag på att jag själv ska hinna fylla år innan det här året är slut. Det hade jag glömt. På riktigt.)
Det är fint att vara behövd och att vara mamma åt småttingar. Man ska ”ta vara på tiden, för sen är man inte längre behövd”. Jag vet ju det. Samtidigt är det så ofantligt intensivt att man ibland vet varken ut eller in, vart man ska ta vägen eller hur man ska få sova. Då är det inte skoj längre.
Twinsen får i sig mat, är rentvättade och lite nöjdare igen. Medan jag petar in en väldigt sen frukost låter jag dem smaka några brödsmulor och de tycker det är väldig spännande! Skoj, äntligen! Vad jag har längtat efter att få ge dem bröd! Kanske man får lust att baka lite snart? Men nåt mjöl tänker jag inte ha stående hemma, pga de där äckliga mjölbaggarna, så man får skaffa det samma dag i så fall.
Det blåser, det piskar ner regn ute. Jag avskyr det här gråa, mörka vädret. Igår kom solen fram några minuter och jag minns det fortfarande. Sol, skönt, ljus! Lys!
Nu slocknade två små stolliga tvillingar och jag ska joina dem. Mitt i allt mörkt elände slockande förstås vår toalampa också. Jag rev fram en tillfällig lösning, med det mycket passande namnet Storm. Nu släcker jag inte den på hela dan, med risk för att den också slocknar, så det så.
Jobbiga? Sova dåligt? Jag vet inte vad morsan snackar om? Vi är ju så söta så, hon säger att ”det är bra det!”
Också
Lycka är också att krypa ner i sängen. Den egna sängen, som två små, söta själar har värmt upp. Jag gosar ner mig under mitt tjocka täcke och hör hur Milja suger på nappen. Det är ett mjukt njutt-njutt. Det blåser hårt ute, riktiga vinterstormar. Idag önskade jag att all den här regnmängden skulle ha varit snö istället.
Men den är i alla fall där ute. Jag har tak över huvudet, jag har min supersköna säng. Mina barn sover. W sover över hos fammo och faffa och får njuta av att vara där – själv. Det enda jag inte förstår med mig själv är, hur det kan vara så tråkigt att lägga sig, om man älskar sin säng. 😉
Åtta månader
Lycka är att komma från rådgivningen och få höra ”allt fint!” och ”båda tvillingarna växer bra”! Det kunde ha gått väldigt annorlunda, det är inte sällan som tvillinggraviditeter för med sig en massa komplikationer. Man hör inte så ofta om det som går bra Men det går ju bra också! Det kunde ha gått fel, men det är sjukt hur bra det har gått, som Linn brukar säga. 😀 Twinsen, åtta månader (och en dag) gamla idag.
Milja väger 7,85 kilo och är 69,4 cm lång.
Isaac väger 8,75 kilo och är 71,2 cm lång.
Jag har varit orolig för att jag ger för ensidig kost åt dem. Jag räknade upp det jag brukade koka och läkaren viftade med handen: ”Men du ger ju en massa, det där är bra det” och jag andas ut. Dessutom är jag överlycklig över att få börja ge lite, lite salt i maten, för att långsamt vänja dem och dessutom få ge brödsmulor, som de kan peta i sig. Det känns roligt och man behöver inte vara lika petnoga med maten längre. Fast vi utesluter det mesta salta.
Nu kör vi vidare i höstmörkret med de två, små storätarna! Fast de får inte komma med till körövningen ikväll. 😉
Dagens: Träning
Jag tyckte inte det verkade som nån bra idé att gå och träna idag. Ungarna var jätteledsna och grät så fort jag lämnade rummet. Blä, va fast man känner sig då. Jag gick i alla fall, medveten om att jag kommer att vara helt urlakad ett par dar framåt och antagligen inte få sova ordentligt.
Och vet ni vad? Det gick bra! Vi tränade en massa clinch, en massa knäande och armbågande mot mits. En tjej jag tränade med, såg inte alls ut att vara i toppform. Tänk så fel man har! Hon var mycket starkare och hade bättre teknik än många av de där smala 20-åringarna. Missförstå inte nu – men det är lättare att vara smal och slank när man är 20, än när man är 35. Jag dissar inte de andra, bara de som har dålig teknik och inte bryr sig om det eller bara flabbar sig genom passet. Eftersom man tränar parvis, är det inte lika kul för den andra.
Dagens tips, som jag själv hade glömt bort:
Vad ska man äta när man är panikhungrig och strax ska gå till passet? En tallrik havregrynsgröt (eller fyrkorns-) med russin och en banan funkar utmärkt!
Dagens Just det…:
Jag käkade en påse Pirkkas Ceasar-sallad och hade i kyckling och fetaost efter passet. Åh, supergott. De har en god dressing också. Och sen tyckte jag att jag fyllt salladskvoten för idag. Hah, 150 gram hade jag petat in. Det är svårt det om man ska vara seriöst med 500 gram sallad och grönt! (vilket jag inte orkar vara, men man kan försöka)
Dagens feelis:
Att kunna göra 30 snabba knäuppdragningar-hopp i slutet av passet och klara dem. Och dessutom inte kissa på sig.
Dagens feelis 2:
Att det kommer önskeprogram på NRJ på hemvägen och de spelar sjukt bra musik och allt är toppen och great och jag överlevde och är nyduschad och mina barn är så fina och underbara och lallalaaaaa, va allt är bra! 😀 (endofiner is the shit)
Dagens bästa deo:
Utan tvekan. Nivea. Håller måttet – och stinker inte svett, som vissa Dove Gurkdeo.
Dagens tack:
Till tjejen som frågade om jag skulle få match (i Tie Tähtiin i december). You made my day och får mig att våga fortsätta. Jag må vara 35, men jag klarar mig med de där vältränade, yngre tjejerna. Att jag har salens hårigaste ben och sladdrigaste mage, det spelar ingen roll, noll kondis och orkar inte göra magövningar som man ska, det är en annan femma. Bättre en gång än ingen gång.
Dagens fråga:
Hur ofta tränar ni, småbarnsmammor (eller andra upptagna)?
Sockor och kryp
Jag har funderat på den här bokhyllan, om de kommer att låta mapparna vara ifred när de börjar gå och krypa. Jag antar att jag inte behöver fundera mera! Milja drar sig fram över mattor och golv, men inte täcken. Och små, ivriga nävar vill utforska allt, allt! Isaac är lite sur och jag undrar om det beror på att han inte kommer framåt, som han skulle vilja. Jag har ett svagt minne av att William blev gladare när han lärde sig krypa, för då var det inte lika tråkigt längre.
Två kvittrande lärkor leker på vårt golv. Den där sudokuboken är verkligen värd sina pengar, den är lika god varje dag.
Och så blev Kalajokisockorna klara. Varför de heter som de gör? För att:
… det här är Kalajoki. 🙂
Mönstret finns på finska, franska (!) och engelska på Ravelry. Dessutom finns det här på finska. Det går bra att sticka Kalajoki-sockorna i enfärgat Nalle-garn, på treans stickor. Jag lade till några maskor, 60 istället för 54.
Fullt ös
Egentligen bloggar jag väl för mycket. Egentligen har jag ju inget vettigt att skriva om. Egentligen skulle jag bara skriva om hur hemsk natten var, hur trött, gnällig och less jag var på allt, när Isaac började gråta och vägrade somna om, halv fem i morse. Och jag var verkligen skitsur, bitter och trött, trött, så in i bängen trött. Sju bajsblöjor senare undrade jag när den här gråusla dagen skulle ta slut. Det är klibbig mat överallt. På mina kläder, på ungarnas kläder, på bord och stolar. Lite sol! Kan man inte ens få lite sol?
Nej, det blev inte sol, men det blev mer sömn. Sen släppte allt. Sömn är nyckeln till lyckan. Man orkar höra så mycket tjat och gråt, man orkar bära, byta, trösta, lyfta, underhålla på ett helt annat sätt. Och egentligen är det just underhållning som är svårast just nu. Vad gör man med två åttamånadersbebisar? Jag antar att sömnen blir hackig och orolig just för att det är så mycket som händer, för att de vill upp, upp och runt, runt. Vi har för länge sedan kommit bort från mjölk på natten, men vissa gånger har vi fått återgå till det. Inte så många, för det blir lätt en (o)vana.
De får något vilt i blicken när de ser något de måste ha. Milja drar sig framåt och Isaac sprätter med armar och ben för att ta sig fram (vilket han oftast inte kan, än). Kamerabandet är sjukt intressant. Och mycket bra att bita i. Isaac säger ”DITTA!” när det är nåt han verkligen gillar.
– Ja, titta, vad är det! svarar jag.
Nån gång framemot eftermiddagen vaknade vi till liv. På riktigt liksom. Jag kockade mat och slapp truga mat mot stängda munnar. Isaac totalvägrar burkmat om han inte är superhungrig. Jag fattar inte hur man kan stänga munnen sådär snabbt. Han låter sig inte heller luras av nån leksak eller skratt och skoj. Men mammas mat, jotack, det går. Jag borde kanske gör en kokbok för barn? Det skulle vara grymt roligt. Då skulle man bli en författarbloggare, som andra finlandssvenska bloggmammor. Uppriktigt sagt, vore det roligt, men jag skulle hellre skriva om något som inte krävde så mycket noggrannhet som barnmat.
Idag kokar vi kött och grönsaker. Och fryser in till fyra dagar framåt. Små nyfikna händer vill gärna vara med.
Jag springer runt som Lilla My idag. Och ibland leker jag att jag är hon, pratar muminsvenska och sätter armarna i sidorna. ”Nej, nu trooor jag faktiskt att jag ska gå och fråga min syster, Mymlan vad hon tycker om den här saken!” William gillade inte det förut, han tyckte väl det var pinsamt, men nu tycker han det är kul.
När Isaac och Milja sover, stannar jag med William. Bara han och jag. Vi ser på Byggare Bob, Katten och datormusen, bygger trafikmärken och skrattar åt stolliga sparvugglor i Uteliv. Det är så skönt att vara med min stora kille ibland! Det känns så enkelt, när det bara är vi två! Vi pratar, funderar, klurar på världsproblemen, kramas. Låter honom vara den lilla killen ett tag, för det behöver han också. Han kurar ihop sig i min famn. Fina killen. Det är skönt att inte bara vara tvillingmamman ett tag.
Älsklingsleken
Det är väldigt praktiskt att leka tittut, när man har dem båda intill varandra. Jag behöver inte ens dra i handduken själv, det gör den som har den – eller den andra tvillingen!
De skrattar så de kluckar, till slut måste jag avbryta för att lugna ner dem. Då tar Milja handduken och äter lite på den. Man måste ju pröva sina nya tänder.
Att jämföra
Jag vet mycket väl vad som väntar inför kommande vecka. Ja, förutom åttamånaderskontroll och det sedvanliga.
Nämligen att börja plocka undan på golvet. Och några decimeter uppåt. Stänga vissa lådor med hakar. Milja står på alla fyra, i startgroparna, fem före att börja krypa. Gungar med kroppen, som om den sade: ”Nu är jag klar, jajjamensan, stick iväg då, kryp iväg med mig!”. Snart fattar hjärnan också och då blir det fart. Milja är den som är snabbast i nyporna, som redan tidigt har försökt trycka sig ur famnen. Och hon har tre tänder. Två nere och en uppe. Inte i mitten där uppe, utan på hörnet. Det ser lite läskigt ut. Vampyr-Milja med alvöronen och huggtänderna.
Isaac kan inte krypa. Men han han rulla runt och tillbaka på rygg, nåt som inte syrran kan – hon stannar på magen. Och han kan sitta, han älskar att sitta. Fast man måste hjälpa honom ”ner” än så länge. Inga tänder har han, fast jag har trott att han ska få dem vilken dag som helst. Nix pix. På tisdag blir han åtta månader och han kanske tycker att han klarar sig åtta månader till utan tänder! Fast det tycker inte jag. Han är dem som sover mest, men har svårast för att somna. Han har lärt sig pincettgreppet och han krafsar mer på saker än syrran. Däremot älskar Milja att dra i mammas kläder. Det ligger nåt i det där gamla uttrycket i att hänga i mammas kjolar, åtminstone om man är tjej.
Milja har smala, platta fötter. Isaac har tjockare, lite apsöta fötter där tårna liksom vänder sig. Det ser inte ut som om han kan stå på den, men det tycks inte vara nåt problem. Man ska inte jämföra barn, sägs det, men det är fullständigt hopplöst att låta bli, när man ser twinsen växa upp, sida vid sida och den ena tar fram en sida som den andra inte har. Det är roligt och glädjande, det är tungt och svettigt. Men framför allt, väldigt roligt att verkligen se dem växa till individer. Så jag tycker inte att all jämförelse är av ondo, utan tvärtom. Det är fantastiskt att se två små underverk, som kom från samma ställe. De kan vara så lika lika, men ändå så olika. ♥♥
Som en Muminmamma
Jag funderar på det här med mammaroller. Jag kan fortfarande inte riktigt fatta att jag är mamma åt tre barn. Tre?! Mamma är ju nåt man blir på pappret när man väntar barn, men egentligen är begreppet så mycket mer mångfacetterat. En Mammaroll är något man växer i. Något man utvecklas till. Något eller Någon man blir med åren. Under alla de där vaknätterna, sjukdomarna, motgångarna, medgångarna, skratten, tröstandet, matlagandet och ansvarstagandet – nånstans där mellan raderna blir man en Mamma på riktigt.
Vissa blir en riktig Muminmamma. En så där som säger ”Jamen det här fixar vi”, avsett vad som händer. Eller ”Vill du ha lite mat, jag går genast ner och lagar”. Muminmamman står med förklädet i alla avsnitt. Eller vattnar blommor. Alltid med ett leende, alltid lugn.
– Hon gör ju bara tråkiga saker, lagar mat och städar! sa jag en gång till William. Vad gör hon som är roligt?
– Hon stoppar täcket om Mumin, sa William, det är roligt.
Han har ju en poäng, fast han kanske inte visste om det. Det är roligt, betryggande, att stoppa om och ner sina barn i sängen. Då vet man var de är, lugnet sänker sig och man hinner tänka genom dagen. Men roligt, nja, det är inte riktigt det ord jag skulle använda ändå.
Jag kommer aldrig att bli en sån där superMuminmamma som fixar och trixar och alltid är på bra humör och alltid har mat till hands – men det är något att sträva efter. För några år sedan var jag 0,001 promille Muminmamma och idag kanske 1,5 procent, så det tar sig.
Idag har vi promenerat. Trötta ben. Lite ledsna ben. Isaac sov mest. Det blir mörkt så fort att William kommer in och tror att det är dags för kvällsvälling, när det är middag. Och det här eviga handlandet. Jag blir knäpp. Alltid är det nåt som fattas. Ungarnas mjölk, några burkar eller välling eller batat.
Vi skulle bada båda twinsen samtidigt. Jag brukar ju bara ha dem i handfatat, för det är ganska svårt att bada dem, när Milja inte vill sitta. Och det är fortfarande så att tjejen vägrar sitta! Hon fattar inte riktigt varför hon måste sitta, när man kan stå! Eller ligga på magen och snurra runt. Så det badet blev väldigt kort. Isaac däremot, den baddarn, upptäckte att man kan slå på vattnet och stänka runt. Åh, så roligt! Jag minns fortfarande den här åldern – William var likadan. Så fort vi tog fram badbaljan gick armarna runt som turbiner och stänkte ner badrum, barn och moder. Historien upprepar sig.
Imorron ska vi vinka hej-och-på-återseende åt mamma Mommo. Det är alltid lite tråkigt med avsked.
Två mammor
Det är inte alltid lätt att blanda ihop två människor med två starka, egna åsikter och egna rutiner – under samma tak i flera dar. – Såhär gör jag, säger jag. – Njaa, jag brukar göra sådär, säger mamma. Och så krockar vi lite ibland, av helt larviga orsaker. William verkar extra glad. Han vill gärna spendera tid med sin mommo (och jag med!), klippa trafikmärken och läsa böcker.
I morse kurade jag ihop mig i mitt duntäcke och så såg vi på Mumin, som kommer på tvåan varje lördag och söndag. Allt skulle vara jättebra om jag vore liiite piggare. 😉
