Barnen och badet
Något att längta till igen, något att minnas med värme. Varma stenar eller massage med aromoljor, spelar ingen roll, allt är skönt! Det finns nåt för alla (att önska i julklapp). ^^ Det här var fjolårets.
En del av en fin middag. Fast jag måste erkänna att jag är lite för bonnig för att helt kunna förstår den här nästan totala avsaknaden av tilltugg. Färskt bröd fick man med, men en liten bit palsternacka och en matsked puré. Huh?
Det är mest lyxigt att kunna stå och föna håret med en superbra hårfön, att sminka sig i en bra upplyst spegel, att ingen gråter eller ropar på en – det var något av det bästa. Förresten, det blir _aldrig_ rätt att fota utebelysning med mobilkamera. Det var så oerhört fint vid entrén – en massa ljus i buskar, brinnande facklor och mysbelysning överallt.
Det är minst lika roligt att komma tillbaka till ungarna! Och Mika stack iväg på lillajulfest med jobbet. Jag fattar ingenting. Lillajul? Snart, nu? Vart tog november vägen?
Läsa en massa sagor med mommo är lyxigt. Speciellt då man får vara i samma säng. ^^
Det allra, allra bästa är att det är skönt att vara borta en stund, men skönt att komma hem till sina barn! 😀
(nu hoppas vi bara att lillkillen inte får skrik- och vrålfnatt inatt också).
Nu funderar jag på att ta ett glas av årets finvin. Jag kastar ett getöra på Idol och ett annat mot barnkammaren, men alla är tysta. Underbart.
Lyxeftermiddag
En julklapp från ifjol. Mamma och jag. Inte var dags lyx. Utan bara lyx ett tag.
En torsdag
Här är det full rulle från morgon till sena kvällen. Vi åker bil hit och dit, twinsen är glada och nöjda för det mesta. Handlar tonvis med matvaror och saker, ändå tycker man att man inte fått hem nåt att äta. Visst är det sjukt? Jag är orolig för allt möjligt och löjligt, fast det inte behövs. Jag kastar pekpinnar runt mig, fast det för det mesta är lite onödigt. Har tics, är trött.
Milja blev knäpptyst när hon hittade en synnerligen god bok att snaska på.
Isaac har kommit på att han verkligen kan sitta. Så han sitter väldigt mycket och ofta. Tänk om man själv skulle sitta sådär rakryggad, det vore bra.
William bygger koja och försöker se på TV, men egentligen hör han inte så mycket, för bebblorna pratar och bankar på en tom balja. Så han bygger en båtkoja istället. Dagens fråga: Hur får man en fyraåring att sluta bita på naglarna?
Dagens must-have. Snyggish-brallor från Only.
Dagens smartis: Hälkräm och rosa sockgarn och lite Soakwash i ett. Underbar idé!
Nu blir det Lyxfällan.
En egen dag
Alla borde få har rätt till en dag för sig själv! Idag var twinsen med farmor på dan, så att jag fick vila och städa. Egentligen sa hon att jag ska passa på att göra egna saker, men det gjorde jag ju – också.
Det värsta med att ha två små, plus en lite större som stökar hemma, är att man aldrig riktigt hinner göra saker klart. Jag är dessutom ganska usel på att göra en sak färdig på en gång – jag kutar mellan tvätten, köket, viker lite kläder, sen kommer jag på att jag ska tvätta och så minns jag att jag höll på att torka i köket. Inte alltid, men ofta är det sådär och då blir inget gjort riktigt ordentligt.
Idag fick jag sova. Och kolla nyheterna. Jösses, är det såhär det känns att hänga med i allt annat, i världen utanför min bebisbubbla? Jag hade nästan glömt Jag hann läsa en artikel i Piltti-Piiri om en annan familj som hade tvillingar, födda 2008. Jag nickade igenkännande, speciellt åt två saker:
”Kaksosten saaminen on ollut ainoastaan positiivinen sattuma” och ”Parasta on jättää omat menot hyllylle, pitää asiat yksinkertaisina ja jättää huimat tavoitteet tuonnemmaksi”, skrev föräldrar. Pappan i familjen skrev också att hans roll blev viktigare i och med att de fick två barn på en gång. Då behövs inte bara mamman i början – det är bra att vara två. Och så konstaterade de att det inte är lika enkelt att bli en latte-mamma som hänger på stan med barnet. Det är inte lika enkelt med två (men det går! säger jag).
Och så hann jag feelis-städa en massa! Hittade ett borttappat, kärt spänne. Några barnmatslock. Hann städa toaletter och byta i alla sängar, hann tvätta och få undan den där klädhögen, damma och torka och feja… så nu är jag ikapp igen! Och så dansade jag lite i min ensamhet med disktrasan, till musik på extra hög volym.
Ikväll när jag nattade Isaac och Milja, valde jag att lägga dem i sängen. Så låg vi där i vår myshög, jag och de skriande bebblorna, som inte alls ville sova, i våra rena, sköna lakan. Väntar man tio minuter så tystnar de. Och småpratar lite, slutar vända runt hela tiden och istället vänder de sig mot mig. Milja kröp nästan ihop i min famn. Hennes små, varma händer petade i mitt ansikte, i min nacke, mitt hår. Drar lite ibland – för att hon kan! – och jag protesterar lite över att hon sliter i de där minsta håren som gör ont. ^_^
Ibland sjunger jag för dem, men för det mesta somnar de när man är tyst. Och finns intill. Det är nog en av de vackraste stunderna på dagen. Lite för att man vet att man får vara ifred en stund efteråt, såklart. Men för att de har så varma små fötter och fingrar som de rör på. Och de pratar halvtyst genom napparna: Goigoigoigoigoi, som långa mantran. Väuväuväuväu, gaoo, gaaaoo.
Igår hade fammo frågat William vad han sover med för mjukisdjur hemma, eftersom han har sina katter och kaniner, Mia och Milja, hos farmor. Då svarar han:
– Mamma!
Älskade barn. Alla mina barn. Jag vill gärna vara era kramiskaniner, åt er alla! Jag älskar de dagar och stunder jag får utan er, men de är ännu mer värda, för att jag vet att de är få och för att de är tillfälliga. (Förutom när jag är sur. Då vill jag vara ifred, flytta till Afrika, skaffa ett jobb och ett nytt liv utan kiv. Men det går över! När jag har raljerat färdigt är jag glad igen!)
Det är tur att dom är glada när vi är ute i alla fall
En lite långsam, gråtig dag. Inte för egen del, som tur är. Jag har svårt att hitta på underhållning åt de här små. Jag har glömt vad man gillar när man är åtta månader gammal. Jag är lite orolig för hur det blir när de är snabbare. Fast jag tar en dag i taget, vad annat ska man göra?
Det är kallare ute nu. Och gråare. Lite snö skulle jag inte säga nej till. Det enda tråkiga är att vi måste skrapa rutorna på bilen hela tiden och att vi inte har något garage.
Ibland, när man försöker byta en bajsblöja på den ena och den andra gråter, för att man går iväg en minut, eller är man själv springer på toa och båda gråter för att de antagligen vill komma med, då vill man springa iväg ett tag, bara vara för sig själv. Men så går dagen framåt ändå och man märker att allt går, men allt är inte lätt.
Samma ställe, olika datum. Samma barn. ^^
Och en av två har jag fått färdig. De ska heta Kalajoki in Moonlight.
Mönster: Kalajoki
Garn: Handmaiden fine – Casbah sock
Färg: Smoke
Matte på fejjan
a)2+2×2=?
eller
b) 1+1+1+1+1+1*0=?
Har du sett de där talen snurra på Facebook? Vissa påstår att det till och med finns två olika svar på den första. Att a) kan vara både 8 och 6. Så är inte fallet. Det finns klara matematiska regler, som vi egentligen lärde oss i lågstadiet, men som 50 procent av alla som svarar har förträngt!
Det heter operatorprioritet och betyder kort sagt att vissa räknesätt har förtur, kort sagt. Med andra ord, multiplikation och division utförs först, sen räknar man igen, från vänster till höger.
Såleder blir det
a) 2 + 4 = 6
och b)
5 + 0 = 5
Jag förstår inte varför de här inte kan sluta cirukulera, sådär svårt är det väl inte?
Uppe, eller inte
Twinsen vaknade lite tidigare än vanligt. Jag trodde de skulle orka vara uppe några timmar innan lunch. Tji fick jag. Vilka ledsna små snorande sötnosar. Och ibland undrar jag om det där näs-fridandet verkligen har nån effekt. Med tanke på hur mycket gråt det innebär. Om man ändå kunde förklara så de fattar, att det blir bra sen. Så det blev tidig vila. De ligger på varsin sida om mig och det här är det bästa som finns! De ligger stilla och andas lugnt, mysigt, nära mig.
Milja blev väldigt tyst när vi var uppe. Hon hade hittat min stickning, dragit ur mina stickor och dessutom delade båda på ett ark med Williams klistermärken. Milja provade ett i gommen och blev så sur när jag tog bort det!
Solen skiner vänligt in i vardagsrummet och jag ser sjukt mycket damm. Vilken tur att den inte lyser i sovrummet, för jag vill inte se! Minusgrader, tack och lov! Hoppas den där arma sanden fryser och stannar så till april (om ni undrar varför de fyller på dagissandlådan varje år, kan jag berätta att hälften är hos oss) och att det kommer snö snart!
Bloggpriset 2011
Det här året är jag inte nominerad till Bloggpriset. Jag surade i cirka en och en halv minut och blev sen glad åt att några av mina favoriter var med! 😀 Om jag inte går på galan, ska jag i alla fall följa den via Yles stream. Oavsett, hoppas jag verkligen på att de har en bättre sändning än ifjol! Vad jag menar är att den på webben var så sjukt tråkig! Vad hände med mingelbilder? Live-uppdateringar? Intervjuer med folk eller de om är nominerade? Kör på, kör hårt, när det äntligen ordnas en gala! Istället visades bara slutet.
I och med Bloggpriset börjar man fundera på hur olika människor bloggar, varför man bloggar och hur man bloggar. Kan man ha för mycket bilder? Kan man ha för mycket text? Läser folk en blogg med bara text?
Det finns inget alldeles rätt och fel. Själv tycker jag det är lättare att följa en blogg som har lite bilder, i alla fall då och då. Vissa saker är svåra att förklara utan bilder. Däremot kan man också ha för många bilder, så att de som är riktigt fina faller i skymundan för den stora strömmen. Det är en sann utmaning – och nu tänker jag på mig själv – att välja bort bilder och ta fram bara de bästa eller de man gillar bäst.
För i slutändan handlar det inte om att man har en blogg för att man ska vinna nåt pris. Fast det vore väldigt roligt, det också! Jag fortsätter mitt race för att det är kul. Och för att jag gillar min blogg. Däremot tycker jag att jag har saknat en del skrivinspiration den senaste tiden. Hur sexigt är det egentligen att läsa om batatgrytor och sockor hela tiden?
Å andra sidan. You can’t please everyone, so you have to please yourself. Jag skulle inte klara av att ha en blogg där jag får instruktioner hur jag ska skriva och om vad. Urk, nej tack! Jag är glad åt min blogg, jag skriver för att det är kul och för att det här är mitt liv just ny. De som jag själv följer, gör jag för att det blivit en slags berättelse. Och för att vissa skriver så bra, andra fotar så inspirerande. Det måste finnas nån liten grej, nåt litet extra, som gör att man fastnar för en blogg.
Nu blev det här en väldigt lång text. Jag driver iväg i funderingar. Hmm, kanske man skulle trycka upp en massa t-shirts med min bloggadress och sen går jag på galan och delar ut dem till folk, för att få mer läsare? Hahaha, ja, blir nog bra!
Ett stort lycka till, till alla finalister! Må bäste man eller kvinna, vinna! Jag har redan röstat. Den som inte röstar, får inte ha nån åsikt, så det så. 😀
När det vänder
Efter en h*vetisk natt med sjuttioelva (okej, sju) bajsblöjor och ömmande rumpor, zinksalva, bebisar som antingen väcker varandra eller mig eller Mika, var jag helt död. Det hela fick väl sin kulmen när jag tyckte mig ha somnat och William stormar in (sscch, väck inte twinsen! Nej nej.. jag ska si på dem bara.. Mamma! Milja har öppna ögon, hon är VAKEN! *stort leende* Stiga upp, stiga upp mamma!
Det går inte. Jag klarar inte detta, jag måste få sova. När, när får jag lägga mig och får jag sova ordentligt ens då? Hur orkar man vara mamma, i längden?
Lite powernappande, lite mat och sen åkte vi till fammo och faffa för att få lite miljöombyte. Isaac har inte ätit nästan nån riktig mat på två dar, förutom fruktpuré och lite välling, så jag oroade mig över det. Han verkar ha ont i halsen, den stackarn. Och Milja hade nåt som mest påminde om kolik, för sådär brukar hon inte låta.
Framåt, nya tag, fler famnar! Och firande av farsdag förstås. Fast på nåt sätt kom det i skuggan av den här sömnlösheten. Fammo hade i alla fall gjort jättegoda cannelloni. Sen smörjde vi kråset lite extra med kladdkaka. Isaac åt lite mat, bytte famnar. Milja somnade också, äntligen kom de i takt igen och livet segrar.
Sen rusar bilen hem genom de mörka gatorna. Det känns som mitt i natten. Vi undrar vad kidsen vid vår gård, gör ute så sent. Tills vi minns att klockan är bara halv sju. Vi badar barn, läser, matar, tvättar. Och konstaterar att tvättmaskinen fick nåt knas så den bara tog in vatten, körde programmet till slut och ändå inte slutade. Ajaj, inte tvättmaskinen.
Twinsen verkade märkbart glada över miljöombytet och att återse varandra på golvet och sitt hem. De höll på med lite knasiga trick. Milja är helt klart på väg framåt och hon slog i huvudet i kaffebordet ett par gånger, i ett tappert försök att krypa. Det är ju mycket med friktion på mattan.
William är trött och glad efter en lekstund vid skolan igen. De har en slags redskapsgymnastik, men den är inte ledd, utan man får bara komma dit och leka. Superbra!
På senkvällen trycker jag ned mig själv och han i hans lilla säng. Vi läser och han kräver massage och klistund. Vi läser Grodan och kärleken och jag älskar fortfarande den där boken. För att: ”Från den dagen älskade de varandra, en grön Groda och den vita Ankan. Kärleken känner inga gränser”.
Fast William undrade mest över varför Grodan blev mörkgrön i ansiktet när han rodnade.
– Det var för att han var blyg. Vi blir ju röda, när man är lite blyg och sen vågar säga nåt. Och jag fortsätter:
– Vet du vad det är att vara kär? Svaret kommer rappt och utan tvekan.
– Man pussas.
– Tror du att pappa är kär i mig?
– Ja, det är han. Och så tillägger han, den lille gossen, med de lingula håret;
– Pappa är nog lite kär i mig också.
♥
Tack fammo och faffa för ikväll. Och för att ni finns.
Rondeller och tjuvstart
Många undrar om det är dubbelt så tungt att ha twins. Nej, inte normalt. Rockmom kommenterade nån gång och sa att det är ungefär 1,3 gånger så tungt som med en bebis och det stämmer ganska bra. 🙂 Fast det gäller inte när de är sjuka. Då är det mer än dubbelt så tungt.
Nu är både Milja och Isaac förkylda och har nån slags maginfluensa light eller vad det nu är. Uppenbart magknip i alla fall och det är hemskt. Mest för dem och en del för den här blöjhögen.
Vi håller modet uppe ändå. 🙂 William och jag fich en stund på tumis i stan idag och det var skoj. Vi körde till bibban.
– Jag tycker inte om trafikljus. Rondeller är bättre, deklarerade William på väg dit.
– Jaha, sa jag. Fast jag gillar trafikljus, det är lättare än rondeller och tydligare. Bättre när man kör, så man ser vems tur det är.
– Nej, de är inte bra! vidhöll William.
Han är helt klart av samma åsikt som en stor del av de moderna trafikplanerarna: Har man problem i en korsning, bygger man en rondell.
Väl inne i stan kom vi till en vanlig korsning med ljus.
– Varför är det ingen rondell här? frågade W.
– Här? sa jag. Men det får inte plats med nån rondell här, mitt i stan.
– Jamen, man kan ha en liiiten rondell, tyckte han då.
Det är nåt magiskt för honom, det här med rondeller. Kanske för att man har så många val, inte vet jag. Eller för att man inte måste vänta, som vid ljus.
Vid bibban såg vi en jättebamsing till bil! Den var lika hög som två sportbilar och nästan en och en halv gånger så bred.
– Kolla, vilken cool! Är den inte häftig? En sån skulle man köra, vroom, vroom! sa jag. Man kunde till och med spegla nästan hela sig i kofångaren.
– Nej, den är inte cool, sa sonen.
Ne-hepp. Men han kollade lite ändå.
Hela bibban var konstig. Det var inte tyst. Det spelades musik. Någon hade en ”utställning” utanför, det var en hög med skräp, bokstavligen. Först trodde jag det var loppis, men det var nåt slags skräp ändå. Inne hade man radat upp sjukhussängar och projicerat en bild av ett roterande ansikte med mask framför, på väggen. Jag förstod inte riktigt vad det var frågan om, men det hörde till nåt Kaamosvecka-tema.
Det jag förstod mig bättre på, var sagoläsning och ansiktsmålning. Men W gillar inte att smycka ut sig. Det är pinsamt på nåt sätt. Trist, tyckte jag och hoppas att han ändrar sig när han blir större.
Allra roligast vad det att återse hundarna. Och rida på dem. Fast vi läste ett par sagor själva också.
Hemma igen kokar vi korvsoppa och bygger tågbanor – som ska likna rondeller. Jag vet inte riktigt hur han tänkte det, men han var ganska nöjd med det här i alla fall. Han har sannerligen krav, den här gossen! 😀
Vi har tjuvstartat lite med farsdagspresenterna. W har ritat sig och farsan. Och så skrev dagispersonalen en vers, som W antagligen hade sagt:
” Min pappa har ben och en mage, rumpa och armar och huvud.
Pappa är duktig på att städa lekstugan hos farmor och farfar (haha, what?!)
Pappa bygger lego-båtar med mig (ja, det är sant, så in i bängen!)
Roligaste med pappa är att bygga.”
Det blir antagligen fler utepromenader i duggregnet idag. Jag gillar inte den här antågande vintern med tusen mössor, skor och vantar. Nä, sommar ska det va! Och jag som brukade gilla vinter.
