En egen dag

Alla borde få har rätt till en dag för sig själv! Idag var twinsen med farmor på dan, så att jag fick vila och städa. Egentligen sa hon att jag ska passa på att göra egna saker, men det gjorde jag ju – också.

Det värsta med att ha två små, plus en lite större som stökar hemma, är att man aldrig riktigt hinner göra saker klart. Jag är dessutom ganska usel på att göra en sak färdig på en gång – jag kutar mellan tvätten, köket, viker lite kläder, sen kommer jag på att jag ska tvätta och så minns jag att jag höll på att torka i köket. Inte alltid, men ofta är det sådär och då blir inget gjort riktigt ordentligt.

Idag fick jag sova. Och kolla nyheterna. Jösses, är det såhär det känns att hänga med i allt annat, i världen utanför min bebisbubbla? Jag hade nästan glömt Jag hann läsa en artikel i Piltti-Piiri om en annan familj som hade tvillingar, födda 2008. Jag nickade igenkännande, speciellt åt två saker:

”Kaksosten saaminen on ollut ainoastaan positiivinen sattuma” och ”Parasta on jättää omat menot hyllylle, pitää asiat yksinkertaisina ja jättää huimat tavoitteet tuonnemmaksi”, skrev föräldrar. Pappan i familjen skrev också att hans roll blev viktigare i och med att de fick två barn på en gång. Då behövs inte bara mamman i början – det är bra att vara två. Och så konstaterade de att det inte är lika enkelt att bli en latte-mamma som hänger på stan med barnet. Det är inte lika enkelt med två (men det går! säger jag).

Och så hann jag feelis-städa en massa! Hittade ett borttappat, kärt spänne. Några barnmatslock. Hann städa toaletter och byta i alla sängar, hann tvätta och få undan den där klädhögen, damma och torka och feja… så nu är jag ikapp igen! Och så dansade jag lite i min ensamhet med disktrasan, till musik på extra hög volym.

Ikväll när jag nattade Isaac och Milja, valde jag att lägga dem i sängen. Så låg vi där i vår myshög, jag och de skriande bebblorna, som inte alls ville sova, i våra rena, sköna lakan. Väntar man tio minuter så tystnar de. Och småpratar lite, slutar vända runt hela tiden och istället vänder de sig mot mig. Milja kröp nästan ihop i min famn. Hennes små, varma händer petade i mitt ansikte, i min nacke, mitt hår. Drar lite ibland – för att hon kan! – och jag protesterar lite över att hon sliter i de där minsta håren som gör ont. ^_^

Ibland sjunger jag för dem, men för det mesta somnar de när man är tyst. Och finns intill. Det är nog en av de vackraste stunderna på dagen. Lite för att man vet att man får vara ifred en stund efteråt, såklart. Men för att de har så varma små fötter och fingrar som de rör på. Och de pratar halvtyst genom napparna: Goigoigoigoigoi, som långa mantran. Väuväuväuväu, gaoo, gaaaoo.

Igår hade fammo frågat William vad han sover med för mjukisdjur hemma, eftersom han har sina katter och kaniner, Mia och Milja, hos farmor. Då svarar han:

– Mamma!

Älskade barn. Alla mina barn. Jag vill gärna vara era kramiskaniner, åt er alla! Jag älskar de dagar och stunder jag får utan er, men de är ännu mer värda, för att jag vet att de är få och för att de är tillfälliga. (Förutom när jag är sur. Då vill jag vara ifred, flytta till Afrika, skaffa ett jobb och ett nytt liv utan kiv. Men det går över! När jag har raljerat färdigt är jag glad igen!)