När det vänder

Efter en h*vetisk natt med sjuttioelva (okej, sju) bajsblöjor och ömmande rumpor, zinksalva, bebisar som antingen väcker varandra eller mig eller Mika, var jag helt död. Det hela fick väl sin kulmen när jag tyckte mig ha somnat och William stormar in (sscch, väck inte twinsen! Nej nej.. jag ska si på dem bara.. Mamma! Milja har öppna ögon, hon är VAKEN! *stort leende* Stiga upp, stiga upp mamma!

Det går inte. Jag klarar inte detta, jag måste få sova. När, när får jag lägga mig och får jag sova ordentligt ens då? Hur orkar man vara mamma, i längden?

Lite powernappande, lite mat och sen åkte vi till fammo och faffa för att få lite miljöombyte. Isaac har inte ätit nästan nån riktig mat på två dar, förutom fruktpuré och lite välling, så jag oroade mig över det. Han verkar ha ont i halsen, den stackarn. Och Milja hade nåt som mest påminde om kolik, för sådär brukar hon inte låta.

Framåt, nya tag, fler famnar! Och firande av farsdag förstås. Fast på nåt sätt kom det i skuggan av den här sömnlösheten. Fammo hade i alla fall gjort jättegoda cannelloni. Sen smörjde vi kråset lite extra med kladdkaka. Isaac åt lite mat, bytte famnar. Milja somnade också, äntligen kom de i takt igen och livet segrar.

Sen rusar bilen hem genom de mörka gatorna. Det känns som mitt i natten. Vi undrar vad kidsen vid vår gård, gör ute så sent. Tills vi minns att klockan är bara halv sju. Vi badar barn, läser, matar, tvättar. Och konstaterar att tvättmaskinen fick nåt knas så den bara tog in vatten, körde programmet till slut och ändå inte slutade. Ajaj, inte tvättmaskinen.

Twinsen verkade märkbart glada över miljöombytet och att återse varandra på golvet och sitt hem. De höll på med lite knasiga trick. Milja är helt klart på väg framåt och hon slog i huvudet i kaffebordet ett par gånger, i ett tappert försök att krypa. Det är ju mycket med friktion på mattan.

William är trött och glad efter en lekstund vid skolan igen. De har en slags redskapsgymnastik, men den är inte ledd, utan man får bara komma dit och leka. Superbra!

På senkvällen trycker jag ned mig själv och han i hans lilla säng. Vi läser och han kräver massage och klistund. Vi läser Grodan och kärleken och jag älskar fortfarande den där boken. För att: ”Från den dagen älskade de varandra, en grön Groda och den vita Ankan. Kärleken känner inga gränser”.
Fast William undrade mest över varför Grodan blev mörkgrön i ansiktet när han rodnade.

– Det var för att han var blyg. Vi blir ju röda, när man är lite blyg och sen vågar säga nåt. Och jag fortsätter:
– Vet du vad det är att vara kär? Svaret kommer rappt och utan tvekan.
– Man pussas.
– Tror du att pappa är kär i mig?
– Ja, det är han. Och så tillägger han, den lille gossen, med de lingula håret;
– Pappa är nog lite kär i mig också.

♥

Tack fammo och faffa för ikväll. Och för att ni finns.