Man kan ju alltid gå ut och jaga skuggor
Det är en strimma hus, som glimmar blått
vid himlens rand,
det har en mörkblå vägg,
som liknar land,
det är där min längtan vilar
innan den flyger hem.
(småskalig omskrivning av Edith Södergrans dikt En strimma hav)
Det är svårt att fota utan stativ i mörker. Men det går. Vissa vill inte få med lens flares (vad heter det på riktig svenska?). Ibland tycker jag att det är småmysigt. Lite fel, borde inte vara så. Som livet. Aldrig perfekt.
Fredagsmyset
Varför försöker jag se på Idol med en bölande unge i famnen? Varför försöker man, när man vet att man bara blir frustrerad? Och varför har vi inte ett hus på 300 m2 där man kan lägga en unge i vardera ända, så de inte väcker varandra?
Jag powernappade en stund på kvällen och vaknade alldeles bortkommen. Var är min mamma, var det första jag tänkte? Och sen: Jag vill inte dö.
Är det nåt slags återkommande trauma efter akutsnittet, då jag undrade om jag nånsin skulle vakna igen, eller är det bara en tanke som väcks för att man fått barn och plötsligt känner sig så ersättningsbar?
Halv elva. Daadaaa, glääglää, tätätää. Sov nu snäääälla barn.
— lite senare —
… jodå… De sover. De små liven. Och plötsligt blev det mysiga, lite mysigare. Varför är ungarna så söta när de sover?
Förrsten är jag ganska avis på de som har parkering alldeles intill dörren. Fast det är bara 200 meter man ska gå från parkeringsplatsen, känns det som flera kilometer när man bär på mjölk, välling, burkar, glas, örk, störk. Jag förstår att William så ofta säger att hans ben är sååå trötta. Lycka är att parkera bilen och kunna ta in sina saker bara sådär. Utan att sen behöva köra bort bilen, med risk för att stå länge och få böter. På egen gård.
Kivogare kan det inte bli
Den här veckan har vi på allvar sett att twinsen har sällskap av varandra. De har uppskattat varandras sällskap förut också, men nu syns det tydligare. De ligger på varsin sida om en stol och skrattar åt varandra eller pratar sitt hemliga tvillingspråk. Milja är snabbast att dra sig fram, men killen är inte långt efter. Fast några tänder har han inte än.
Det är lustigt hur man försöker och försöker låta bli att jämföra sina barn. Ändå är det sjukt svårt! De växer ju sida vid sida, så man ser ju olikheterna varje dag. De har sina egna personligheter. Sitt eget språk, jämsides med sitt gemensamma.
På tal om språk.
William har blivit muminfinlandssvensk! Han säger: ”oj va kiva!” och ”det är inga bra”. What liksom?! Jag vet att han ska lära sig det, men varken Mika eller jag säger det, så det låter så lustigt. 😀 Okej, okej, man ska inte flabba åt sina duktiga barn, men jag har stora svårigheter att inte rätta honom, bara för att min egen dialekt är annorlunda. Den ena är inte fel och jag säger också kiva, men inte när jag pratar med Mika och inte med William och inte i Österbotten. Det är märkligt att lilla Svenskfinland kan ha ett så mångfacetterat språk (och rikt!) trots att vi är ganska få.
Men börjar han komparera kiva till ”kivogare kan det inte bli” kommer jag att protestera. Där går gränsen.
Så går jag då till vila trygg
En lång natt och en ganska seg dag är förbi. Det är skönt. Vi laddar om med nya suppar och nya tag. Jag hoppas inte det är nåt mer öronen, det är det första man tänker. Men då borde de ha mer feber. William hade öroninflammation en gång och då var han riktigt, riktigt ledsen och utslagen. Det här är inte alls så. Än i alla fall.
Isaac ville inte somna. Jag tog ett par filtar och så gosade vi ihop oss vid datorn och vid soffan en stund. Han är den som är varmast i kroppen, men han verkade gilla filtarna ändå. Den lille korven. Puss på dig min gurka! ♥
Sen såg vi världens knasigaste avsnitt av Lyxfällan. Killen ville inte bli hjälpt, han hängde kvar vid sin dyra, blingade M3:a, fast han hade behövt de där 189.000 kronorna till renovering av sin lägenhet (element är bra). Hah, han fick ingen present i slutet heller, det var rätt!
Jag slevar i mig Estrellas tzatzikidip, morotsstavar och gurka. Det är min stora last, och det är min bästa. Och lite popcorn. Hur kan en dip vara så fullständig? Bättre än att göra egen! (okej, det enda är att den har en kraftig vitlökssmak, vilket jag diggar, men man luktar ju halvmysigt efteråt!) Torsdagsmys, heter det väl. Och så testar jag lite sockblockare. Gillar! Och jag gillar ännu mer att de är gjorda av 100 procent återanvänd plast och är inhemska. William var förresten med mig till Lankabaari idag och köpte åtta knappar. ♥
En låååång natt
Inatt ville jag bara kasta ut barnen med badvattnet. Gråt och gråt och gråt. Vakna och vaka. Vyssla och lulla, båda var vakna (inte W, han sov hos farmor, vilket var en himla tur) samtidigt. Det brukar inte vara så. Och inte äta välling, nej attans, det gick ner en halv deciliter, sen var det stopp.
Jag hatar förkylning, det är boven i dramat. Supp hade ingen verkan, inte hellre uppstaplade kuddar. De små liven snorade och grät. Nåt sov vi tydligen ändå, för jag orkade gå upp med dem i morse och koka flaskor och mat åt dem. Och mjölk går ner, det är bra. Och lite mat. Skönt. Jag andas ut. Jag tänker att den första natten med förkylningskänslor brukar vara värst, då det bryter ut och det kanske gör ont i kroppen. Men det var uppenbart att snörvlandet irriterade båda twinsen. Själv är jag lite ledbruten efter träningen och skulle behöva mer återhämtning. Tänker att det inte är meningen att mammor ska träna och det gör mig lite ledsen.
Nu ska jag ta en liten lunch och en medelstor kaffe. Milja och Isaac somnade efter maten. De var i alla fall glada i köket, de yrde runt på golvet som små propellrar. Milja är fem före att börja krypa.
Inatt hade Mårran hälsat på. Det var vitt överallt. Hej vinter. Nu vill jag inte ha dig här mer.
Nästan som sommar. Eller inte.
vid solens nedergång.
Då jag skulle gå till min lilla vän,
lilla vän, tralalaa, till min lilla vän,
min mening att få ja.
han tog mig i sin hand.
Jag väntat på dig,
du min lilla vän, lilla vän tralalaa,
du min lilla vän,
nu ska du få ditt ja!”
Larvig vardagsglädje
En kompis skrev detta i sin FB-status idag:
”Idag är jag tacksam för min unge, min kärlek och mitt jobb bl.a. Vad är ni tacksamma för?”
Jag tänkte efter. Och ju mer jag tänkte, desto fler saker hade jag att vara tacksam och glad över! Jag är ledbruten efter gårdagens träningspass (då jag skulle återuppta min gamla vana att dessutom göra 35 upphopp efter varje träningspass), jag känner mig som en gammal gumma, men jag är lycklig i kropp och knopp!
Jag vet att det onda i min kropp inte är en sjukdom! Mina barn är friska (ja, det tror jag i alla fall. :D) Jag har min familj, både här och i Åbo. Jag har min underbara sambo (ja, vi träter så stickorna flyger ibland, för vi är så bra på att missförstå varandra och förklara sönder saker) men det handlar inte om de där småsakerna. Han finns där! Och hans familj likaså, som hjälper oss så otroligt mycket.
Och jag är tacksam för att mamma kommer hit om några veckor. Och för att mina systrar finns där hemma, vi ses och hörs ändå ganska ofta. Och för att mina kompisar är där de är och jag inte är ensam.
Och jag har tre underbara ungar! Ibland har jag sagt till Mika:
– Jag förstår inte varifrån de här barnen kommer?! Hur kom de till oss? Hur blev de så fina? Hur fick vi dem? Det var ju bara vi för ett tag sedan, var kom de ifrån?
– Ja, jag vet, brukar han svara, jag fattar de inte heller. Vi är en familj. En stor familj.
Och så får han ett lite fånigt, men saligt leende på läpparna och jag känner bara ”min familj! Iii! Min lilla familj, här är vi!”
Och det är tungt att ha twins, men det går! Man kan inte göra alla saker man vill, men nästan allt går! Och jag kan ha lite intressen ibland ändå. Och kaffe (som jag inte alltid kan dricka, men nu går det!) och Dops och livet och solsken och aaaaah!!! Liv! Vi har liv! Det här är LIV!
Det är med livet, som med en trotsig fyraåring. Det sparkar dig i huvudet och säger ”du är dum, hahaha, FU!” Men i själva verket är det, det finaste du fått och mitt emellan de där krångliga dagarna förstår man hur coolt det är, varför man får prövningar och att de är till för att övervinnas. Jag har sagt det förut – människan är fantastisk på att anpassa sig.
httpv://www.youtube.com/watch?v=M59Vi6JWuso
Förresten: Rockmom – jag tänkte på dig när jag köpte de där napparna med gitarrer, som Isaac har. ^^
Gurksnuttarna
Jag fick konstiga blickar idag av tjejerna i omklädningsrummet, när jag drog fram min proteinpulverpåse. Såg det så skumt ut? Jag orkar nämligen inte släpa med den där tvåkilossäcken vi har hemma. Vad trodde de att det var? Förresten är det bra med extra protein och grejs efter att man tränat.
Det är knasigt. Varje gång jag tränar får jag sån där jag-måste-äta-jättebra-måste. Dels för att man inte orkar med ett tyngre träningspass på bara hamburgare eller potatismos, dels för att det känns bra. Men egentligen är det ju tvärtom. Man borde unna sig nåt gott medan kroppen bränner lite extra. Så ikväll öste jag på en massa sallad, soltorkade tomater, oliver, fetaost, avocado, balsamico och kycklingbröst. Det blev lite overkill. Jag får nog fortsätta med det imorron på lunchen! 😀
Det var egentligen sovdags för små tvillingar, men de små liven satt helt tyst och sög på gurka. Som om deras liv berodde på de där små gurkbitarna! Hur mycket som egentligen lossnade? Tja, inte mycket, men de fick i alla fall smaka nåt nytt.
Det var en alldeles fantastisk soldnedgång, som jag nästan missade. Vårt fönster vetter åt fel håll. När jag gick till träningen hängde månen, nästan full och rund på den svarta natthilmen och Venus skymtade intill. Det blir kallt inatt, det var en aura runt den. Daggen hade lagt sig på bilen och det kändes som mitt i vintern. Ifjol var det snö den här tiden.
Jag känner mig stark och glad, glad över att jag kan träna och att twinsen är på utsidan av magen! Men det där med kondis ska vi inte prata om. William har ramlat eller busat igen på dagis så han slagit sig och jag vet inte om jag ska oroa mig eller inte, men han ramlar jämt, det lilla livet. Man måste ju få klättra och göra misstag, men ändå skulle jag vilja bespara honom från så mycket.
Gammalt och nytt
Solen har återvänt! Jag har längtat efter solsken sedan förra veckan!
William och jag hann ha ljusmys innan det var dags för dagis. Vi pratade om sol(upp)gång och om skolan. Den lille grabben är så orolig för att han inte kan sakerna i skolan.
– Ingen kan, när man börjar, förklarar jag. Man lär sig hela tiden, man övar och tar om.
– Men jag kan inte bokstäver, och när jag ska rita tvåan måste jag ha en mall.
– Ja, du kan ju redan massor. När jag började skolan var jag sex år och då kunde jag inte ens skriva mitt namn.
(jag vet inte om det är sant, jag minns faktiskt inte) Jag fortsatte:
– Men du kan ju redan. Jag kunde inte skriva en enda bokstav.
– Du skulle ha skrivit MAMMA, proklamerar William.
Jag flabbade lite och svarade:
– Nej, då var jag ju bara BITTE.
Det är svårt det där med att fatta att ens mamma har varit nåt annat än morsa tidigare.
Twinsen och jag har hittat en del av William gamla leksaker. Bland annat såna som spelar falskt och lågt, för att batterierna har blivit dåliga. 😉
För en stund glömde Isaac att han inte kan sitta själv.
Det är trängsel vid tv-hyllan och Milja har Tooticki-utstyrsel. Isaac tycker inte om att hamna inuti hyllan, men vill ändå inte därifrån. Dagens projekt: att tejpa för glasen, för att det som är bakom ska vara mindre intressant. Det funkade med W.
