En låååång natt

Inatt ville jag bara kasta ut barnen med badvattnet. Gråt och gråt och gråt. Vakna och vaka. Vyssla och lulla, båda var vakna (inte W, han sov hos farmor, vilket var en himla tur) samtidigt. Det brukar inte vara så. Och inte äta välling, nej attans, det gick ner en halv deciliter, sen var det stopp.

Jag hatar förkylning, det är boven i dramat. Supp hade ingen verkan, inte hellre uppstaplade kuddar. De små liven snorade och grät. Nåt sov vi tydligen ändå, för jag orkade gå upp med dem i morse och koka flaskor och mat åt dem. Och mjölk går ner, det är bra. Och lite mat. Skönt. Jag andas ut. Jag tänker att den första natten med förkylningskänslor brukar vara värst, då det bryter ut och det kanske gör ont i kroppen. Men det var uppenbart att snörvlandet irriterade båda twinsen. Själv är jag lite ledbruten efter träningen och skulle behöva mer återhämtning. Tänker att det inte är meningen att mammor ska träna och det gör mig lite ledsen.

Nu ska jag ta en liten lunch och en medelstor kaffe. Milja och Isaac somnade efter maten. De var i alla fall glada i köket, de yrde runt på golvet som små propellrar. Milja är fem före att börja krypa.

Inatt hade Mårran hälsat på. Det var vitt överallt. Hej vinter. Nu vill jag inte ha dig här mer.