Barn och dagis

Malin skrev ett mycket bra inlägg om barn och dagis. Poängen var: Finns det egentligen någon idé för barnets skull att sätta det i dagis för tre års ålder?

Mitt svar är likadant här och i kommentarfältet i hennes blogg. Nä, kanske inte. Men det går inte att utesluta, hur mycket man än önskar, de andra bitarna i familjen. Har man verkligen råd att stanna hemma tre år med sina barn? Och går det ens, med det jobb man har? Hur blir det med lånen, blir de betalda? Orkar mamman eller pappan? Eller kan det faktiskt vara så att barnet mår bra av att träffa andra ungar ibland, såvida man själv inte har något brett kontaktnätverk och ofta bara är hemma? Det är en hård, orättvis debatt utan slut.

Och än en gång får det mig att tänka på den duktiga mamman. Mamman som ”borde kunna amma, för alla kan det om man försöker tillräckligt”. Som borde kunna orka var hemma. Som borde kunna göra all mat åt sina barn själv, absolut inga tillsatsämnen och inte för mycket godis. Som borde fixa allt som spindeln i nätet. Och så vidare. Det finns ingen som önskar sitt barn något ont, men alla varken ska eller kan göra samma saker.

Jag är inte lika hurtig som stannar hemma med ungarna. Eller vem vet, jag har inte bestämt hur länge jag kan och vill vara hemma med twinsen. Och man kanske ändrar sig under tiden. Åt nåt håll. Eller tillbaka.

Det låter som att man överger sina barn, när man sätter dem på dagis. Som att man aldrig är med dom då längre och som att man spenderar så fruktansvärt mycket tid med dem. Så är det ju inte. Det beror för det första på hur länge och ofta barnet är i dagis. Och vad man gör sen. Vissa föräldrar pysslar, är ute, sportar och donar med sina barn. Somnar tillsammans, läser en massa böcker, medan andra inte klarar av samma saker.

Dagis är en oas och hjälper dem som jobbar, de som stretar, de som behöver avlastning eller vad som helst. Och för att ge meningsfull sysselsättning och nya vänner åt ungarna. Kanske inte vid två års ålder, men tre-fyra. Jag tänker inte ha dåligt samvete för att mina barn är på dagis, så det så. Och jag behöver inga hejarop för det, jag står för min sak. Jag vill bara visa andra att alla inte är lika och – öppna för debatt.