Skip to content

Barn och dagis

9 november, 2011

Malin skrev ett mycket bra inlägg om barn och dagis. Poängen var: Finns det egentligen någon idé för barnets skull att sätta det i dagis för tre års ålder?

Mitt svar är likadant här och i kommentarfältet i hennes blogg. Nä, kanske inte. Men det går inte att utesluta, hur mycket man än önskar, de andra bitarna i familjen. Har man verkligen råd att stanna hemma tre år med sina barn? Och går det ens, med det jobb man har? Hur blir det med lånen, blir de betalda? Orkar mamman eller pappan? Eller kan det faktiskt vara så att barnet mår bra av att träffa andra ungar ibland, såvida man själv inte har något brett kontaktnätverk och ofta bara är hemma? Det är en hård, orättvis debatt utan slut.

Och än en gång får det mig att tänka på den duktiga mamman. Mamman som ”borde kunna amma, för alla kan det om man försöker tillräckligt”. Som borde kunna orka var hemma. Som borde kunna göra all mat åt sina barn själv, absolut inga tillsatsämnen och inte för mycket godis. Som borde fixa allt som spindeln i nätet. Och så vidare. Det finns ingen som önskar sitt barn något ont, men alla varken ska eller kan göra samma saker.

Jag är inte lika hurtig som stannar hemma med ungarna. Eller vem vet, jag har inte bestämt hur länge jag kan och vill vara hemma med twinsen. Och man kanske ändrar sig under tiden. Åt nåt håll. Eller tillbaka.

Det låter som att man överger sina barn, när man sätter dem på dagis. Som att man aldrig är med dom då längre och som att man spenderar så fruktansvärt mycket tid med dem. Så är det ju inte. Det beror för det första på hur länge och ofta barnet är i dagis. Och vad man gör sen. Vissa föräldrar pysslar, är ute, sportar och donar med sina barn. Somnar tillsammans, läser en massa böcker, medan andra inte klarar av samma saker.

Dagis är en oas och hjälper dem som jobbar, de som stretar, de som behöver avlastning eller vad som helst. Och för att ge meningsfull sysselsättning och nya vänner åt ungarna. Kanske inte vid två års ålder, men tre-fyra. Jag tänker inte ha dåligt samvete för att mina barn är på dagis, så det så. Och jag behöver inga hejarop för det, jag står för min sak. Jag vill bara visa andra att alla inte är lika och – öppna för debatt.

Annonser
4 kommentarer leave one →
  1. 10 november, 2011 06:13

    Du träffar mitt i prick Bittte! Var och en måst få göra på sitt sätt, jag tror nog det ligger en tanke bakom de flestas beslut.
    Det här är ett ämne man kan diskutera hur mycket som helst och det är säkert bra. Så länge man inte dömer ut någon 😉

  2. 10 november, 2011 07:06

    Tack för kloka tankar! Håller helt med dig, det finns lika många lösningar som det finns familjer. Om de sedan är bra eller dåliga får familjen själv ta ställning till.

    Vår variant, där sonen gått i heltidsdagvård sen han var 15 månader och ska fortsätta 10 dagar i månaden nu när jag går på mammaledigt fast han ännu inte fyllt två är kanske inte den mest eftersträvansvärda och populäraste inom föräldratrenderna just nu, men av olika orsaker är det den som gör oss lyckligast!

  3. 10 november, 2011 07:07

    Du har så rätt. Det är en fråga utan rätt svar. Mest hatar jag kommentarerna om att ”det går att vara hemma med barnen om man vill, det gäller att prioritera”. Ofta handlar det inte om vilja, utan realiteter. Jag ville inte sätta mina barn som 1-åringar till dagis, men sjukdomar som cancer och annat kom i vår väg, och för att inte behöva sälja huset måste barnen till dagis så vi kunde bli friska och jobba.
    Dagis har både för- och nackdelar, man måste få överväga dem själv utan att nån står och pekar finger åt en och tycker man är en dålig förälder. Alla föräldrar försöker säkert så gott de kan göra det som är bäst för barnen och hela familjen som helhet.

  4. 10 november, 2011 07:49

    Jag har ju varit hemma sedan 2003. Använt mig av de 3 åren man kan vara hemma med hemvårdsstöd. Lova blev ju sjuk sedan men min tanke var att endast jobbat deltid då barnen gick i skola för att kunna sluta så tidigt som möjligt på dagen när de slutade skolan för jag skulle inte velat ha eftis igen. 🙂 Men nu ville livet annorlunda, tills vidare om allt går bra skall jag vara hemma till 2014. Sen är föräldrarledigheten slut.

    Eftersom jag också bara hade ett vikariat som städerska innan barnen så har jag således inget jobb att återvända till just nu heller. Därför är det bättre för oss att maken är den som jobbar för han har den bästa just nu förutsättningen då han varit över 10 år på samma ställe i princip, än att mitt i allt bli ”pappaledig” och jag skall hoppa in i något jobb man kanske inte ens får behålla. Sedan vill jag nog fortsätta vara den där ”hemmafrun”.

    Här har vi ju använt oss av parken. Det har funkat supersmidigt när man är hemma med baby. Dagis/förskolan för oss blir det efter parkåldern gått ut, dvs runt 5 års åldern. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: