Skip to content

Kivogare kan det inte bli

11 november, 2011

Den här veckan har vi på allvar sett att twinsen har sällskap av varandra. De har uppskattat varandras sällskap förut också, men nu syns det tydligare. De ligger på varsin sida om en stol och skrattar åt varandra eller pratar sitt hemliga tvillingspråk. Milja är snabbast att dra sig fram, men killen är inte långt efter. Fast några tänder har han inte än.

Det är lustigt hur man försöker och försöker låta bli att jämföra sina barn. Ändå är det sjukt svårt! De växer ju sida vid sida, så man ser ju olikheterna varje dag. De har sina egna personligheter. Sitt eget språk, jämsides med sitt gemensamma.

På tal om språk.

William har blivit muminfinlandssvensk! Han säger: ”oj va kiva!” och ”det är inga bra”. What liksom?! Jag vet att han ska lära sig det, men varken Mika eller jag säger det, så det låter så lustigt. 😀 Okej, okej, man ska inte flabba åt sina duktiga barn, men jag har stora svårigheter att inte rätta honom, bara för att min egen dialekt är annorlunda. Den ena är inte fel och jag säger också kiva, men inte när jag pratar med Mika och inte med William och inte i Österbotten. Det är märkligt att lilla Svenskfinland kan ha ett så mångfacetterat språk (och rikt!) trots att vi är ganska få.

Men börjar han komparera kiva till ”kivogare kan det inte bli” kommer jag att protestera. Där går gränsen.

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: