Fredagsmyset
Varför försöker jag se på Idol med en bölande unge i famnen? Varför försöker man, när man vet att man bara blir frustrerad? Och varför har vi inte ett hus på 300 m2 där man kan lägga en unge i vardera ända, så de inte väcker varandra?
Jag powernappade en stund på kvällen och vaknade alldeles bortkommen. Var är min mamma, var det första jag tänkte? Och sen: Jag vill inte dö.
Är det nåt slags återkommande trauma efter akutsnittet, då jag undrade om jag nånsin skulle vakna igen, eller är det bara en tanke som väcks för att man fått barn och plötsligt känner sig så ersättningsbar?
Halv elva. Daadaaa, glääglää, tätätää. Sov nu snäääälla barn.
— lite senare —
… jodå… De sover. De små liven. Och plötsligt blev det mysiga, lite mysigare. Varför är ungarna så söta när de sover?
Förrsten är jag ganska avis på de som har parkering alldeles intill dörren. Fast det är bara 200 meter man ska gå från parkeringsplatsen, känns det som flera kilometer när man bär på mjölk, välling, burkar, glas, örk, störk. Jag förstår att William så ofta säger att hans ben är sååå trötta. Lycka är att parkera bilen och kunna ta in sina saker bara sådär. Utan att sen behöva köra bort bilen, med risk för att stå länge och få böter. På egen gård.
Bittes blogg 
Jo, alla barn är så söööta när de sover. Ibland måst jag pussa på dem, och riskera att de vaknar. Då är man nog lite galen. Särskilt om det varit en jobbig kväll. Fast då är pussbehovet som störst 😉
Barnfamiljer borde absolut få parkera bilen fast i dörren.
Jaa, precis sådär är det! Pussar är bra, dom ska man ha!
Amen för specialtillstånd. 😛
JAA! Vi har också över 200 meter till parkeringsplatsen och gud vilken skillnad det var nu vid det egna huset, då man kunde parkera vid dörren, bära in sakerna och sedan LÅTA bilen fortsätta stå. Fast vi har inte fått böter här ännu – bara en lapp en gång.