Och så blev det kalas
Plötsligt händer det
Jaha! Det är såhär folk känner sig, folk som har barn som somnar av sig själva!
En minut över åtta hade William krupit ner under täcket, dragit upp täcket till öronen och sov som en stock. När vi sen hittade honom tio minuter senare och undrade vad det var för hyss han hittat på nu, eftersom han var så tyst.
Inte hittar de alltid på hyss, våra kompetenta barn. Ibland är de bara bedårande. Att twinsen sen inte somnade samma tid, det är en annan historia. 🙂
Svenska dagen och allhelgona
Svenska dagen har firats i sångens och pysslets tecken. Jag och kören deltog i parentationsgudstjänsten tillsammans med metodistförsamlingen. Det var trevligt! Jag trivs både där och i ev-luthkyrkan. Här var det första gången jag var med på en nattvard där man faktiskt bryter ett riktigt bröd. Det kändes äkta och fint. Dagens budskap var ljuset. Att minnas de som fattas oss, att förstå det att någon är borta, men att kunna vara ett ljus och lysa vidare, att låta deras minne och gärningar lysa vidare – och – att våga stå för sin tro.
Jag tänkte speciellt på Geta. Och på min kusin som gick bort alltför tidigt. Och på min mormor. Jag föreställde mig att det där halva nattvardsbordet (även om vi inte hade nåt bord den här gången) fortsatte i himlen och att de vi saknar, firar där med oss. På nåt sätt skänker den tanken mig lite frid.
Hemma pysslade jag och William, medan bebblorna sov. Vi gjorde en massa trafikmärken och en egen bilmatta i papper. Det är otroligt svårt att rita ur minnet. Fast man sett de där skyltarna hundra gånger. Men jag var helt säker på att bilden med rondell hade svarta pilar i en ring.
– Nej, de är vita! sa William och jag fick verkligen tänka efter. Ja tusan, det är de ju. Och jag vet att William nästan alltid har rätt. När jag sen ritat dem, märkte jag att jag hade vänt dem motsols. Och de går ju alltid medsols.
Och vi njuter av barnvänliga ljus, kardemummakaffe och skräpmat. Just idag, just nu, bara njuter av stunden.
Ett par nya, en storlek större, tågsockor till Milja, har blivit klara också. Fast jag borde ha gjort foten i nåt enfärgat garn, de hade varit ännu snyggare. De här är gjorda av en härva (50 g) Shibui Knit Sock i färgen Orchid.
Igår skulle jag och William fota lite ljus på gravgården och beskåda stämningen. Det blev inte så mycket stämning, bara suddiga bilder för att jag inte hade nåt stativ och jag blev onödigt sur över att William tappade lillkameran i marken. Lite hann jag se och uppleva i alla fall.
Men mormor, vi var lite konstiga och skrikiga, det är ju så med trötta små barnaben. Jag vet att jag inte tände nåt ljus för dig, som du bad mig när du levde – dessutom var det ju fel gravgård, men du är ju ändå inte där. Du vet att vi tänker på dig, jag pratar om dig med barnen och önskar att du hade fått träffa dem. De hade varit så roligt. Å andra sidan vet jag ju att du har det så bra. Vi ses!
Barnet och skogen
De två små
Det är en grådassig dag. Men i vårt kök strålar solen och ungarna kvittrar som små lärkor, vår lilla Miljasol och Snusmumriken Isaac! I morse tittade vi på Mumin tillsammans, innan det blev dags för mat. Det var lite mysigt.
*) Halv åtta hos mig heter ”Arvostele mun illallinen” i Finland. Aivastele = nysa.
Det är fart och fläkt, med de här hemma. Men det är bra det, det är precis så det ska vara. Igår låg jag och myste med Isaac och tänkte på hur det var när jag fick besked om att det var två bebisar. Vilket omvälvande besked det var – jag minns det i detalj, när jag låg hos ultraljudsläkaren.
”Tällä on toinenkin”, sa han och vände apparaten lite snett över min mage.
”Apua, mitä mä nyt teen”, svarade jag och visste inte vad jag skulle tycka, känna eller göra!
Inte konstigt att jag mådde så otroligt illa.
När jag kom ut från rummet, väntade fammo/svärmor på mig där. Jag måste ha sett förfärad och omtöcknad ut, för hon såg så orolig ut och undrade om allt var som det skulle. Det var ju trots allt ett vanligt strukturultraljud jag skulle på och då ser man ibland om fostret verkar ha skador, anlag för Downs och sånt.
Men det var ett glädjebesked vi fick! Vi var båda så ivriga och glada och förvirrade att jag glömde gå till laboratoriet och ta blodprov, vi gick ut till bilen och då kom jag plötsligt på att jag hade en remiss till labben! 😀 Så vi gick in igen och sen gick jag tillbaka till skolan.
Då höll jag ännu på med vårt gallringsskede och jag var helt säker på att de skulle välja bort mig. Nu vet jag att det får man inte göra. Och eftersom det gick bra på de första proven vi hade, fick jag fortsätta och det var bra det! Vilket coolt år. Och vilket coolt år det har varit såhär långt i år. Leve livet och alla underbara överraskningar som vi ännu inte vet om!
Friday, I’m in love
Det är tur att jag inte behöver ta William till dagis ensam alla dagar. För det är ganska mycket pyssel när man har tvillingarna med också. De sover när vi ska åka, de somnar inte om, jag får ta med dem i vagnen den lilla biten in till dagisgården och William säger att han inte vill klä ut sig, när de har maskerad/Halloweenfest på dagis, men så ändrar han sig och ”vill klä ut sig lite”. Då hinner jag inte längre hitta på nåt, så han fick faktiskt klara sig.
Men fram kom vi, tillbaka också. Däremot ledde det till att de två små inte sov samtidigt alls under dagen. Först klockan halv sju på kvällen slockade jag, mitt emellan dem i stora sängen, när båda sov. Och samma tid i morse började hela karusellen. Det var en ganska human tid (inte 05 eller nåt), men lite tröttsamt ändå.
Därför tänkte jag att vi knappast orkar dra iväg till stan igen vid elvatiden, för att gå till babyrytmiken. Men jag ändrade mig! Twinsen åt så snällt av maten och så slängde jag ner två halvsura ungar i vagnen och vi tog bussen, för att slippa tänka på bilstolar och parkeringstider. Förut har de alltid sovit, men nu satt de upp och gjorde stora ögon! Åt passagerarna, åt dörrarna och åt bilar som körde förbi. Som om jag hade hållet en hel magisk värld hemlig från dem, som om jag missunnat dem detta förut. 😀
Det händer ofta att folk stannar och tittar, frågar om de är lika gamla eller om det är syskon eller slänger nyfikna blickar. Idag vet jag inte om det var för att jag var sunkmamman med stans smutsigaste hår och var helt osminkad eller för att mina barn vara är så extra söta eller för att de är två.
Och så är vi hemma igen, glada över dagens äventyr. Vid vårt matkok igen. Isaac sover, Milja och jag kockar. Bara vi tjejer i köket.
Den här tjejen är helt fenomenal på att sno sockor av brorsan! Det och att dra honom i håret eller banka med saker på glasdörrar.
De kan underhålla varandra också, allra bäst om jag låter bli att lägga mig i. Att låna storebrors leksaker går bra, speciellt när han inte är hemma. Det är bra med stora syskon, som har roliga (och hållbara!) leksaker att låna.
Jag tycker inte alltid att Milja liknar mig, för hon liknar Mika också, när han var liten. Men på vissa bilder av henne ser jag mig själv som liten, vilket är både coolt och skrämmande.
Nu har jag hunnit vila, städa undan och äta mat själv. Och dricka en kopp kaffe. En överlevnadsstrategi för dagar man är själv. Ikväll ska jag fortsätta på den här sockan som har en lite lustig grå färg. Den påminner mig om silverpilar. Eller så är det bara fyra nyanser av grått och jag som inbillar mig.
Isaac har på nåt sätt backat in halva sig under soffan och låter som en kanariefågel, Milja skrattar åt honom. Det här är ännu en dag av den ljuva, bittra, tunga bebistiden.
Rum för tid
Jag snubblade över en bild på Styleroom.se, som ni ser. Bland annat detta. En Expedit som ligger ner, lite vitmålade stolar och var kan de där rundade hyllorna komma ifrån? Hur som helst, superfina. Och det här vet jag att man kunde verkställa i W:s rum. Vi har redan en svart, likadan Expedit, som kan tömmas. Men hur hitta tid och inspiration till det? Dessutom skulle jag vilja lägga till några pålimmade detaljer på de kritvita väggarna, typ bokstäver eller träd.
Dessutom gillar jag fortfarande det här skrivbordet. Pax för den andra väggen.
William säger förresten att han vill ha ett större rum. Att han vill flytta. Det hela bottnar troligen i att han vill bo i ett hus. Helst nära farmor. Eller i fammos hus.
Förbi
Den här dagen – är slut. Tack och lov för det. Jag fattar inte hur jag nånsin ska kunna ha ett jobb – plus det här hemmalivet.
Inte en enda blöja utan bajs. Skitdag.
Jo förresten. Ni måste läsa Mamma Annorlundas fina inlägg. Så det så!
Glad, trött och stad
Träning + svårt att få sömn + Isaac nojsar på en gång i timmen eller halvtimmen inatt ochjagminnsegentligeninteriktigt =
En trött mamma idag. Gäsp.
I nåt virrvarr av blöjor och nojsande bebblor, lagade jag mat och fick dem sen att somna, på varsin sida om mig i sängen. Det är mysigt och tryggt, men lite knöligt, för jag hade ingen kudde och ville inte stiga upp när Isaac gosade sig mot mig så fint.
Blev väckt av en försäljare, som pratade finska och undrade om nåt energibolag.
– Jag vill inte ha nåt, jag är nöjd med det jag har, svarade jag.
– Varför det? frågade han.
Vad då varför? Ska man behöva bli arg och smälla på luren? Jag vill inte det, jag vill kunna svara som folk.
– Jamen nu är det så att vår värme går genom lokalföretagets nånting… babblade jag vidare om, och då är det så.
Sen önskade han mig god fortsättning på dagen.
En del av kvällen har jag spenderat tillsammans med kören. Vi sjöng för åldringarna på servicehuset Wilén. Vi är ju faktiskt deras värdkör, det känns fint. Ifjol stod jag på ungefär samma ställe, men sjöng andra sånger och höll mig om magen, för då var jag ganska gravid. Va skönt det var, att ungarna är på utsidan nu, ändå!
Dagens bilder:
Skymning är så fint.
Dagens hår, helt okej. Men jag kan inte ha det nersläppt när jag är hemma. Alls!
Dagens finaste brev, som Wili skrivit, med fammos hjälp. Hon har skrivit ner det som han sagt. På svenska står det ungefär såhär:
Till Jultomten.
Jag heter William, 4 årEn bilbana som ska vara hos fammo och faffa
Inomhusboll
Trafikmärken. Inte den med 30 på, för den har jag redan
Egen pennaDocka och vagn åt Milja
Leksakspenna åt Isaac
En klocka på armen, åt mamma och pappa
En penna åt faffa
Samma penna åt fammo
Han är så störtskön, min stora son! Igår provade han mina handskar. Fast egentligen är han inte ett dugg intresserad av boxning, fast det hänger en säck hos faffa. Däremot har vi pratat mycket om att man inte får slåss och William proklamerar tydligt att man bara får boxas på säck eller när man är på träning. Det skulle däremot vara roligt om han förpassade en del av den där energin han har, på lite boxningsträning, när han blir lite större.
Box!
Jag måste träna! Liv! Fart! Fläkt! Sålunda tog jag stora sonen under armen, träningsväskan under den andra, lämnade sonen hos farmor ett par timmar och stegade iväg till Saippua Center. Det finns en massa föreningsverksamhet, gym och en massa dansklasser. Många trippar i sina snygga trikåer, medan jag kånkar på min bag, handskar och benskydd. Och längst in i en vrå finns en gammal varuhus. Man måste komma ihåg att stänga dörren, den har inte ens riktiga handtag på insidan (vänster bild ovan), men glömmer man, så låser man liksom läget för alla andra, så hissen inte rör sig. 😀
Jag klarar inte av löpning i längden. Aerobic eller step eller zumba. Tja, det är skoj några gånger, speciellt aerobic, men finns det ens nåt som heter så nuförtiden, eller blir man utskrattad om man frågar. Och ibland tycker jag man ska vara så fin på vissa gym. Dislike!
Här får jag vara mig själv! Jag behöver inte vara graciös, för jag är inte alls nån ballerinatyp. Jag dansar som ett kylskåp och de gånger jag vimsat mig på dansaerobic (eller vad det nu heter då) har jag stirrat på de där stora speglarna och känt mig… ja, ganska dum. Det ska vara kul att träna, inte pinsamt. Därför passade aikidon mig så bra förut, därför fortsatte jag med boxningen och nu är jag här igen, på thaiboxningen.
Jag är hemma. ♥
Det är inte särskilt mammigt eller kvinnligt, om man ser till stereotypen, att träna thaiboxning. Det är dumt, för man slåss!
Man ska göra det man tycker om. Boxningen är inte glamoröst eller fint. Golvet är alltid lite smutsigt och vi tränar barfota. Man ska inte ha bacillskräck. Det luktar thailiniment och svett när man kommer in, men det doftar energi! Och glädje! Och det är superbra för axlar och nacke.
Många tycker det är så förkastligt att man slår mot huvudet i boxning. Det gör vi faktiskt väldigt sällan. Och gör man det, som i sparring, har man hjälm och en domare eller nån som avbryter ifall nån bråkstake gör fel. För det mesta sparkar och slår vi på stora, tunga thaimitsar. Det är träning att hålla dem uppe också, vilket man märker i början, men vänjer sig vid.
Jag träffade en tjej som kände igen mig, hon är i tävlingsgruppen och drar tjejpasset. Hon var jätteglad och hälsade på mig. Kanske mindes hon att jag hade gått en match? Hon frågade mig efteråt hur jag tyckte det gick.
Jag ojade mig lite över att jag glömt en massa och att kondisen inte räcker till. Hon sa att det såg bra ut och jag höll på att tappa hakan.
Note to self: Sträck på/räta ut stödbenet, håll in armarna när du sparkar.
Nu hoppas jag bara att jag orkar lyfta ungarna imorron. Armarna är tunga som bly. Fast det är bra att ha kidsen att öva på, för lite krafter har jag kvar, men jag har det typiska kvinnfolksproblemet – rygg och mage måste tränas. Det kommer! Och så får jag träna på vad olika kroppsdelar och muskler/muskelövningar heter på finska kroppdelar igen.
(på hemvägen bar jag William en bit från parkering. Han var sååå trött i benen – läs lat – och då sa han: Mamma, du är stark. Min stora, lilla, älskade kille med ”nattögonen”. Du är bäst!)
