Hoppa till innehåll

Svenska dagen och allhelgona

6 november, 2011

Svenska dagen har firats i sångens och pysslets tecken. Jag och kören deltog i parentationsgudstjänsten tillsammans med metodistförsamlingen. Det var trevligt! Jag trivs både där och i ev-luthkyrkan. Här var det första gången jag var med på en nattvard där man faktiskt bryter ett riktigt bröd. Det kändes äkta och fint. Dagens budskap var ljuset. Att minnas de som fattas oss, att förstå det att någon är borta, men att kunna vara ett ljus och lysa vidare, att låta deras minne och gärningar lysa vidare  – och – att våga stå för sin tro.

Jag tänkte speciellt på Geta. Och på min kusin som gick bort alltför tidigt. Och på min mormor. Jag föreställde mig att det där halva nattvardsbordet (även om vi inte hade nåt bord den här gången) fortsatte i himlen och att de vi saknar, firar där med oss. På nåt sätt skänker den tanken mig lite frid.

Hemma pysslade jag och William, medan bebblorna sov. Vi gjorde en massa trafikmärken och en egen bilmatta i papper. Det är otroligt svårt att rita ur minnet. Fast man sett de där skyltarna hundra gånger. Men jag var helt säker på att bilden med rondell hade svarta pilar i en ring.

– Nej, de är vita! sa William och jag fick verkligen tänka efter. Ja tusan, det är de ju. Och jag vet att William nästan alltid har rätt. När jag sen ritat dem, märkte jag att jag hade vänt dem motsols. Och de går ju alltid medsols.

Och vi njuter av barnvänliga ljus, kardemummakaffe och skräpmat. Just idag, just nu, bara njuter av stunden.

Ett par nya, en storlek större, tågsockor till Milja, har blivit klara också. Fast jag borde ha gjort foten i nåt enfärgat garn, de hade varit ännu snyggare. De här är gjorda av en härva (50 g) Shibui Knit Sock i färgen Orchid.

Igår skulle jag och William fota lite ljus på gravgården och beskåda stämningen. Det blev inte så mycket stämning, bara suddiga bilder för att jag inte hade nåt stativ och jag blev onödigt sur över att William tappade lillkameran i marken. Lite hann jag se och uppleva i alla fall.

Men mormor, vi var lite konstiga och skrikiga, det är ju så med trötta små barnaben. Jag vet att jag inte tände nåt ljus för dig, som du bad mig när du levde – dessutom var det ju fel gravgård, men du är ju ändå inte där. Du vet att vi tänker på dig, jag pratar om dig med barnen och önskar att du hade fått träffa dem. De hade varit så roligt. Å andra sidan vet jag ju att du har det så bra. Vi ses!

Annonser
2 kommentarer leave one →
  1. Gomsie permalink
    6 november, 2011 06:30

    Vilken superbra idé att göra en egen bilmatta!

    • 6 november, 2011 11:01

      Jag fick ett infall. Eller borde det heta pysselanfall? W var glad åt det. 😀

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: