De två små

Det är en grådassig dag. Men i vårt kök strålar solen och ungarna kvittrar som små lärkor, vår lilla Miljasol och Snusmumriken Isaac! I morse tittade vi på Mumin tillsammans, innan det blev dags för mat. Det var lite mysigt.

*) Halv åtta hos mig heter ”Arvostele mun illallinen” i Finland. Aivastele = nysa.

Det är fart och fläkt, med de här hemma. Men det är bra det, det är precis så det ska vara. Igår låg jag och myste med Isaac och tänkte på hur det var när jag fick besked om att det var två bebisar. Vilket omvälvande besked det var – jag minns det i detalj, när jag låg hos ultraljudsläkaren.

”Tällä on toinenkin”, sa han och vände apparaten lite snett över min mage.
”Apua, mitä mä nyt teen”, svarade jag och visste inte vad jag skulle tycka, känna eller göra!

Inte konstigt att jag mådde så otroligt illa.

När jag kom ut från rummet, väntade fammo/svärmor på mig där. Jag måste ha sett förfärad och omtöcknad ut, för hon såg så orolig ut och undrade om allt var som det skulle. Det var ju trots allt ett vanligt strukturultraljud jag skulle på och då ser man ibland om fostret verkar ha skador, anlag för Downs och sånt.

Men det var ett glädjebesked vi fick! Vi var båda så ivriga och glada och förvirrade att jag glömde gå till laboratoriet och ta blodprov, vi gick ut till bilen och då kom jag plötsligt på att jag hade en remiss till labben! 😀 Så vi gick in igen och sen gick jag tillbaka till skolan.

Då höll jag ännu på med vårt gallringsskede och jag var helt säker på att de skulle välja bort mig. Nu vet jag att det får man inte göra. Och eftersom det gick bra på de första proven vi hade, fick jag fortsätta och det var bra det! Vilket coolt år. Och vilket coolt år det har varit såhär långt i år. Leve livet och alla underbara överraskningar som vi ännu inte vet om!