Friday, I’m in love

Det är tur att jag inte behöver ta William till dagis ensam alla dagar. För det är ganska mycket pyssel när man har tvillingarna med också. De sover när vi ska åka, de somnar inte om, jag får ta med dem i vagnen den lilla biten in till dagisgården och William säger att han inte vill klä ut sig, när de har maskerad/Halloweenfest på dagis, men så ändrar han sig och ”vill klä ut sig lite”. Då hinner jag inte längre hitta på nåt, så han fick faktiskt klara sig.

Men fram kom vi, tillbaka också. Däremot ledde det till att de två små inte sov samtidigt alls under dagen. Först klockan halv sju på kvällen slockade jag, mitt emellan dem i stora sängen, när båda sov. Och samma tid i morse började hela karusellen. Det var en ganska human tid (inte 05 eller nåt), men lite tröttsamt ändå.

Därför tänkte jag att vi knappast orkar dra iväg till stan igen vid elvatiden, för att gå till babyrytmiken. Men jag ändrade mig! Twinsen åt så snällt av maten och så slängde jag ner två halvsura ungar i vagnen och vi tog bussen, för att slippa tänka på bilstolar och parkeringstider. Förut har de alltid sovit, men nu satt de upp och gjorde stora ögon! Åt passagerarna, åt dörrarna och åt bilar som körde förbi. Som om jag hade hållet en hel magisk värld hemlig från dem, som om jag missunnat dem detta förut. 😀

Det händer ofta att folk stannar och tittar, frågar om de är lika gamla eller om det är syskon eller slänger nyfikna blickar. Idag vet jag inte om det var för att jag var sunkmamman med stans smutsigaste hår och var helt osminkad eller för att mina barn vara är så extra söta eller för att de är två.

Och så är vi hemma igen, glada över dagens äventyr. Vid vårt matkok igen. Isaac sover, Milja och jag kockar. Bara vi tjejer i köket.

Den här tjejen är helt fenomenal på att sno sockor av brorsan! Det och att dra honom i håret eller banka med saker på glasdörrar.

De kan underhålla varandra också, allra bäst om jag låter bli att lägga mig i. Att låna storebrors leksaker går bra, speciellt när han inte är hemma. Det är bra med stora syskon, som har roliga (och hållbara!) leksaker att låna.

Jag tycker inte alltid att Milja liknar mig, för hon liknar Mika också, när han var liten. Men på vissa bilder av henne ser jag mig själv som liten, vilket är både coolt och skrämmande.

Nu har jag hunnit vila, städa undan och äta mat själv. Och dricka en kopp kaffe. En överlevnadsstrategi för dagar man är själv. Ikväll ska jag fortsätta på den här sockan som har en lite lustig grå färg. Den påminner mig om silverpilar. Eller så är det bara fyra nyanser av grått och jag som inbillar mig.

Isaac har på nåt sätt backat in halva sig under soffan och låter som en kanariefågel, Milja skrattar åt honom. Det här är ännu en dag av den ljuva, bittra, tunga bebistiden.