Box!

Jag måste träna! Liv! Fart! Fläkt! Sålunda tog jag stora sonen under armen, träningsväskan under den andra, lämnade sonen hos farmor ett par timmar och stegade iväg till Saippua Center. Det finns en massa föreningsverksamhet, gym och en massa dansklasser. Många trippar i sina snygga trikåer, medan jag kånkar på min bag, handskar och benskydd. Och längst in i en vrå finns en gammal varuhus. Man måste komma ihåg att stänga dörren, den har inte ens riktiga handtag på insidan (vänster bild ovan), men glömmer man, så låser man liksom läget för alla andra, så hissen inte rör sig. 😀

Jag klarar inte av löpning i längden. Aerobic eller step eller zumba. Tja, det är skoj några gånger, speciellt aerobic, men finns det ens nåt som heter så nuförtiden, eller blir man utskrattad om man frågar. Och ibland tycker jag man ska vara så fin på vissa gym. Dislike!

Här får jag vara mig själv! Jag behöver inte vara graciös, för jag är inte alls nån ballerinatyp. Jag dansar som ett kylskåp och de gånger jag vimsat mig på dansaerobic (eller vad det nu heter då) har jag stirrat på de där stora speglarna och känt mig… ja, ganska dum. Det ska vara kul att träna, inte pinsamt. Därför passade aikidon mig så bra förut, därför fortsatte jag med boxningen och nu är jag här igen, på thaiboxningen.

Jag är hemma. ♥

Det är inte särskilt mammigt eller kvinnligt, om man ser till stereotypen, att träna thaiboxning. Det är dumt, för man slåss!

Man ska göra det man tycker om. Boxningen är inte glamoröst eller fint. Golvet är alltid lite smutsigt och vi tränar barfota. Man ska inte ha bacillskräck. Det luktar thailiniment och svett när man kommer in, men det doftar energi! Och glädje! Och det är superbra för axlar och nacke.

Många tycker det är så förkastligt att man slår mot huvudet i boxning. Det gör vi faktiskt väldigt sällan. Och gör man det, som i sparring, har man hjälm och en domare eller nån som avbryter ifall nån bråkstake gör fel. För det mesta sparkar och slår vi på stora, tunga thaimitsar. Det är träning att hålla dem uppe också, vilket man märker i början, men vänjer sig vid.

Jag träffade en tjej som kände igen mig, hon är i tävlingsgruppen och drar tjejpasset. Hon var jätteglad och hälsade på mig. Kanske mindes hon att jag hade gått en match? Hon frågade mig efteråt hur jag tyckte det gick.

Jag ojade mig lite över att jag glömt en massa och att kondisen inte räcker till. Hon sa att det såg bra ut och jag höll på att tappa hakan.

Note to self: Sträck på/räta ut stödbenet, håll in armarna när du sparkar.

Nu hoppas jag bara att jag orkar lyfta ungarna imorron. Armarna är tunga som bly. Fast det är bra att ha kidsen att öva på, för lite krafter har jag kvar, men jag har det typiska kvinnfolksproblemet – rygg och mage måste tränas. Det kommer! Och så får jag träna på vad olika kroppsdelar och muskler/muskelövningar heter på finska kroppdelar igen.

(på hemvägen bar jag William en bit från parkering. Han var sååå trött i benen – läs lat – och då sa han: Mamma, du är stark. Min stora, lilla, älskade kille med ”nattögonen”. Du är bäst!)