Grådasket
Nej usch för grått och trist väder! Som tur var, missade vi regnet och diset.
Twinsen tyckte i alla fall inte det var trist att gå ute. Det orerade högt och länge, det hördes var vi gick. Jag såg en kille som kom gående emot oss. Han kan inte ha varit mer än åtta, nio år och han grät lite. Höll ena handen innanför jackan.Hade han ramlat? Han gick bara med crocs och tappade ena tofflan. Jag ville stanna och fråga; hur är det fatt? .. men så fegade jag ur. Jag stannade och kollade vart han gick. Hoppas han hade nära hem.
Nä nu måste jag rycka upp mig! Här kan man ju inte gå och dra benen efter sig hela kvällen.
Nästa inlägg kommer inte att handla om garn, barn eller stickning. Eller bajsblöjor. Jag lovar.
Trögis
Vissa dagar får man ingen början på. Twinsen sover små snuttar, de började redan fem i morse. Milja snurrar som en propeller på golvet och vill inte sitta eller ligga på rygg speciellt länge. Isaac knaprar på allt han får tag i, stjäl nappar och sparkar syrran i ansiktet när han vaknat (om de är på samma ställe). Ibland är jag lite orolig för hur det kommer att gå när de börjar gå. Och drar ner en massa saker. Eller klättrar och ramlar. Hinner jag med?
Så gott som varje blöja jag byter är en bajsblöja. Nä nu blir det ransonering! Mat bara en gång om dan! 😉
Saftkalas
Det blev en tågbane- och saftkväll när vi fick besök av mamma J och hennes glada killar stora K och lilla R. R är ungefär ett år äldre än Isaac och Milja. Allra roligast var det att sitta i köket och käka en massa polis- och muminkex.
K är nästan lika gammal som W och de trivdes bra tillsammans. Lilla R ville vara med och leka, och han fick faktiskt vara med ganska länge, innan de ”stora” killarna tröttnade och tyckte att han tog för mycket saker. Visst är det märkligt att sådana saker som är så tråkiga att leka med, får nytt liv så fort nån annan vill ha dem? Åh, jag har det där ännu i färskt och kliande minne från min egen barndom. Jag var ganska egennyttig och försöker därmed att inte överföra allt detta på mina ungar, för det är så svårt att bli av med!
Roligt hade vi!
”Milja är så söt och snäll”, sa William. Ja, Milja var snäll, hon åt vindruvor och majskrokar (alltså, Maissinaksu heter det i Finland, men jag tycker majskrokar låter så roligt, så jag vill använda det ordet istället! :D) så det stod det härliga till. Lilla R tyckte om att rada krokarna fint.
Sen blev hon ledsen och jag tog henne i famnen. Två sekunder senare drog hon omkull saftkannan med cirka en liter saft och kalaset fick ett snabbt avslut. J och jag flabbade lite, jag torkar golv och barn. Vilken tur, vi fick ett rent golv i alla fall! 😀 Det var annorlunda att ha fem (små)barn i huset. Det är tur att vi inte är fem ungar i den här lägenheten, det skulle nog kännas trångt. Tack för besöket, vi ses! 😀
Tapetdrömmar
Okej, det är en vagga med på sista bilden, men det kan man ju bortse från. Varför är tapeter så superdyra?
Lek och famnar
Det är en solig och rolig dag! Man blir så glad av solsken! Och av sina glada barn! Jag känner mig larvigt glad över att vara hemma, en dag som denna, fast egentligen vet jag inte varför. Jag bara trivs med mina barn, min rotsaksgryta och mitt kaffekok. Det känns enkelt och stresslöst.
Det doftar kardemummakaffe och dillkött i köket. Dagens maträtt för små munnar blev ovanligt lyckad. Inte vet jag om det berodde på dillen eller palsternackan, men gott var det, när den store kocken smakade. Och ungarna åt glatt.
Sen blev det lek och bus. De har röster som hörs, de här små! Gällt och högt ska det proklameras och de härmar gärna varandra.
Milja kom på att man kunde dra ut lådor och hitta roligt saker. Så praktiskt, när nån ändå la mig på den här höjden. 😉
Det är ändå roligast att leka med det som nån annan har!
I en diskussion som jag läste idag, pratades det om ifall barn man bär mycket när de är små, blir famnbebisar. Jag tror faktiskt inte riktigt på det. Isaac har vi burit och vaggat mest, men det är ändå Milja som vill vara i famnen oftare. De somnar i vagnen, båda två, ofta samtidigt. Eller i sängen. Jag minns att jag funderade på det där mer när de var yttepyttesmå.
Å andra sidan. Det är en ganska kort tid de vill vara i famnen. Det är ganska härligt att ha ungar i famnen, men självklart vill man göra lite egna saker ibland också. Hos oss har ungarna övertagit sängen, men William är inte i vår säng längre, förutom när vi läser. Han somnar även i sin egen säng, vilket jag aldrig trodde skulle hända. Så att ha barn i sängen och i famnen är en lyx, tycker jag. Mina barn får gärna bli famnbebisar.
Svårslaget
Jag tänkte på den där mamman och pappan i ett program jag såg ikväll: Att uppfostra sexlingar på MTV Ava. De bodde i Arizona, men skulle flytta till Florida för att de tyckte det var bäst för familjen. Som grädde på moset flyttade de bort från både far- och morföräldrarna och programmet handlade mycket om detta beslut. Vi flyttade ju hit för att ha närmare till släkten.
Sen tänkte jag på att de knappast har den lyx jag hade ikväll. Att kunna ta en lång, varm dusch. Alla ungar sover, ingen gråter, jag kan ta min tid och bara njuta och fylla badrummet med varm ånga och koppla av. Sen lade jag mig på en plats i sängen som Isaac hade värmt upp. Svårslaget, verkligen! 😀
Så kom vintertiden
Det knasigaste med vintertid är att det blir så mörkt, så plötsligt. Som om det inte skulle räcka med att varje dag blir lite mörkare. Vi körde hem från fammos idag och jag trodde klockan var ungefär åtta. Det kändes som åtta. Egentligen var den bara lite för sex. Och min hjärna fattade ingenting.
En slappardag. Till och med twinsen har slappat och de sov länge i morse. Kanske för att de nojsade på ett tag mitt på natten. William har fått busa och hoppa vid lekstunden på skolan, med faffa. Sen åkte vi hem, han och jag har byggt tågbanor och avnjutit Mikas varma nachos med sojakross och ost. Söndagsmys på hög nivå!
Vi märkte att Milja förstår vad ”heej heej” betyder. Hon vinkar! Jag har sett henne vinka, men trott att det var en slump. Nu har vi testat det med olika personer och mitt i allt, under olika tider. Nejdå, hon svarar med en vinkning och ett leende. Va coolt! Jag tycker det är ganska tidigt. Det känns så häftigt att hon faktiskt kommunicerar med oss, ger ett svar, annat än ett leende.
Isaac är lugnet själv. Jag tycker lite synd om honom för att han bara får sitta i sittern eller ligga på golvet. Visserligen gör båda så, men Milja är den som tar upp mer tid och plats och gråter lättare och oftare. Så när Milja sover, brukar jag pussa och krama Isaac lite extra. ^_^ Och som han viftar! Han krafsar på alla i närheten om han bara når! Och på Milja, när de sover i vagnen. För även om han är lugn, blir han jättearg när han ska sova. Nej, inte sova. Det är tråkigt, fast man är trött! 😀 Åh vad jag känner igen mig.
Mammas små änglar. Hur kan ni vara så söta? Jag är så rädd ibland att nåt ska hända er, och då skulle mitt hjärta gå sönder. Kan ni lova att ni stannar kvar? Nej, jag vet, man kan inte lova sånt, men ni kan väl i alla fall försöka? Ni är mästare på att producera bajsblöjor, över 20 stycken blev det denna helg och ni kastar alla saker ni når, på golvet och runt er. Milja snurrar runt som en propeller när hon ligger på marken, men det går ju inte att vara arga på er, för ni är så ohyggligt söta. Tack för att ni finns i mitt liv. ♥
En dotter
En dotter kan förtjusa
från början med sin charm.
Och gärna blir hon buren
av någon villig arm.Men snart hon börjar tröttna
på att bara vara rar.
Och livet har så mycket
som lockar och som drar.Den tiden går så fort
från liten tjej till stor.
Dock är hon alltid älskad
långt mera än hon tror.
Jag har fått allt jag önskar i livet. Jag har familjen, jag har livet. Jag har två underbara söner. Och en dotter.
Handla
Den här vagnen hänger verkligen med överallt. Till dagis, till affären, i lägenheten. Ungarna somnar i den på dagen och på kvällen. Vi står och drar den fram och tillbaka tusen gånger. Den låter som en rottingstol, för att handtaget är justerbart och knarrar. Men den är perfekt nu när det är svårare att hålla ungarna i famnen.
Idag storhandlade vi. Än så länge går det jättebra att ha med twinsen. Men inte med alla tre. Just nu är vi inne i det där skedet då man lastar hem kopiösa mängder glas, blöjor och välling, så kassarna väger ett ton, fast det egentligen inte handlar om så mycket mat. Jag orkar inte hålla på och göra välling själv, fast man kanske borde det också. Så vi släpar vidare och nöjer oss med det. Det är ju trots allt en tid som kommer att vara förbi om ett par år och inte komma tillbaka. (vilket känns både skrämmande och befriande.)
Det fick mig att tänka på duktiga och hurtiga mammor. Eller så som man ofta förväntas vara. Sån som alla mammor är i reklamerna eller matlagningsprogrammen. Man ska baka, kocka, fixa, pyssla, tvätta och städa tillsammans med sina barn. Leende mammor med fint hår och smink som aldrig rinner och som de aldrig glömmer att tvätta bort på kvällen. Mammor med nyfärgat hår, fint uppsatt och ett snitsigt förkläde och inga ringar under ögonen.
Mammor med leenden upp till örat, med barn som lyder vid minska vink och aldrig säger emot.
Jag hatar att pyssla och klippa hela tiden. Och det kommer ritrester på borden, tur att köksbordet är svart. Det är klippgrejs och tejp och kladd och papper överallt och det är bara en som klipper än så länge! 😀 Därför proklamerar jag: våga vara sig själv . våga ickepyssla då och då. Våga vårda sina egna intressen, vare sig man är mamma eller pappa, ensamstående eller fyrtiofyra i familjen. Var dig själv! Ta lite plats, men ta inte över!
Men våga också vara ödmjuk för livet mellan varven.
Citatet ovanför kommer från en av mina favoritdikter. Av Inger Sjöstrand. För bita ihop är bra, men inte i längden. Inte för nån.
Vi biter ihop
våra tänder
Vi biter ihop
så att käkarna värker
och
tänderna
nöts
Vi biter ihopEn dag
brister huden
och
jämmer
bryter ut ur sårenHindra det!
Släpp fram din vrede!
Ropa mellan tänderna!
Gå lös
på dem som stjäl vårt liv
på dem som
hindrar
oss att leva
På dem som tvingar oss att
bita ihop
bita ihop
Medan jag är på det här kåserande, funderande humöret, får ni några lövbilder på köpet. Det får ni stå ut med. Jag älskar lönnlöv. Och eklöv. De fanns aldrig när man skulle samla löv i skolan, de var ju ädelträd och vi bodde långt i norr. Men nu ser jag dem och är glad åt de lysande små skatterna. Speciellt eftersom jag inte behöver räfsa.
.. och lite bläcksvampar. De här tycker jag är fina i sin enkelhet, för att de krullar ihop sig vid kanterna. Det påminner mig om kinesiska hus, där taket böljar uppåt för att de onda andarna som faller ner, ska rulla tillbaka upp. 😉
De oslagbara
Det här inlägget vill jag tillägna mina barn. För att ni är så fantastiska! Och för att ni gör mig stolt.
Tja, man kanske inte kan säga att Milja och Isaac har så starka personligheter än, de är på sätt och vis ingen riktig person än, om ni förstår hur jag menar. William däremot, är större och för sin egen talan.
Jag har varit hemma ensam med dem hela dagen och undrade lite hur det skulle gå. Att ta med twinsen och hämta William, lät bökigt, men det blev inte det. Vi tog med vagnen, lyfte dem ut och in, tog med hela vagnen till gården och mötte en sandig, men stolt storebror som glömde bort att vara ledsen för att han måste hem från dagis.
Jag har bytt sju eller åtta bajsblöjor idag, jag tappade räkningen efter fyra och bad William hämta talkburken.
– Såklart jag hämtar dem, svarade han och kom genast med den!
Vad hände med min trotsiga rebell? Visst har han satt emot ett par gånger idag, men det försvann i ett huj. Han ville till och med ta av sig kläder själv, leka ensam, han kröp själv i säng efter att jag gjort ett försök att läsa en bok med tre barn. Inget springa-och-gömma-sig under bordet. En svag protest, sen gick han. Han är så klok, det barnet. Och tydligen har han lyssnat på mig, fast det aldrig verkar så, för han var helt tyst, viskade och sa att vi kunde se på Mumin, fast inte så högt, när twinsen sov en stund. Vad har hänt? 😀
Jag är mest imponerad av William och hans tålamod. Isaac klappade på sidorna och försökte i riva i Lova! sa Smulan som vi läste ikväll. Han blir inte arg på syskonen, inte än i alla fall. Han tittar, vi läser, jag håller i Isaac små, varma och forskande händer. Milja ville inte alls sitta, utan ålade runt på soffan bakom våra ryggar som en liten kålmask, men vi läste ändå. Så länge ingen ramlade i golvet och det gjorde dom inte.
Det ger en själv också en sådan kick när man märker att man kan. Det går! Visserligen skulle jag väl bli skvatt galen om jag var ensamstående, men såhär ibland funkar vi bra ihop, alla fyra. Mitt motto har varit och är: Om det går en gång, måste det gå en gång till! och det kör vi på. Vi klarade den här kvällen bra, alla tre och då måste det ju gå fler gånger.
Leve livet! Leve all den ångest som sen får oss att ropa ut av glädje för att det går, för att vi kan; vad det än gäller. Glädjen över en tent, över ett jobb, över ett hemmaliv som funkar och som vi klarar av – är så underbar att uppleva! Leve oss!
— dagens mys—
Efter att ungarna hade somnat, tömde jag diskmaskinen. Där låg ett litet lock. Ett väldigt rent, litet lock från en barnmatsburk, ett lock som Milj petat in under dagen. En hälsning från min älskade dotter. ”Jag är här, fast jag sover!”
